Är man bara tillräckligt envis så blir man det man från början hade tänkt!
När jag var 16 år bestämde jag mig för att jag ville gå på Konstfack. 16 år var gränsen för att bli antagen. Påhejad av mina bildlärare berättade jag för mina föräldrar att jag hade för avsikt att söka. Men ack nej, min mor som var en klok kvinna och som kämpat för sin utbildning, hon ansåg inte att konstnär var något man kunde leva på. Jag skickades till min mormor för att tänka över mitt beslut. Efter en månad gick jag med på att ta studenten och fick komma hem och tog min studentexamen två år senare.
Därefter läste jag i Lund och tog en fil.mag. examen. Jag fick jobb på gymnasiet i Värnamo. undervisade i samhällskunskap. Jag fick en dotter och hann med 3 äktenskap. Träffade min mentor konstnär Gunnar Okner, som jag målade för och även tecknade kroki..
Gunnar Okner hade kurser och alla elever fortsatte år ut och år in. I början var jag djupt imponerad över hur duktiga alla andra var. Jag arbetade och utvecklades, men efter några år med påtryckningar, om att allt onödigt i bilden skulle bort – förenkla – var ledordet, kände jag, att någon blek kopia av Gunnar Okner skulle jag inte bli!
Målningen som blev min vändpunkt – en gul målning med 2 gula fyrkanter som skulle föreställa gul vass vid en sjö och gula björkar har jag sparat. Nu bestämde jag mig för att måla min randiga fåtölj med en bokhylla bakom och en massa böcker i olika färger. Det går inte sa alla elever och min lärare. Då upptäckte jag en ny sida hos mig själv, envisheten. Klart det går sa jag och det gick!
På den vägen har det fortsatt, jag går min egen väg och sneglar inte på vad andra gör eller vad som är ute eller inne.
Jag målar det som är min värld och jag berättar gärna en historia. Även jag vill se en bättre värld men tror att genom humor och att folk blir glada blir dom mottagliga för argument. Jag hämtar intryck från min omvärld och jag har genom alla mina lärarår fått uppleva och resa en hel del. Ur denna rika erfarenhet hämtar jag min inspiration.
Nu har jag lagt lärarjobbet bakom mig. Jag kom till en punkt då mitt måleri tog över allt mer och jag beslöt att åka ner till min väninna i Sydafrika och tänka över mitt liv. Detta var 1996. Jag tog tjänstledigt 3 månader för att se om jag skulle trivas med att måla på heltid och vara utan mitt vanliga sociala liv med arbetskamrater. Att jag åkte ända ner till Sydafrika var för att jag inte ville att någon skulle kunna påverka mitt beslut.
Väl hemma hade jag ännu ej bestämt mig men strax före sommarlovet kom jag till klarhet och gick och sa upp mig.
Vågar jag inte satsa på det jag verkligen brinner för vad ska det då bli av mig?
En förgrämd och bitter gammal dam? Nej, jag tyckte att fram tills nu hade jag gjort vad andra förväntat sig av mig , ställt upp och varit snäll. Nu var min dotter vuxen och hade egna barn, min man klarade sig själv trodde jag, beslutet kom att kosta mig mitt äktenskap.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag flyttade och målade och det gick bra för mig. 1997 kom jag med på Liljevalchs´vårsalong och det blev en bekräftelse på att jag dög.
Min nuvarande man träffade jag 1999 och vi köpte vår gård här på Österlen 2000. Den har vi nu renoverat och jag har både fått en atelje´och ett eget galleri. Min man är min största supporter och reser alltid med på utställningar och hjälper till med att hänga. Jag har ju utökat min verksamhet och numera målar jag inte enbart i olja utan får mattor gjorda i Sydafrika efter mina målningar. När jag bodde i Sydafrika började jag brodera små ”colonial embroderies” eftersom vi varken hade TV eller tidning. Broderiet har jag nu tagit upp igen och broderar kuddar, helt i stil med mina målningar. Det är intressant att se att allt vad jag sysslar med inom konsten så helt genomsyras av min personlighet. Antingen det är måleri, bronshästar, broderier eller gouacher. Gouacherna med religiöst motiv har jag i våras sammanställt till en bok ”Di religiöse” som jag låtit trycka och nu ska presentera i Värnamo.
Jag tillhör den kategori konstnärer som alltid vet vad jag ska måla. Dessutom är jag oerhört disiplinerad. Jag börjar varje arbetsdag med att promenera en dryg timme med hunden. Då går jag och mediterar över vad jag ska måla eller om jag håller på med en målning går jag igenom den. Samtidigt registrerar jag alla färgnyanser i naturen runt omkring. Väl hemma går jag upp och kollar datorn innan jag går ut på ateljen. Sedan arbetar jag med måleriet. Om jag kör fast i en målning sitter jag på soffan och funderar och tittar på målningen eller så går jag en runda med hunden och tänker. Jag har alltid tyckt att man tänker så bra när man går. Det är inte alltid som målningen blir exakt som jag har tänkt mig. Färgmässigt så lever den ofta ett eget liv. Färgen är viktig för mig och jag vill driva den så den blir kraftfull. Därför målar jag alltid vått i vått och med kniv, annars fungerar det inte.
Vissa motiv är ständigt återkommande. Det är hunden som symboliserar tryggheten. Katten står för självständigheten och önskan om mera” klös i klorna”. Hästar och tjurar är männen i mitt liv, medan korna står för det livgivande och kvinnorna är alltid ett slags självporträtt. Alla kvinnor evigt unga men det är ju insidan! Men varför jag målar alla mina kvinnor barfota har jag fortfarande inte kommit på.
På kvällarna ägnar jag mig åt meditativt skapande. Det är då jag tycker om att sitta och brodera. Små, små stygn på finaste linne, ett evighetsgöra. Eller sticka också monotont, upprepande eller teckna i tusch med fin penna och många streck eller pilla med gouacherna. Denna typ av skapande fungerar som meditation och jag får tillfälle till eftertanke och bearbetning av mitt skapande.
Dessutom fungerar det bra att prata eller titta på TV samtidigt. Så helt osocial är jag inte.
När det är dags att resa iväg på utställningar blir det avbrott i verksamheten, utom ”syet” eller ”sticket” som alltid är med. Men för långa uppehåll från måleriet ger abstinensbesvär och då blir jag otålig och rastlös.
Sedan jag satsat helhjärtat är jag harmonisk och tillfreds med tillvaron. Konstnärsyrket har ju den fördelen att man ju bara blir bättre och bättre och man behöver aldrig pensionera sig. Jag ska hålla på till jag blir minst 100 år!
