Det har i många år sagts att konstnärer måste bli bättre på marknadsföring. Man måste vara optimist, tro på sig själv och det man gör och inte vara blyg. Det finns pengar, med hjälp av litet marknadsföring kan man också hitta dem.
Jag ser två anledningar till att konstnärer är så dåliga på marknadsföring.
För det första utspelar sig marknadsföringsaktiviteter på helt fel våglängd.
För det andra är marknadsföring för många olönsam, det är alltså affärsmässigt sunt att avstå.
Det finns förstås framgångsrika konstnärer som förstår att marknadsföra sig. Det finns också konst som går bra att marknadsföra, det finns spektakulär konst som marknadsför sig själv.
Det finns också marknadsföring som är så smart, tänkvärd, kreativ och/eller rolig att den kanske kan kallas för konst. Men mycket av den viktigaste konsten passar inte in i den vinstinriktade kulturen. Själva poängen med den kan vara att den ägnar sig åt andra värden.
Vi översköljs som bekant via film, TV, press, reklam och andra evenemang av marknadsföring. Hela vår kultur är genomimpregnerad av detta, många kan nästan inte föra ett samtal utan att samtidigt marknadsföra sig. En kvinna bekände hur irriterad hon blir på sig själv för att hon inte kan låta bli att le hela tiden. Tonåringar tävlar om uppmärksamhet, det är också ett slags marknadsföring, och de har lärt sig av experterna.
Marknadsföringens storheter finns inom reklam, styling, lobbying. Det är dem konstnärerna skulle lära sig av. Det skulle bli slutet för mycken god konst.
Marknadsföringens filosofi är extremt utilitaristisk, här helgar verkligen ändamålet medlen mer än inom andra områden. Cynismen hos marknadsföringfilosofins förgrundsgestalter verkar vara gränslös. Köps produkten/budskapet är också marknadsföringen lyckad. Etiska och moraliska överväganden görs inte ens av etiska eller moraliska skäl utan av spekulativa.
Marknadsföringstänkandet är konträrt det konstnärliga sökandet efter subtila värden. Som konstnär tar man ofta mycket djupare ansvar för det man gör. Konstens själva substans, det som gör den värd att uppleva, ligger i dess integritet, att den erbjuder ett möte med något vi inte mött förut.
När man reser kravet på att konstnärer måste lära sig att marknadsföring, riskerar man att sortera bort alla dem som inte kan göra sådant. De naiva, de oförställda, de ärligare, de mest passionerade och hängivna, kufarna, de maniska, de innerliga, de djärvaste, de som vågat sig långt bort, de som bearbetar en smärta, de som kämpar med något inom sig, de sökande, de LEVANDE.
Hur har man mage att säga till alla dessa att de måste lära sig att marknadsföra sitt kött?
Förväntningen på att konstnären skall kunna marknadsföra sin konst indikerar oförståelse för vad konstnärer sysslar med, vad som dygnet runt rör sig i en konstnärs hjärna när hen är inne i en skapandeprocess. Har man förstått djupet av det allvar, den ärlighet med vilken många konstnärer arbetar? Att man kanske söker på botten av sitt inre efter sätt att ge substans åt en oformulerad insikt man känner sig ha? Att man måste göra sig alldeles tom, tysta alla röster, stänga ute världen för att inom sig kunna få syn på en bräcklig återstod som man kan skydda och odla tills den vuxit sig konkret nog att fästa på ett papper? Hur skall man därefter, med bibehållen trovärdighet, kunna engagera sig i smarta marknadsföringsåtgärder?
Konst är subversiv, konstlivet omfattar sannolikt många som annars inte skulle kunna finna någon plats i vår trimmade och slimmade kultur. Att smälta in är inte kreativt. Missanpassningen kan vara en medveten strategi för att skapa en konstnärlig potential men kan också vara en ofrånkomlighet på grund av den personliga läggningen. Konstnärskapet kan vara en lösning på ett existentiellt dilemma. ”Konstnärskap är inget yrke, det är en sjukdom” (Hake). Att anpassa sig till marknaden vore absurt. Marknadsföringskravet hotar att slå ut en lång rad konstnärer från relativt kreativa verksamheter, relativt värdiga liv med en möjlighet till mening för att i stället, i bästa fall, finna någon födkrok i arbetslöshetens samhälle eller kanske bli beroende av socialbidrag eller förtidspension. Det är ju i och för sig inget unikt sätt att lösa problem inom en samhällssektor, men för en ansvarsfull konstnär med helhetsperspektiv på tillvaron är det oacceptabelt.
Därför bör den nödvändiga marknadsföringen skötas av agenter, professionella människor som kan sitt jobb och som tänker som marknadsförare. Sådana agenter har funnits länge, t.ex. galleristerna. Nu bör man fråga sig varför dessa inte redan funnit marknadsföringens outnyttjade fördelar, eller varför det inte dykt upp andra typer av agenter som mutat in denna nisch. Svaret är naturligtvis att det inte är lukrativt. Visserligen kan det finnas outnyttjade medel till konstnärlig verksamhet, men arbetet med att finna dem och få loss dem är så snårigt och tidskrävande att ingen har ansett det vara affärsmässigt försvarbart att ägna sig åt. AF kultur har jobbat med detta, Konstnärscentrum och KKV Gbg jobbar med detta i projektet Nya vägar. Ulf Carlsson från Nya vägar säger att provisionen på de uppdrag de förmedlat inte är tillräcklig för att verksamheten skall vara lönsam.
God marknadsföring kräver engagemang och eftertanke. Den tid som går åt till det kan man hellre ägna åt att utveckla sin konst.
När konstnärer uppmanas att ägna sig mer åt marknadsföring är detta i själva verket för de flesta ett villospår; ytterligare en olönsam verksamhet skulle belasta deras redan hårt tyngda ekonomi. Detta har konstnärerna insett för länge sen. Det är därför de aldrig brytt sig över hövan om marknadsföring, tror
