Idag 10 december 2010 mottar Mario Vargas Llosa årets nobelpris i litteratur. Svenska Akademiens motivering lyder: ”Han får priset för sin kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.
När Gabriel García Márquez 1982 fick nobelpriset i litteratur började jag söka på biblioteket efter vilka fler av de stora sydamerikanska författarna som fanns översatta till svenska. I en av de boktravar jag släpade hem under den perioden fanns Mario Vargas Llosas debutroman ”Staden och hundarna” (på svenska 1966). Boken gjorde ett outplånligt intryck på mig och är fortfarande den jag minns bäst (förutom Gabriel García Márquez ”100 år av ensamhet”).
”Staden och hundarna” är en oerhört stark bok som bygger på Mario Vargas Llosas upplevelser på en militärskola i Lima på 50-talet. I såväl intervjuer som i sin nobelföreläsning har han berättat om bakgrunden till boken, en bakgrund som också präglat hans förhållningssätt till litteratur och skrivande.
Mario Vargas Llosa är född i Peru 1936. Hans föräldrar separerade när han föddes och han växte upp med sin mamma och hennes familj. De uppmuntrade tidigt hans kärlek till litteratur och hans skrivande. När han var tio år gammal träffade han sin far för första gången, en far som han trodde var död. Föräldrarna återförenades och de flyttade till Lima.
Mario Vargas Llosa berättar: ”Jag miste min barnsliga oskuld och upptäckte ensamheten, auktoriteten, vuxenlivet och rädslan. Min räddning blev att läsa, läsa bra böcker, söka skydd i de världar där livet var härligt, intensivt, det ena äventyret efter det andra, där jag kunde känna mig fri och vara lycklig igen. Och att skriva, i smyg, som när man ägnar sig åt en skamlig last, en förbjuden lidelse. Litteraturen var inte längre en lek. Den blev ett sätt att göra motstånd mot livets motgångar, protestera, göra uppror, fly undan det outhärdliga: mitt sätt att överleva. Sedan dess och än i dag, vid alla de tillfällen då jag har känt mig nerslagen eller misshandlad och nära att misströsta, har detta att med kropp och själ hänge mig åt skrivarbetet varit ljuset i slutet av tunneln, räddningsplankan som hjälper den skeppsbrutne till stranden.”
Hans far var stark motståndare till att han skrev. När han var fjorton år sattes han i militärläroverket Leoncio Prado. Det var ett försök att ”bota honom från de litterära lasterna”. Men i stället blev det tvärtom. Skolan gav honom stoffet till hans första roman ”Staden och hundarna”.
På Leoncio Prado mötte han den brutala miljön bland kadetteleverna, en helt ny okänd värld.I boken skriver han om hur ett korrupt samhälle påverkar ungdomar, skillnaden mellan den tuffa utsidan och den känsliga insidan, om mänsklig storhet och mänsklig svaghet, som på samma gång är global och lokal, specifik och samtidigt pratar om människans existens. Leoncio Prado i Lima blir symbol för det korrupta samhället.
I sina böcker återkommer han ofta till liknande teman i skildringar av de maktbesatta, av våldet, sveken, de personliga nederlagen. Men också av den enskilda människans kamp mot förtryck, av revolt, uppbrott och att bryta sig fri.
Om litteraturen och sitt skrivande säger Mario Vargas Llosa att utan faderns motstånd ”hade jag knappast ägnat mig åt litteraturen, som ju blev ett indirekt sätt att revoltera mot en överhet som jag avskydde. Det är ett förhållande som har haft ett mycket starkt inflytande på mig.” Han anser att litteraturens plats är mitt i livet. Den måste brinna, den måste ha lidelse och engagemang. Den har en sprängkraft, är vår sista bastion mot en svår verklighet.
I sina böcker vill han berätta historier, inte ge några budskap. Han vill att den roll som litteraturen spelar i våra liv blir större. ”Litteraturen vidgar våra vyer och sinnen. … Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda”.
Mario Vargas Llosa är en författare med en minst sagt omfattande produktion. Med sin roman ”Staden och hundarna” har han för mig varit en av de riktigt stora författarna.
Under flera år väntade jag förgäves på att få se Vargas Llosa i Stadshuset ta emot nobelpriset i litteratur. Så gled hans namn undan, fick ge plats till andra nyupptäckta läsupplevelser. Men så helt oväntat är det äntligen hans tur.
Missa inte att läsa hans Nobelföreläsning!
