Det finska folkeposet, hjältediktningen med 50 sånger skrivna på finsk runometer, som handlar om en maktkamp mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala.
Sångerna är av sagokaraktär där osannolika och märkliga ting händer. Huvudfiguren Väinämöinen bygger den första kantelen av en jättegäddas käftar och därmed trollbinder hela skapelsen med sitt spel.
Smeden Ilmarinen som smitt hela himlavalvet får uppdraget, att smida Sampo = Livets nödtorft från en förtrollad kvarn.
Äventyraren Lämmikäinen hamnar i Dödens flod efter en friarfärd men hans mor samlar ihop honom och han återfår livet.
Pohja-frun Louhi i ondskans näste i Lappland sänder sjukdom för att förgöra Kalevalas folk.
I den sista sången blir Marjatta havande med ett lingon och föder en gosse, som hittas i ett kärr vilken sedermera blir kung av Karelen.
Dessa Runosånger som vandrat från mun till mun i generationer, från tiden före medeltid och vikingatid tillhör det finska folket och Elias Lönnroth, som insåg sångernas värde har sammanställt materialet.
E Lönnroth gjorde år 1832 tio färder till fots, under en period av 15 år, en sträcka lika lång som Helsingfors – Sydpolen för att samla ihop materialet till Kalevala som utkom 1849. Han ansåg att en nationell väckelse skulle öppna vägen till självkännedom och självtillit.
Sångerna har sitt ursprung i Finland, ryska Karelen, Estland och från de svenska skogsfinnarna.
E Lönnroth gav även ut andra folkdikter, skrev psalmer som han sjöng och ackompanjerade på kantele. Han gav ut en finsk-svensk ordbok och olika verk inom medicin och botanik. 1854 blev han professor i finska språket, dessutom var han tidningsman i över 60 år.
