Den blå timmen gjorde sitt intåg, i samma ögonblick som Pablo (eller Pablito) Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso gjorde sitt uttåg ur kvinnolivet. Förutom moderns ännu livgivande blod som tatuerat själva huden med specifika omsorgstecken syntes den blåblek, som hos en ålderstigen havsanemon i skiktet alldeles under ytan mot djupare. Man kunde ana även det turkosa i hans eget labyrinttrådade ådernät, som i stenarna vid stranden han sedermera kom att plocka, krossa, mala och måla. Det turkosa han själv så småningom skulle framställa ur blandningen grönjord, smaragd och ultramarin. Hårets nyans tonade mot bränd sienna fast stråk av guldocra infann sig så snart solen tilläts att möta hans huvud. Likt speglingar av antikens förädlingskonst skiftande i mångfaldens rika kulörer. Alkemister skulle rodnat. Med åren mörknade dock kalufsen och gavs inslag av djupaste cobolt.
Pablitos ögon däremot, tycktes vid första anblicken sotsvarta. Som flackande flagor under storskogars brand. Men som vid hettans vilda framfart, framlockades utmaningar att anta även inför den svalhet som vår man ifråga utstrålade. Två meter framför den ovanliga uppenbarelsen, så kunde vem som helst med någorlunda fri blick även skönja ögonens vidare färgmagi; Venetianskt rött, cinnober, kadmium- och carminrött. En halv meter framför, för närmre vågade sig sällan någon och definitivt ingen av mankön i alla fall, sprakade växelvis kromgult och sepia liksom i anakondans flammande fjällskrud.
Då Pablo öppnade sina purpurfärgade läppar och tillät den sammetslena men ytterst myndiga rösten smeka sig fram genom titanvita pärlor, kändes det för den lyssnande som att svepas med i penseldraget på hans absolut senaste målning. Den senaste som ännu ingen skådat. Det var som att invigas i en helig ritual att få denne färggurus ord riktade till sig. De fyllde mottagaren med en rinnande lavaström i scharlakansröd hänförelse mot solarplexus. Jag vet. Jag som kvinna…och jag vet också att strömmen rann vidare neråt och förgrenade sig i deltat av mitt mest fördolda landskap…
Han krävde mig aldrig avklädd. Inte heller påklädd. Han krävde egentligen aldrig någonting av mig. För innan hans önskemål sprungit fram, så hade min formidabla intuition redan uppfyllt denna hans föresats. Ville jag tro, som om min livsuppgift var att tillfredställa och realisera hans innersta. Så sanslöst och snudd på skamligt banal jag var på den tiden. Så oerhört naiv och uppoffrat inställsam, utan att egentligen begripa konsekvensen av följden. Pablo tycktes emellertid njuta villkorslöst till den dag njutningen kvävdes. Kvävdes och grånade. Borttynade. Det var på hans sidenskinns nyans jag först anade oråd. Umbrakulören tog liksom överhand och målningarna antog en skoningslös strikthet. De hårt vinklade räta linjerna våldförde sig både på honom själv i person och som konstnär genom vad som framväxte ur hans innersta väsen. Groteskt och kallt, avporträtterades omgivningen. Kubismen var ett faktum.
Simturerna jag därefter dagligdags tvingades ägna mig åt, hade till sist inte enbart en omvälvande inverkan på mig, utan snarare en ännu djupare på min numera så ovänliga vän. Nästan magiskt hade jag återigen lyckats förtrolla honom då min hud hade azurblånats av havet och plötsligt en dag hade hans egen blå period tagit form. Han ljublade högt. Såg sig pånyttfödd eller närapå bönhörd. Dansade vida kring på bara fötter, även om regnet duggade i takt. Det bläckfärgade håret stod på ända och hans ständigt gestikulerande armar, även under arbetets gång, caput mortuumfyllde de ivrigt pulserande blodsvägarna och lockade mig i ännu högre grad än tidigare. Vetskapen om min egen oövervinneliga makt rusade mig naturligtvis, men jag var ändå mer än besatt av hans nyanserade skalor och enastående unikum. Att älska den mannen var som att bestiga regnbågen, eller snarare bestigas av den. Som att dansa hans paletts färgspel med en stringens av yttersta precision, trots att hängivelsen gavs fullt tillträde. Men farligt nära kanten kunde steget resultera i ett avgrundens djupa fall. Vilket också blev oundvikligt. Säg den lycka som varar för evigt? Strategin hade alltså fungerat, men blev ledsamt nog inte alls långvarig, för med Pablos alltför snabba kast i behov av förnyelse blev även detta försök till slentrian, som snabbt övergick i ren vanmakt.
Guernica! Varför målade han mig med horn? Var jag verkligen en sådan djävul i hans ögon, i hans hjärta, i hans…själ…jag som ville så väl? Dios Mio!
Blomsterprakten hade tidigare lockat honom, liksom strandens neapelgula sanddyner, den coelinblå himlens vaga stjärngator och de mänskliga förflyttanden han emellanåt ägnade sig åt under sina resor. Nu hade dock Pablo (eller Pablito) Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso givit upp. Vad göra? Hans verksamhet var ju oavkortat beroende av mig, eller snarare hans egen syn på och relation till mig. Som brukligt fann jag på råd, trots att detta företag denna gång närapå blev mig övermäktigt. Men enkom jag, hade ett ansvar för hans liv. Ville jag tro och trodde nog också så.
En av de sagolika blomsterförsäljerskorna följde mig till den uppgivne. Efter en alltför hög ekonomisk ersättning som nära nog ruinerat mig, vandrade vi sida vid sida för att smälta samman på den milsvida stranden inför havets och min älskade väns bevittnande. Vid blotta anblicken på den unga kvinnans skimmer i min famn, återvände hans enorma kapacitet och stora livshunger, varpå jag kunde känna hans veners sprängfyllda färgade essenser i alla hans levande lemmar, men så kunde tyvärr även den unga göra.
Mångfalden av färger ur min Pablitos målningar sprakade vidare och gråskalan portades för evigt, då varje ny kulör var sprungen ur alla dessa undersköna, unga kvinnor som konstant följde på varandra. Men vad offrar väl inte en kvinna som jag, för konsten?
Anette Blomberg, Konstnär
