Att Gillet var något mycket bra förstod jag, …
Jag var bara en liten flicka, i början av 50-talet, när jag först fick höra talas om Roslagens konstnärsgille. Att GILLET var något mycket bra förstod jag, för pappa var alltid glad och förväntansfull när han talade om det. (Pappa var konstnären och violinisten Evert Lambertz, 1902 – 1956, som var med då föreningen kom till).
Det var en i övrigt lycklig tid för mig. Tidigare hade vi varit mycket trångbodda. Nu var vi nyinflyttade i en ljus ateljévåning i Västertorp, en förort till Stockholm. Somrarna tillbringade vi på Vätö, där både min mamma och pappa vuxit upp. Vi (d.v.s. mina föräldrar, min syster och en massa andra släktingar) hyrde ett stort hus på Olofsberg, som hörde till ett f.d. stenhuggeri.
Tyvärr fick pappa inte vara med i sitt kära Roslagens Konstnärsgille särskilt länge Han dog mycket hastigt 1956. Den ljusa tiden tog slut. Till råga på eländet fick vi heller inte längre vara kvar på sommarstället på Vätö från och med samma år. Roslagen och Gillet försvann ur mitt liv.
Åren gick, jag blev stor och bodde på olika ställen. I mitten av 60-talet fick släkten återigen möjlighet att tillbringa somrarna på Olofsberg. Själv var jag då bosatt i Frankrike, men när jag så småningom återvände till Sverige kom jag att vistas alltmer på Vätö igen. Med tiden upptäckte jag också att Gillet ännu var vid liv.
Vid sidan av mitt arbete inom administrationen på Sveriges Radio kunde måleriet få en allt större plats i mitt dagliga liv när mina barn började bli större. Jag kände allt starkare att jag ville fortsätta med något min far påbörjat – fullfölja det han så hastigt ryckts bort ifrån. Konst är viktigt. Jag började ställa ut mina verk på allvar. Och jag ansökte om att få komma med i Roslagens konstnärsgille. 1996 blev lyckan stor då jag fick besked om att jag antagits som medlem. Fast lite ensam kände jag mig när jag första gången steg in där i Konsthallen, när bland idel okända människor.
Redan nästkommande sommar anordnade emellertid dåvarande ordföranden Pia Krassman en veckas ”konstnärsläger” just på Vätö och då lärde jag snabbt känna ett stort antal gillesmedlemmar. Hela den veckan var det värmebölja. Vi åt gemensamma frukostar och middagar i hettan i Pias trädgård. Däremellan var vi ute och målade/tecknade tillsammans – ibland med ”Klockars-Birger” liggandes i gräset, spelade fiol. En del lärde sig om träarbete hos snickaren och båtbyggaren Johan Månsson , andra om stenhuggeri hos Berthold Karlsson på Vätö stenhuggeri. Vi var också hemma hos Bror Pettersson och pratade och sjöng o.s.v.
Veckan avslutades med en utställning i Pias trädgård där vi visade vad vi gjort under veckan. Efter det blev det kräftskiva och sedan gick vi alla för att lyssna till den allra första konserten, som gavs i Stenbrottet i Karlsängen på ön. Musiker och sångare från Roslagsgillet stod för arrangemanget.
När mörkret sänkt sig över brottet fick vi också se ett fantastiskt framträdande med eldfacklor genomfört av en ung man, vars namn jag tyvärr glömt ,och i det vattenfyllda hålet i stenbrottet glimmade värmeljus som flöt fram över ytan i natten. Kunde mina gillesår ha börjat bättre?
