Jag tittar
och när jag tittar så ser jag.
Jag avbildar inte det jag ser, jag ser när jag arbetar.
Mina sinnen skärps och det jag ser framträder i allt större styrka.
Som när fotografier i ett framkallningsbad blir tydliga
så framträder den värld jag lever i .
Jag ser livets genomborrande skönhet.
Jag ser människan slita sönder människan.
Redan som ett litet barn var jag åskådare.
När jag som trettonåring började teckna fick jag en starkare verklighetskontakt.
Under åtta studieår på Konstfackskolan och Konstakademien
arbetade jag huvudsakligen efter modell, den nakna människokroppen.
Av detta arbete har jag bara kvar en halvfärdig gipsavgjutning.
Men jag upplevde att fjällen föll från mina ögon. Jag lärde mig att se.
Den skönhet jag upplevde kunde bli så stark att jag måste vända mig bort
Och gapet mellan vad jag såg och det jag kunde återge blev bara större.
Jag upptäckte formen som kraft,
i ett rytmiskt skeende som påminner om dans och musik.
Skeendet fanns djupt innanför ytan.
Det var detta möte med modellen som var äventyret.
Jag har också upptäckt att mina ögon har kvar många fjäll.
Jag ser aldrig klart.
Efter studietiden hade jag inte tillgång till modell.
Den värld jag fött mina barn till blev min modell
och jag började arbeta på ett nytt sätt.
I en svår situation när jag inte kunde tala eller gråta
använde jag för första gången leran som ett direkt uttryck i handen.
Jag gjorde ett tecken i leran. Jag hade fått ett nytt språk, ett språk för min känsla.
Det språket har jag arbetat vidare med och utvecklat.
Leran svarar mot min fingertoppskänslighet och tar emot mig
på ett sätt som jag inte förstår och många gånger inte kan kontrollera.
Liksom när jag arbetar efter modell skärps mina sinnen, stegras sensibiliteten.
Förmedvetna och omedvetna bilder gestaltas på ett medvetet plan.
Styrkan i ljuset kan bli så stark att jag måste se bort.
Mörkret och nakenheten kan också stegras så att jag måste se bort.
Men för mig är detta en väg som leder mig vidare till glädje och befrielse.
Att arbeta är att få ett starkare möte både med mig själv
och den värld jag lever i.
Ofta leder det mötet till ett vredesutbrott i leran.
Jag står inte ut med slakten längre, slakten av jorden och av människorna. Nyhetsslamret för mig ständigt tillbaka till en brutal verklighet
och det finns inte plats eller språk att reagera.
Efter nyheterna kommer väderleksrapporten.
Vreden löser mig ur min vanmakt.
Jag gör bilder i lera.
Detta är mitt språk.
En gång hade jag inget språk.
Då kunde vanmakten ta makten över mig.
Nu har jag ett språk som tar makten över vanmakten.
Sara Lidman skrev en gång ”ditt språks gränser är ditt livs gränser”.
Jag arbetar för att se och jag berättar vad jag sett.
Jag håller min lera blöt, otålig är jag
I leran finns mitt språk
och otålig är jag
tål inte
tål inte stumheten
orolig är jag i stumheten
I leran finns mitt språk
och språket är oroligt
otåligt är språket som inte når fram
tål inte
tål inte stumheten
oroligt är språket
Därför bränner jag min lera
för att språket ska få liv
och leva i mellanrummet mellan dig och mig
Det är detta som är äventyret
att ständigt öppna nya dörrar.
