Sydsvenska Dagbladet i Malmö har fått en ”ny” rigid samtidskonstkritiker, Thomas Millroth, f.d. chef för Ystads Konstmuseum. Han vill framstå som en radikal representant för konstens ”framkant” (ett nyord inom konstretoriken) helst så långt ut som möjligt. Risk finns nu att han trillar rakt ner i avgrunden.
För att positionera sig använder han sig bl.a. av en utställning med en Lars Englund på Armstedt Östra Karup. Hans recension (7 juli) av denna minimalist utvecklar sig nämligen till en sorts programförklaring för sin egen konstsyn. Han har i andra texter i SDS uttryckt sitt stora ogillande av s.k. ”engagerad konst”, dvs citat ”en konst som vill tolka eller förstå omvärlden”. Bortsett från den svepande och slarviga formuleringen, kan man ju fråga sig hur en oengagerad konst ser ut.
I ett försök att precisera sitt ställningstagande anknyter han till ett av honom själv i tidigare texter använt nyckelord, ”överenskommelser”. Han ironiserar över en publik, som ”vant sig vid att konstnärliga möten ska handla om överenskommelser” eller ”används för samförstånd.” Med stigande förvåning läser man att bra konst, enligt Millroths egen konstuppfattning, inte ska påstå någonting, den ska inte engagera folk till något och den ska vara utan metaforer och symbolik!
En otrolig programförklaring. Millroth är ju dock konsthistoriker. Med den uppfattningen exkluderar han 99.9 % av dagens konstnärer, som befinner sig långt bakom Millroths framkant. Som exempel kan nämnas Gerhard Nordström och Bruno Knutman. Den senare utställer just nu på Lunds Konsthall. Båda påstår någonting och använder sig i hög grad av metaforer och symbolik
Å andra sidan ska framkantskonsten enligt T.M. inte vara rädd för utmaningar. Det är därför Lars Englunds konst är så bra. Den ” hanterar” nämligen ”fragment ur världen i kontrollerade situationer” och ”vägrar ge ifrån sig bestämda uttalanden”. Vidare skriver han att den sortens konst är en ”välbehövlig motvikt till all konst som används för samförstånd och andra trevligheter:” Samtidigt bör en framkantspublik som han själv se ”hur aktivt de uppställda regelverken riskeras tills de brister och att inga värden riskeras.” I bästa fall är de här formuleringarna cyniska och slarvigt tänkta eller så är det intellektuellt pekoral. Eller bådadera.
Vad menas med ”uppställda regelverk” och ”andra trevligheter” och vems eller vilkas värden riskeras.
Dessutom finns i Millroths resonemang en motsägelse. Att ställa ut en minimalistisk skulptur som Englunds (eller en monolit) är i högsta grad ett påstående. Den är också en symbol och metafor. Vad den påstår och vad den betyder beror på vem som tittar. Den franske sociologen Pierre Bourdieu kan ge svaren. Det borde Millroth också begripa.
Det som är allvarligt i Millroths recension är dock dess karaktär av programförklaring.
En konstrecensent i en stor dagstidning som SDS får gärna ha åsikter, men om de ensidigt får utgöra kriterier för bevakning, så är det alarmerande.
