I själva födelsen påbörjar döden sitt skoningslösa intåg. Egentligen innan, om man ska vara nogräknad. Före embryot till och med. Redan i tanken eller i längtan hos den eller det som avgör tillblivelsen, skulle jag tro. Från begynnelsens eviga tillstånd. Men vid födseln hakar den sig fast som både bromskloss och drivkraft på en och samma gång. Fortsätter så genom hela ens erbarmliga liv, genom hela den förunderligt storslagna existensen. Förutsättningen för livet är ju faktiskt döden och döden är själva livets grogrund. Fast med diametralt skilda innebörder. Döden som livgivare ter sig skrämmande, lika chockartat som att livet måste utmynna i dödens försorg. Dessa hemvister borde istället borga för trygghet eftersom de etablerats under eoner. Tabubelagda tryggheter förvisso, låsta…där belönings- och bestraffningsteorin järngreppar mänsklig medvetenhet. Rädslor styr i jakten på den olösliga gåtans svar.
Har ändå försökt att skaka bort inkräktaren oräkneliga gånger, men det har bara resulterat i att parasiten grävt sig ännu djupare in i skinnet, genom och under huden. Mot själen. Märkt mig utanpå som inuti. Som ett påtagligare alibi för sin orubbliga existens. Enkom för att bekräfta och påminna om sitt evigt ofrånkomliga övertag. Men vad gör det mig, bara den inte klöser andra…mina andra…
Det har hänt att jag skådat döden i vitögat. Förlamats av fasa, blivit fullkomligt andlös. Dött en smärre död. En livets död, inte dödens, på dess villkor. Inte ännu. Men ändå erfarit en tillräckligt förtvivlad dödsupplevelse som gjort mig uppgiven. Arg. Vanmäktig! Dödsrädd! Då har den stora döden medlidsamt frånvänt sig. Eller har den egensinnigt förlängt den obarmhärtiga smärtan? Man vet aldrig med döden. Man vet ingenting. Huruvida det är för sent eller bara början. Eller ingenting eller allting. Kanske bara någonting, någonstans, någon gång. I den ständiga upprepningen. Om möjligt är det ovissheten som är själva döden? Fast det enda man vet är att den är viss.
Ibland har döden nafsat och flåsat mig i nacken, vasst och isande, men den har också kysst varsamt…i vissa tröstlösa ögonblick har jag märkligt nog…ropat efter den som befriaren. Nej, det är lögn, har nog snarare viskat…utmanat, utmattat. Är ju ingen modig människa precis. Räddhågsen och konstant på flykt. Flykt från döden. Jagandes livet. Skövlat själva här och nu. Jag har också smädat, hånat och förbannat denna obegriplige följeslagare. Högt och tydligt, utan rädsla för den allra värsta repressalie. Den jag ständigt försöker undvika. Vill inte kalla den henne eller honom. Androgyn typ den där efterhängsna saten. Kanske inte så illasinnad ändå, om man verkligen betänker situationen. Ur dödens synvinkel förstås, med dess facit i hand. Ens egen blir knepigare att förhålla sig till, men om jag ställer mig bredvid och iakttar mig själv i förhållandet till, så blir det kanske inte lika fruktansvärt att vara förföljd. Eller blir det etter värre, månne?
Måste som människa öva mig i att begripa, försonas blir övermäktigt. I alla fall i ett sådant tidigt skede. Antar att alla skeden inför döden är tidiga, finns där överhuvudtaget sena skeden? Finns det skeden som anses vara befogade inför detta livsavgörande möte? Tiden hastar och är alltid utmätt. Olika graderad efter varje levande varelses egen måttstock. Att försöka förstå förloppet borde onekligen underlätta? Kanske är bredvidgåendet en trygghet i alla fall? En vän att hålla i handen vill man ju ha. En att lita på in i det sista. En som aldrig sviker bland andra svikare. Detta är nämligen den enda sanningen livet kan gå i god för, den enda garantin som uppstår i födelseögonblicket. Döden sviker aldrig!
Men hur i helvete kan detta dödsföraktade varande, räcka till för allt levande i all oändlighet. Snacka om allenarådande allsmäktighet!
”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist”…
Men jag ger mig fan på att alla goda fåglar också polletteras till samma slutdestination, så vad gör det väl då, vilken sida man vandrar på. Värre blir mötet med spindlarna….
…men allra värst är det för de kvarvarande…
Evig dialog
Hej, sa Livet
Hej på dig du, svarade Döden
Ska vi leka?
Visst!
Med vaddå?
Med människodockorna så klart!
Vi bygger ett hus åt dem, sa Livet
Ett svart, tyckte Döden
Nej, ett vitt, inflikade Livet!
Ett randigt, föreslog Döden
Hellre ett prickigt eller blommigt, sa Livet
Aldrig, hävdade Döden
Rutigt då?
Okej!
Jag vill leka med henne, sa Döden
Jag med honom, svarade Livet
Nej förresten, vi byter trotsade Döden
Varför då? undrade Livet
Därför att jag bestämmer, skrällde Döden
Inte så länge jag lever, sa Livet
Om det beslutar inte du, sa Döden
Jag ger mig aldrig, svarade Livet!
