Det här var innan plastförpackningarnas tid. Min mamma och andra mammor hade en stor väska med sig till affärerna som de lade sina matvarorna i. Det var mest kvinnorna som handlade på den tiden.
”Får jag pappret och påsarna, snälla”? Det var min vanligaste replik när min mamma kom från affären. Hade jag sedan möjligheten att få tag i en pennstump också var lyckan fullständig. Det fanns gott om stumpar. Pennorna vässades efter hand med en liten kniv tills det knappt fanns något kvar av skaftet. Sen var det bara sätta igång att rita. Där kunde jag sitta i timmar eller så länge som papperet och pennstumpen räckte! Både fram och baksidan på papperet utnyttjades.
Det fanns många ”konstnärer” omkring mig. Både sådana som levde av det och fritidsmålare. Nästan alla mina småländska släktingar spelade något instrument, skrev eller målade. Jag älskade våra släktträffar! Sång och musik dominerade men många hade också en intressant eller rolig historia att berätta.
Det här var på den tiden när det inte fanns någon TV, ingen dator, inga dataspel.
Radio fanns men med bara en radiokanal som sände ett barnprogram på lördagarna, det varade en timma. Telefon med vev, den lyxen fanns!
Vi var helt enkelt tvungna att umgås med varandra och det var trivsamt!
Mina kompisar och jag ritade.
Jag var inte gammal när min pappa, som var en av hobbymålarna, lärde mig vad perspektiv var.
Vad glad jag blev över mina första vattenfärger, det var den finaste julklapp jag kunde få! Jag tror jag fick ett ritblock också!
Jag ville lära mig kroki. Anmälde mig. Kom dit. Där satt bara gamla tanter, alla i 30 års åldern. Det var roligt att teckna, men jag kände mig obekväm och för ung. Jag gick inte dit fler gånger. Detta hände långt tillbaka i tiden!
Sedan dess har jag haft egna kurser. Gått på konstskolor och kontinuerligt tecknat kroki. Kroki som jag fortfarande tycker är ett måste. Bott i Paris i tre år 1983 – 1986.
Min första separatutställning i Stockholm hade jag år 1974 på Strandvägen.
Den föregicks av ett hårt arbete. Det fordras många tavlor för en egen utställning.
Ju närmare jag kom vernissagedagen ju mer självkritisk blev jag, till slut tyckte jag att jag knappt hade något som dög. Dagen var inne, gråblek stod jag där och hälsade på alla underbara besökare. Kvällen kom, glad och upprymd var jag. Det gick ju bra!
Har alltid varit intresserad av historia. Jag fick en enormt stor ahaupplevelse när jag såg en hällristning första gången. Ristningen kröp riktigt in i mig och skakade om mina tankar!
Sedan dess har jag övergått att måla mytologiska bilder som jag hittar på runstenar, bildstenar och hällristningar. Jag vill med färg, ljus och skugga förmedla vårt fantastiska Nordiska kulturarv. Platserna där jag hittar mina motiv är moleriskt vackra och jag känner det förgångna så nära.
Varför målar jag?
Jo, för att jag inte kan låta bli!!!
