London är en av världens konsttätaste städer med en spännvidd som omfattar allt från de tunga statliga institutionerna i västra delarna av staden till offbeat-gallerierna i East End. Ett av de minst kända – men samtidigt intressantaste – konstmuseerna utgörs av en del av Imperial War Museum, inrymt i ett gammalt mentalsjukhus söder om Themsen. Imperial War Museum inriktar sig främst på att dokumentera och sprida information om det brittiska deltagandet i de två världskrigen och sitter på imponerande arkivresurser, däribland en konstsamling med mer än 10.000 föremål. Orsaken till detta kan sökas i beslut som fattades under första världskriget. 1916 tillsatte Informationsministeriet en kommitté med framstående personer i konstvärlden. Meningen var att de skulle utse ”officiella” konstnärer med uppgiften att konstnärligt dokumentera krigshändelserna (tyskarna hade redan ett sådant system). Året därpå beslutade Parlamentet att skapa Imperial War Museum, som fick ansvaret för de verk som krigskonstnärerna producerade. Förste man ut var Muirhead Bone, som med fänriks grad skickades till fronten i Frankrike. Bone var redan en respekterad grafiker, men låg farligt nära till för att tas ut till verklig krigstjänst. Uppdraget som krigskonstnär räddade honom från det. Hans teckningar var lätta ett reproducera, och fick stor spridning via olika statliga publikationer. Bone uppvisade en speciell fascination inför de förstörda byar och städer som kantade frontlinjen, och han avbildade ruinerna med en detaljtrohet och känsla för gråskalan som påminner om Piranesi.
I Bones verk hittar vi emellertid inte mycket av ett personligt ställningstagande inför krigets fasor. Men det hedrar myndigheterna att man faktiskt inte drog sig för att utse även kontroversiella eller djupt personliga konstnärer till krigskonstnärer. I verken av exempelvis Paul Nash och CRW Nevinson förmedlas en bild av kriget som befinner sig långt från den stoiska heroism som myndigheterna säkert föredrog att avbilda. I en av Nevinsons mest uppmärksammade målningar, ”Paths of Glory” (1917) ser vi två stupade brittiska soldater vars kroppar är på väg att långsamt smälta samman med det gråbruna landskapet. Målningen föll inte uppdragsgivaren på läppen, vilket inte hindrade Nevinson från att ställa ut den i egen regi. Ett annat av hans verk ”The Harvest of Battle” (1919) är ett panorama genom vilket en lång rad med tillfångatagna tyska soldater och sårade britter släpar sig tillbaka från stridsområdet, förenade i samma sömngångaraktiga tillstånd. Deras väg kantas av döda, förvridna kroppar vars nationalitet inte längre kan urskiljas.
Även hos kollegan Paul Nash är perspektivet detsamma, även om det hos honom oftast är själva landskapet som får spegla människans utsatthet. Nash excellerar i kraftfulla, närmast brutala skildringar av landskapet i frontlinjen, där stympade träd, uppkastad jord och söndersmulade byggnader och fordon får symbolisera människornas kroppar och själar. I hans målning ”We are Making a New World” (1918) går solen upp över ett landskap som granaterna förvandlat till något skrämmande och helt nytt. Människorna som befolkar det har lämnat scenen eller helt enkelt myllats ned i jorden, och det låga ljuset som strilar ned mellan trädstumparna är kyligt.
När andra världskriget bröt ut hade man fått rutin på det här med att utse officiella krigskonstnärer. Informationsministeriet tillsatte en kommitté under Kenneth Clarke, då chef för National Gallery. Kommittén – i vilken bland andra Muirhead Bone ingick – träffades regelbundet för att sätta samman en lista med konstnärer som var lämpliga att ge uppdraget som officiell krigskonstnär. Antalet konstnärer var färre än under första världskriget, något som förmodligen reflekterade det faktum att stafflikonsten fått konkurrens av den fotografiska bilden och – inte minst – filmmediet som kanal för att skildra kriget ur en nära och personlig synvinkel. Men Kenneth Clarke upprätthöll även sina föregångares ambitioner att använda kommitténs lista som en metod för att ”rädda” unga, lovande konstnärer från den riskfyllda fronttjänsten, även om gamla veteraner som Paul Nash också engagerades. Andra världskrigets konstnärer lämnade inte efter sig en lika rik samling verk som första världskrigets; mest kända är kanske Henry Moores teckningar av Londonborna i skyddsrummen under de tyska flyganfallen.
Efter andra världskriget har konstnärer fortsatt att följa brittiska trupper på de olika platser de varit engagerade som Nordirland, Falklandsöarna och Irak. Men ansvaret ligger inte längre centralt, utan är ett eget initiativ taget av Imperial War Museum. Och med Youtube, MySpace och andra sociala medier är det kanske inte mycket av de personliga erfarenheterna av krigets verklighet som inte landar på ett tangenttryckningsavstånd från oss alla. Så att det plötsligt uppstått en stormig debatt kring en krigskonstnärs verk tycks nästan osannlikt. Men inte desto mindre sant. Konstnären och Turnerpristagaren Steve McQueen – på senare år mest känd för långfilmen om IRA-mannen Bobby Sands, belönad vid filmfestivalen i Cannes 2008 – skickades 2003 till Basra i Irak för att skildra de brittiska soldaternas vedermödor. På grund av säkerhetssituationen varade vistelsen bara i sex dagar, och McQueen kom aldrig längre än till den befästa flygplatsen. Men samvaron med soldaterna gjorde ett starkt intryck på honom. Till slut kom han på vad han ville göra: en frimärksserie med porträtt av alla de stupade soldaterna, avsedd att spridas med hjälp av det brittiska postverket genom ”nationens blodomlopp”, som konstnären uttrycker saken.
Hans uppdragsgivare var mindre roade av tanken. Eller, rättare sagt, de gick i taket och försökte stoppa hela projektet. Royal Mail skruvade sig och tillsatte an snabbutredning som kom fram till att majoriteten av medborgarna gärna ville se att du stupades minne hedrades på något officiellt sätt, men inte i form av frimärken som kan stämplas och till och med slängas i papperskorgen. McQueen kontrade med att kontakta de stupades familjer, som visade sig vara övervägande positiva till hans tanke. Läget är låst, men McQueen har fördenskull inte låtit sig avskräckas. I mars öppnade han utställningen ”Queen and Country”, på National Portrait Gallery i London där faksimilkopior av hans frimärkskartor presenteras i ett specialbyggt träkabinett. Utställningen anlände till London efter att ha turnerat i landet, paradoxalt nog med de offentliga konstinstitutionernas helhjärtade stöd. Samtidigt kunde besökare skriva under ett upprop riktat till Royal Mail med kravet att trycka frimärkena. Redan första månaden hade 22.000 besökare signerat dokumentet. Samtidigt som röster höjdes om att McQueens envishet mer hade att göra med hans egen fåfänga än med respekten för du stupade soldaterna och deras familjer har projektet även givit upphov till en spontan gräsrotsrörelse som ställt allt obehagligare frågor om de brittiska myndigheternas förhållande till hela krigsinsatsen i Irak. Alltfler fruktar nu att de stupades namn och minne kommer att slarvas bort i myndigheternas försök att glömma bort det misslyckade ”fälttåget” i Irak.
