Förlåt Sandro, för att jag knappt såg din målning när jag senast var på Ufficierna i Florens. Det var mitt i vintern och det var mörkt. Jag undrar om man tar hand om dina målningar? Det går inte att undgå att nämna målningen Primavera eller Våren när man ska skriva en vårbetraktelse. Mot skogens mörka bakgrund avtecknar sig ett antal ljusgestalter. De kommer med budskap om kommande grönska och märkligt nog finns det redan frukter på träden. Men vad gör det? Denna vårdagjämningstid eller balanspunkt, equinox, är alltid så välkommen.
Ljuset kommer åter i ateljén, konstnären kan börja arbeta igen utan det konstgjorda elektriska ljuset. Det är en praktisk konsekvens, men våren betyder så mycket mer. Equinox tänder hos oss förväntningar om nya tider. Den mörka tiden är förbi och nu balanserar ljus och mörker lika men vi vet att det ljusa hoppet kommer att vinna denna årets kamp. Hur vet vi det när så mycket fortfarande talar om snö och kyla. Väderlekstjänstens kvinnor, som vi vill se som några av vårens ljusgestalter säger i sina rapporter som en avslutning, ”i nästa vecka kommer vintern åter med kyla och snö”. Nej, det kan inte vara sant, jag känner hur våren är på väg, jag läste i tidningen att sångsvanarna kommit åter och solen går ner tre handsbredder till höger om Bonniershuset i Stockholm när jag ser ut genom fönstret.
Vi gör oss beredda att med alla våra sinnen möta våren. Då plötsligt när vi kanske öppnar balkongdörren och smakar på vinden som välkomnar oss förstår vi att våren är här. Vinden bär budskap och löfte om islossning och en frisk värme. Vi hör fåglarnas röster och ser trädens rörelser att nu är du här, du efterlängtade vän.
När jag säger, alla våra sinnen, så är det syn, hörsel, rörelse, smak, känsel, doft och kanske fjorton andra sinnen tillsammans med våra minnen som förmedlar en medvetenhet och kunskap om att nu är våren här. För att uttrycka denna romantiskt härliga känsla på ett mer prosaiskt och kanske vetenskapligt sätt så kan man säga att vi kommunicerar med vår omvärld. Hur är det med den som varken kan se eller höra? Är han eller hon utestängd från våren? Nej jag tror inte det. För ett antal år sedan medverkade jag i ett forskningsprojekt där vi skulle undersöka hur den som är helt blind och döv kommunicerar med sin omvärld. Det var med en stigande förundran vi konstaterade att så många andra sinnen skyndade till att förmedla olika intryck. Vilka sinnen man använde blev kanske inte helt klart, men hjärnans kapacitet att omtolka och tolka för oss alla omedvetna intryck som tillsammans med hjärnans minnesbank gav oss en bild av våren.
Det nyfödda barnet, som också kan bli till en bild av vårens ankomst, fäster sin blick på moderns ögon och börjar ordlöst kommunicera. En inte sinande ström av sinnesförnimmelser tar sin början. Hur kommer det sig att vi tror oss kunna avläsa den fråga som syns i barnets ansikte när det hör ljud. ”Vad var det? Vi själva tolkar de små men viktiga uttrycken hos barnet efter våra erfarenheter och minnen. Låt oss se på ett annat exempel. Den lilla fina målningen av Mona Lisa tolkar vi som att hon ler mot oss. Varför gör vi det, hon kan ju lika gärna ha ont i magen och se ut på samma sätt, eller? Det är en konstvetenskapligt olöst gåta.
När vi tänker på en bild som ”Våren”, hör studentsången ”vårvindar friska” eller när vi fysiskt och psykiskt upplever våren så blandas alla våra direkta intryck från de tjugotalet sinnesorgan vi har med våra minnen av vårar från nära och fjärran tider och ett leende kommer på våra läppar. Vad vi upplever är upp till varje individ, men vi har kanske likheter i våra upplevelser.
Det är upplevelser av våren som fenomen med ljuset, värmen och annat som hör våren till. Då skapar vi oss en bild av våren i vårt inre. På samma sätt är det med ett konstverk eller en melodi. Det är i betraktarens öga och i lyssnarens öra som konsten skapas med oss själva som kreativa medaktörer.
