Sent på kvällen i augusti 1947, smög vi oss ut från vår lägenhet i Öst-Berlin. Mina föräldrar, min storebror Wolfgang som var 7 år gammal och jag som skulle fylla 3 år i november samma år.
Strax utanför porten råkade vi stöta på vår granne som var stor sympatisör till Hitler. Han frågade var vi skulle med all denna packning som vi bar på, pappa svarade, att vi skulle sova över i vår kolonistuga några dagar.
Och så gick vi vidare.
Pappa hade fått besked på att någon bekants, bekant kunde ordna tågbiljetter ut från Berlin. Så vi var på väg till stationen. Under mycket hemlighetsmakeri, fick vi överlämnat våra biljetter, och steg på tåget. Efter att tåget hade åkt en stund, stannade tåget och alla var tvungna att stiga av tåget för kontroll. Det var den Ryska militären. Nu är det kört, tänkte pappa. Vad har jag gjort min familj?
Alla blev utfrågade vart vi var på väg, så även vi. Min pappa visade våra papper, så även ett dokument, som han hade fått från Svenska Staten då han hade varit i Sverige hos en godsägare i Södertäljetrakten ca 10 år tidigare. Där hade han undervisat sonen i Tyska och varit allmän hjälpreda för godsägaren. Godsägaren hade tydligen högt uppsatta vänner, så innan pappa återvände till Tyskland, fick han detta dokument, som talade om att han fick tillstånd att med sin familj resa in till Sverige.
Vi blev inlåsta i ett rum tillsammans med några andra, utan att få reda på vad som skulle hända oss.
Långt efter midnatt, låstes dörren upp och en Tysk militär beordrade oss alla att springa det fortaste vi kunde ut genom dörren och rakt fram. Nu blir vi säkert beskjutna tänkte pappa, tog upp mig i famnen, mamma tog min bror i handen, slet åt oss vår packning och rusade ut tillsammans med dom andra. Rakt fram.
Ingen sköt efter oss!
Under vår vandring som tog oss några dagar, övernattade vi ute i det fria, mina föräldrar turades om att sova. Någon natt sov vi i en lada.
Äntligen nådde vi den Väst-Tyska gränsen, men hur skulle vi ta oss över den? Rysska soldater gick fram och tillbaka för att pattrulera. Vi hade tur, när det hade mörknat, satte de igång att festa. De firade något, och vi kunde smyga oss över tillsammans med andra flyktingar.
Väl över på den andra sidan, skulle vi passera den Väst-Tyska kontrollen. De bara vinkade förbi oss och önskade oss lycka till!
Vi var lyckliga att vi hade klarat oss.
Vår tur fortsatte, vi kom med ett tåg som tog oss till Lübeck.
Där tog vi in på ett billigt hotell nere i hamnen.
Vi började att besöka Röda Korset, för att se om det fanns möjligheter för oss att åka med en buss till Sverige. Vi blev skickade till en annan stad, de sa att det var kontoret där som hade hand om det. Då vi kom dit, blev vi tillbaka skickade till Lübeck. Där sade dom att det kunde dröja, dom visste inget.
En gång i veckan gick vi dit för att förhöra oss hur det låg till.
Tiden gick, det blev november. Vi hade inte mycket pengar kvar, vi kunde inte köpa kol för uppvärmning i vårt hotellrum. Pappa försökte att smyga sig ombord på någon båt till Sverige, men misslyckades ett par gånger och blev avkastad tillbaka på kajen.
En dag blev vi kallade till Röda Korset, vi skulle infinna oss dagen därpå på kontoret. Barnen skulle få åka med en buss till Sverige. Mina föräldrar blev jättelyckliga. Vi barn skulle få komma till Sverige, då skulle det vara lättare för dom att ta sig hit, tänkte dom.
Mina föräldrar ville ha foto på Wolfgang och mig, så vi gick till en fotograf.
Dagen därpå, den 23/11, var det min 3 årsdag, och jag skulle åka iväg med min bror.
Mamma och pappa vinkade farväl till oss, och vi alla fällde säkert en massa tårar. Min bror blev tillsagd att han skulle passa mig, och under inga omständigheter lämna mig ensam.
Efter några dagars båt och bilfärd, hamnade vi i Gnesta. Min bror i en familj och jag i en annan. Familjen där jag fick bo hos, var mannen lärare. På vardagarna fick jag följa med honom till skolan, och där träffade jag min bror. Jag fick sitta längst bak i klassrummet, där blev jag tilldelad papper, pennor och kritor.
På rasterna var vi tillsammans ute på gården och lekte med de andra barnen. Vi lärde oss Svenska mycket fort.
I Lübeck gick pappa varje dag och spanade efter Svenska båtar. En dag kom han tillbaka till mamma och berättade att det låg en båt i hamnen som heter Saga och han hade pratat med en sjöman, som kunde smuggla honom ombord senare samma kväll, mot mutor. Det ända som vi hade kvar var något guldhalsband och en ring.
På kvällen gjorde mamma i ordning några smörgåsar, och gav pappa en lyckospark där bak. Hör du inget ifrån mig på ett dygn, så vet du att jag har kommit med sa han till mamma.
Den Svenska sjömannen lyckades att gömma pappa nere i kättingrummet utan att bli upptäckta. Sjömannen hade sagt till pappa att båten skulle ge sig iväg om några timmar. Men tiden gick. Det blev morgon och middag, strax före kvällningen, ett dygn senare, märkte pappa att båten började röra på sig. Han var hungrig, stel och frös.
Efter några timmars färd, blev han upptäckt och fick komma upp till kaptenen.
Han frågade varför pappa inte hade gått till honom med en gång? Nä sa pappa, tänk om du hade nekat, nu gjorde jag detta helt själv, och det gick ju bra.
Kaptenen telegraferade till Malmö Polisen, och de hämtade pappa ute på redden. På polisstationen fick han berätta hela sin historia, var hans fru och barn var.
De var vänliga och ringde Röda Korset för att efterlysa oss och att vi hade det bra där vi var.
De frågade om han ville stanna kvar i Malmö. Han svarade att han ville vänta på sin fru.
Efter en vecka hade han fått arbete på Jungmans i Limhamn, och efter ytterliggare någon vecka en lägenhet på Regementsgatan 18.
Min mamma hade skaffat sig ett arbete hos en familj. Där passade hon barnen, städade och lagade maten. Där hade hon också ett litet rum för sig själv.
Någon gång i slutet av september 1948, återförenas mina föräldrar på kajen där Malmöhusfärjan lägger till.
En månad senare går mina föräldrar till stationen i Malmö. De ska hämta min bror och mig. Min bror hade förmanat mig att inte avvika från hans sida, men om jag ändå kom ifrån honom, så berättade han att min mamma heter Lisbeth och är värdens vackraste, och min pappa Sigurd.
Vi kom inte ifrån varandra, men för säkerhets skull frågade jag ändå min mamma, om hon heter Lisbeth.
Vi var nu åter en hel familj. Jag hade glömt Tyska språket, men det lärde jag mig fort igen.
På helgerna då mina föräldrar var lediga, promenerade vi ofta i Kungsparken. På eftermiddagarna satt jag ofta och målade med vattenfärger.
När vår familj flyttade ut till Limhamn, gick jag i Bergaskolan. Där hade jag en lärare i teckning, som heter Allan Friis. Han är i dag en känd konstnär.
Då tyckte jag inte det var roligt med teckning.
Jag gifte mig, och fick 3 flickor. 2 av dem bor i U.S.A. Mellanflickan bor kvar i Sverige.
På sin fritid började min pappa att måla. Han målade i olja. Mycket natur, och blommor. Även ur minnet, gator och torg från Berlin.
När vi hade väggarna fulla där hemma, skänkte han tavlor till bekanta på deras födelsedagar. Pappa höll på att måla fram till 1978, då min mamma dog. Efter det tyckte han inte längre att det var roligt.
Någon gång på -70 talet började min bror också att måla. Det var motiv av kända konstnärer. Han avbildade motiven väldigt skickligt. Så småningom gick han över till att själv komponera sina tavlor. Även det med stor bravur. Han lämnade tyvärr aldrig in sina tavlor för jurybedömning. Jag är säker på att det hade gått bra för honom.
Min bror blev 68 år, och dog för två år sedan.
När barnen hade flyttat ut ur huset, fick jag tid över för annat. Det föll sig naturlig att börja måla.
Jag anmälde mig på Medborgarskolan.
Jag botaniserade i affärer efter kort med motiv som jag tyckte om. Mina tavlor skiljde sig inte mycket från motiven från korten. Det skulle vara så likt som möjligt. Då var jag nöjd. Att ha egna idéer och sätta det på duken, tyckte jag var för svårt. Efter några år på Medborgarskolan, bildade vi som hade börjat där samtidigt med mig, en egen grupp. Vi kallade oss för Coloriterna.
En i gruppen, kände en granne som eventuellt kunde lära oss lite om måleriets mysterium. Det blev konstnärinnan Susanne Jardeback. Hon fick oss att lägga bort korten, att själva våga komponera, prova på olika saker, ha ögon och sinne öppet, ev. klistra o.s.v.
Rätt vad det var en dag, hade jag kommit på ”mitt”. Nu målar jag i akryl, det torkar mycket fortare, och det fungerar bra för mig. Hade jag målat i olja, skulle jag gärna haft några tavlor på gång, men jag har inte den platsen.
Påsken 2009 har jag och mina kamrater på Coloriterna en samlingsutställning. Där hänger jag bland annat två tavlor som föreställer eld. Den ena döpte jag till Eldhav och den andra till Blixteld.
Vid samma tillfälle, skulle min man och jag tillfälligt flytta ut från vårt hus. NCC skulle nämligen bygga om husen utvändigt. Det hade gjort ytterväggarna fel, och det hade kommit in fukt i väggarna.
Vi flyttade till den tillfälliga lägenheten.
Lördagen den 24 april, ringer vår telefon. Det är en psykolog som berättar att ett magasin brinner i Malmö och det är där som vi har 99% av vårt bohag.
Det är NCC som har ombesörjt flytt och magasinering. Och dom sade till oss att ta med oss så lite som möjligt till lägenheten, som dom också hade ordnat.
Vi hade bara tagit med oss det allra nödvändigaste.
Alla fotoalbum, bilder från slutet av 1800 talet, arvegods, silver, alla mina tavlor, tavlor som pappa hade målat, tavlor av min bror, allt, allt.
Detta har varit mycket jobbigt för oss att komma tillbaka. Det är något man aldrig kommer att komma över.
Det tog mycket lång tid för mig att åter fatta en pensel, ta fram färgen och sätta mig att måla. Jag har fortfarande lite svårt för att känna den stora glädjen med att kunna skapa något. Men när jag väl har fått till det kan man utläsa lite befrielse, pånyttfödande och hopp kanske en del eftertanke.
Jag har gett mig den på, att jag SKA komma tillbaka, jag SKA.
Jag vill känna den stor lyckan, att vara nöjd med de alster som jag presterar.
Jag vill känna lyckan av att få sålt en tavla som någon annan tycker om.
Vad var det som fick mig att måla två tavlor med eld på, före jag visste något om någon eld?
