Jörgen Hammar håller på med ett projekt. Projektet Jörgen Hammar. Han har hållit på bra länge nu. På sitt sjuttifjärde år ser han att han har kommit någon vart.
– Jag känner mig tillfreds med livet.
Resan anträddes i en biosalong i Sumpan (Sundbyberg) när unge reservofficeren Hammar gått för att se Han som älskade livet med Kirk Douglas som Vincent van Gogh. Han gick på första föreställningen, satt kvar och såg nästa, gick dagen efter en gång till. Sedan började han teckna.
23-årige Jörgen sökte och kom in på Pernbys målarskola i Stockholm. Morsan var inte glad. Han skulle blivit bankdirektör, präst eller militär, det hade hon bestämt.
– Genom hela livet ogillade hon att jag gått den här vägen.
På Pernbys fanns de antika förlagorna – han är klassiskt skolad:
– Jag gjorde kopior i lera, naturlig storlek. Stuvade in dem i min gamla Folka och körde ned till Köpenhamn och Det Kongelige Danske Kunstakademi.
Han radade upp kopiorna på trottoaren och hämtade ut professorn. Som gick kedjerökande av och an en stund.
– Så sa han: Herr Hammar kan börja i morgon!
Ett år i Köpenhamn följdes av studier vid Konsthögskolan i Stockholm och ett år i Florens:
– Det var 1966, när staden drabbades av en översvämningskatastrof. Det fanns ett hyrstall i huset jag bodde i, jag var med om att dra ut de fyra drunknade hästarna … varför berättar jag det här?
Ett samtal med Jörgen Hammar får sidospår, spåren är visuella. Han kan icke räkna dem alla, bilderna han har:
– Jag tecknar i sådana där stora böcker med svarta pärmar, nu har jag 6 000, kanske 7000 tuschteckningar med motiv ur Gamla Testamentet. Det är maniskt, mitt arbetande.
Så samlar han hela tiden material inte bara ur litteraturen och historien, han plockar upp allt han kan hitta, på resor, i antikbodar, i naturen, direkt från gatan. En tappad handske, vem har haft den, vad har den mänskan gått igenom? En gammal brödspade, ett ljuster, en svartvit fjäder – det ena föremålet ger det andra.
Resultatet blir ett myller av symboliska figurer, ofta dystra till sitt innehåll fast med en anstrykning av hyss, ett krusat leende nånstans.
Han kan lätt provocera, med sitt uttryck, skenbar simpelhet, valet av motiv, han vet det. Innan han gav sig på Bibeln funderade han länge, skulle han våga?
– Jag har fått på skallen för att jag håller på med krucifix och sånt.
Nu stör det honom inte längre. Han håller sig ifrån etablissemanget, är egentligen inte intresserad av att ”prata konst”, håller sig till sina byggstenar för projektet Jörgen Hammar: inspiratörerna Kalevala, Albertus Pictor, Bibelns berättelser …
– Det finns nånting som heter ålderdomens arrogans. Man uppnår en stor frihet när man inte längre bryr sig om vad andra tycker.
De två senaste träskulpturerna i hans enorma produktion (”jag har en djävla massa skulpturer, och egentligen vill jag inte sälja någonting”) är flöjtspelande Pan-figurer, det står skrivet på sockeln, han deklarerar sina verk så att folk lättare förstår. Dessa båda etiketterar han som kitsch.
– Se bara på de där stora öronen.
– Men man måste testa gränserna. Här gick jag över. Fast de fick följa med till Lövstabruk för jag gillar dem ändå.
