Jag föddes 1948 i hemmet i den lilla byn Glimminge, med utsikt över Tydingesjön.
Sjön som fick stor betydelse under min uppväxttid.
Är mellanbarn i syskonskara på tre, har en storebror och en lillasyster.
Som liten var jag ett självständigt barn som redan som liten ville mycket och klarade mycket. Jag lärde mig dyka som 3-åring, även om baddräkten var full av sand när jag kom upp. Kallades för ”vattenodjuret” av folk på bygden. Hjälpte min far med att vittja fiskegarn och fiska kräftor och han lärde mig också att köra bil redan vid 12 års ålder, dock inte på allmänna väg utan på isen på sjön om vintrarna. Växte upp på landet med alla dess fördelar men även nackdelar. Miljön var fantastisk, sjön 150 meter från hemmet, fiske och bad på sommaren, skridskoåkning och skidtolkning efter bil på isen på vintern, men långt till kompisar. Jag var mycket tillsammans med mina två kusiner som bodde 50 meter från vårt hus.
Mina föräldrar hade två gamla torp som de hyrde ut under sommaren och då kom hyresgäster från Lund och Malmö. Detta var årets höjdpunkt för mig, hela vintern hade jag längtat efter gemenskapen med dessa människor. Genom dessa människor öppnade sig en helt ny värld, de kom från ”storstaden”, var akademikerfamiljer. Mina starkaste minnen från den tiden är de samtal vi hade med de vuxna om författare, konst och kultur. Vi satt med de vuxna och lyssnade på radioprogram tillsammans, drack te och åt nybakade scones. Jag vet att jag då tänkte ”den världen skall jag leva i när jag blir stor” Jag tror att mitt intresse för kultur började här, när jag var ca 12-13 år.
Jag var ganska duktig i skolan, så därför gick jag vidare till realskolan och tog realexamen 1966. På den tiden var man tvungen att ha godkänt för att få sin examen.
Efter realskolan var jag ganska trött på att plugga och sökte därför inte vidare till högskolan, utan gick ytterligare ett år och lärde mig att laga mat, nästan som en restaurangskola, men där fick jag också lära mig att sy kläder, väva bl a dukar och trasmattor. En väldigt trevlig skola som egentligen var en skola för livet.
1967 tog jag körkort, som var ganska lätt för mig eftersom jag hade fått praktisera så länge. Jag tog körkortet när det var vänstertrafik, men eftersom jag fick vänta 14 dagar innan jag fick körkortet, så hade det växlat över till högertrafik. En liten episod från detta tillfälle var när jag och en kompis skulle köra till Malmö och söka jobb. Jag gick till min far och frågade” Kan jag låna bilen för jag skall köra till Malmö?” ” Ja visst, sa min far”
Däremot trodde jag att min mor skulle svimma för hon tyckte ” Malmö det är ju en väldigt stor stad och hon har precis fått körkort” Men då sa min far ”Det fixar hon”. Just dessa orden har jag tagit med mig genom livet och det är mycket jag har fixat. Min far dog när han var 50 år och det är mycket som han tyvärr inte har fått se mig ”fixa”. Men han skulle ha varit stolt om han hade varit med.
Konstintresset i min familj var inte stort. Vi hade tavlor på väggarna men kanske inte någon speciellt spännande konst. Min farbror målade landskapsmålningar i olja och han var ganska duktig på detta. Senare har det visat sig att en faster också målade.
Jag gifte mig 1968, fick en dotter, skilde mig 1971. Ibland går det fort, men sådant kan livet vara ibland. Eftersom jag var ensamstående mamma så var jag tvungen att utbilda mig till något och det gjorde jag under ett år och sökte jobb på försäkringsbolaget
Trygg-Hansa 1973 och fick jobbet. Jobbade ca 5 år som kundtjänsteman, sedan 3 år som skadereglerare, därefter sökte jag till säljare men fick veta att man inte trodde på kvinnliga säljare, detta var 1981. Jag gav mig inte jag skulle bli säljare, ”det skall jag fixa”, men jag fick vänta ytterligare 2 år till, då fick jag jobbet som sakförsäkringssäjare. 1995 fick jag en ny arbetskamrat som jobbade med bilfinansiering, Alain Lager, vi skulle arbeta en hel del tillsammans. Vad jag inte visste då var hur stor betydelse denna man skulle komma att få även på mitt privatliv.1996 flyttade Alain och jag tillsammans. Han var född i Solna av franska föräldrar och hade alltså ett franskt ursprung och en fransk släkt. Hans föräldrar var skilda och hans mamma hade träffat en svensk man. De hade ett lantställe i Frankrike som hade varit Alains mormors ställe, Mme Olga. Vi gifte oss 1998 på min 50 åriga födelsedag,
Alain undrade ”vad önskar du dig i present”, ”inget, sa jag”, han frågade ”vill du ha mig”
”Ja, gärna”. Så det blev giftermål på svenska ambassaden i Paris. Detta var början på……
Varför jag började måla…..
När vi hade gift oss i Paris åkte vi vidare ner till lantstället ca 30 mil sydöst om Paris. Vi skulle åka till Mme Olgas hus. Jag kunde ingen franska, men det kunde ju Alain, så jag fick luta mig mot honom. Det var en alldeles speciell känsla att åka till Frankrike, till Mme Olgas hus. Efter ca 3 timmars bilkörning från Paris, så kom vi fram till den lilla byn Montigny-Les-Monts, en liten by med typiska franska stenhus. Folk i byn tittade lite extra på vår svenskregistrerade bil, var ganska nyfikna på vilka vi var. Så träffade vi grannarna, Michel och Lilianne, som hade nycklarna till huset. Jag hälsade på dem på franska ”Bonjour” men det var också det enda, men ”jag fixade det”. I alla fall en början på mina franska språkkunskaper. Vi öppnade järngrinden, och där låg huset, ett stort hus 50 meter långt och med en tomt på ca 7500kvm. De vita kalkstensgångarna lyste mot oss på ett välkomnande sätt. Vi satte nyckeln i dörren, den grep lite hade inte varit öppnad på ett tag. Vi kom direkt in i köket, klätt med svensk furupanel på väggar och i tak. Jag kunde konstatera att Mme Olga hade varit en liten kvinna, diskbänken var avsedd för en person på 1,50 inte för en svensk kvinna på 1,70. Det hade inte bott någon där på ganska länge, förutom spindlar och flugor. Det är i sådana situationer man är glad att man är nyförälskad. Efter några dagars städning och vädring började vi få ordning på huset. Vi möblerade om lite och det var då vi såg alla tavlor som hängde och stod lite överallt. ”Vem har gjort alla dessa tavlor?” frågade jag min man. Jag tror att det är Olga och min Grand Pere. Jodå det visade sig att Mme Olga hade målat de flesta, föreställande oljemålningar från platser hon besökt och personer hon hade träffat. Spännande att Mme Olga hade målat. Nästa dag letade jag vidare bland hennes målningar och då …….
Där var en tavla som lyst alldeles vit, en omålad tavelduk, varför?….
Jag tror att Mme Olga visste att det en dag skulle komma någon som skulle ta tag i den tavelduken…
Nästa dag sa jag till min man ”Jag tror att jag skall köpa ett staffli,penslar och oljefärger”
”Gör du det, sa han” Sagt och gjort, nästa dag ställde jag upp staffliet i vardagsrummet, placerade Mme Olgas tavelduk där….
Efter några dagar och efter mycket funderande kom så frågan jag ställde till mig själv ”Vad skall jag måla?” Inte kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt att veta vad man skulle måla…
Efter ett tag insåg jag att jag måste nog måla av något! Så jag ställde mig på altanen, med utsikt över stengången och huset. Det får bli en tavla föreställande Mme Olgas hus!!
Sagt och gjort, jag jobbade på med min målning och upptäckte att detta var riktigt roligt och stimulerande. Så en dag kom grannen Michel och sa ”Vad duktig Mme är”, “Hur länge har Ni målat?”
När vi åkte hem hade vi ett staffli och en oljemålning i bagaget. Jag visste då att detta var början på något nytt och spännande i mitt och vårt liv. Jag visste också att vi skulle återvända till Mme Olgas hus så ofta vi kunde.
Merci beacoup, Mme Olga et Michel.
Väl hemma igen fortsatte allt som vanligt med jobbet, men målningen fanns som en ny ingrediens i vårt liv. Jag fortsatte att måla, vänner och bekanta tyckte att jag borde ställa ut. Men jag var inte beredd ännu…
Men så hände något i mitt liv, som skulle få konsekvenser även för vårt privatliv..
Lördagen 10 januari 2004, satt vi vid köksbordet och åt frukost, vi skulle samma dag köra hem till min mor på middag. Jag kände mig plötsligt väldigt konstig, hjärtat nästan galopperade iväg, jag hade ont i bröst och armar ” Jag har nog fått en hjärtinfarkt” sa jag till min man. Ambulans tillkallades och jag hamnade på sjukhuset över natten. Nästa dag skev de ut mig och konstaterade att ”det är inget fel på ditt hjärta”. På måndagen körde jag som vanligt till jobbet, men fick vända bilen hemåt igen, för nu började det igen. Ny färd in till sjukhuset och nya undersökningar. Så här höll det på tills en läkare sa till mig
” det är inget fel på ditt hjärta, du är utbränd,du har tömt dig helt och hållet”
Detta var något som kändes väldigt tungt, jag som var så stark, jag hade bränt mig…
Samma år i maj månad var vi på ett bröllop i Vetlanda. Folket som jag träffade på bröllopet tyckte att jag såg oförskämt pigg utför att var utbränd, jag svarade” om jag ändå hade haft en synlig skada, som en bruten fot t ex, några timmar senare hade jag detta. Någon hade kastat risgryn på dansgolvet, så där låg jag med en bruten fot. Fick tillbringa några dagar på Eksjö sjukhus och kom hem med gipsad fot!
Därför började jag ställa ut …….
Allt det här ledde till att jag började tänka på hur mitt och vårt liv skulle se ut framöver. Jag visste att jag förmodligen inte skulle orka jobba mer… Så hösten 2005 såg jag i lokaltidningen att man anordnade en samlingsutställning på Aoseum i Åhus, en jurybedömd sådan. Jag tänkte att jag kan väl lämna in en tavla. Mitt bidrag var en tavla som hette ”Au clair de la lune” en akrylmålning i rödbruna färger 40×120. Jag fick vänta några veckor på besked om jag hade kommit med eller ej, men så kom det och jag skulle vara med på en konstutställning, det du Mme Olga!!
Det var väldigt pirrigt på vernissagedagen, men väldigt spännande. Träffade många andra som också målade och det var en grupp kvinnliga konstnärer som ville att jag skulle vara med i deras grupp de målade tillsammans en gång i veckan. Så helt plötsligt händer det något, min man kommer och säger” det är en några personer som står och tittar på din tavla” ”ja,ja det är ju därför de är här” svarar jag, ”jamen de tittar så där lite extra och noterar i listan”. Sedan hände allt väldigt fort, ”är det du som har målat denna tavlan?”, ”vi kommer från Ronnebys Konstförening och vi vill köpa din tavla, vi tycker att den är bra!” Just då var jag glad att min man var där, jag sa ”håll på mina axlar så att jag inte flyger iväg” Vilken känsla, jag har sålt min första tavla!
Jag gick med i den kvinnliga målargruppen och där fick jag tipset att ställa ut under påsken på det som kallades för ”Konstrundan”.
Så våren 2006 började jag att ställa ut på allvar, hittade en lokal i Yngsjö där jag ställde ut ca 40 tavlor. Utställningen pågick under 4 dagar från Långfredagen till Annandag Påsk
Det kom så mycket folk från hela Sverige så jag trodde knappt mina ögon. Sålde 25 tavlor, jag var helt chockad, både över hur mycket folk som var ute och tittade på konst och att de handlade konst. Sedan dess har jag fram till och med detta året haft 19 utställningar.
Sedan hösten 2007 jobbar jag inte längre, utan ägnar mig åt mitt konstutövande nästan varje dag. Sedan jag började måla så ser jag saker i naturen, bland människor och överallt som jag inte tänkte på tidigare, det kan vara en ljusstråle, scenografin på en operascen osv.. Konsten har tillfört ytterligare en dimension i mitt liv och idag kan jag inte leva utan den.
Självklart försöker vi att så ofta som möjligt njuta av andra konstnärers konst också, som t ex konst i Saint Paul de Vence i Frankrike, denna fantastiska lilla by upp i bergen ovanför Nice där de stora konstnärerna har levt och verkat. Men även de lokala konstnärer som har utställningar i vårt närområde. Vi åker också över till Danmark och går på Louisiana och Arken.
Mina utbildningar och min konst
När jag ställde ut genom Bromölla Konstförening hösten 2006 i Bromölla, kom jag i kontakt med konstnären Bertil Westerlund. Han tyckte om det jag gjorde och han höll kurser i måleri. Jag bestämde mig för att gå en kurs i färglära och teknik för honom.
2008 gick jag en utbildning på Folkuniversitets Konstutbildning i Kristianstad, där jag kompletterade med en grafik- och skulpturutbildning.
Min avsikt med de grafiska bladen var att kunna använda dessa i mina målningar, vilket jag också har gjort. Skulptering ser jag som ett intressant komplement till mina målningar. Planerar att gå en kurs i smidesteknik till våren.
Egentligen vill jag jobba med allt möjligt inom konsten, helt utan begränsningar.
Detta går som en röd tråd i hela mitt konstnärskap att när man kommer på mina utställningar så skall man säga” Så spännande och annorlunda saker hon gör” Helst skall ingen säga ”det här ser man att det är en Ingrid Lager tavla” Neeej och åter Neeej. De skall säga ” Har hon gjort den och den också, så mångsidig hon är”. Så min strategi är att se till att bara göra det som jag tycker är kul och stimulerande för mig själv, för på det sättet tror jag att folk också blir stimulerade av att titta på min konst, vilket jag har fått bevis på väldigt ofta
Några citat jag gillar och som följer mig genom livet
Om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne.
Det är mycket lättare att vara kritisk än att vara rättvis.
Det är svårt för en människa att bära en framgång, med det är ännu svårare för hennes medmänniskor att bära den.
Det gäller att ha mod att vara den man är och inte tappa modet för att man är den man är.
En vän är den som vet allt om en och ändå fortfarande tycker om en.
Tag inte livet för allvarligt. Du kommer i alla fall aldrig ifrån det levande.
Ars Longa, vita brevis
Konsten är lång, livet är kort!
