Det blev en lång resdag för mig i fredags. Första biten dock i trevligt sällskap med tre tranor som tänkte sig samma riktning; mot söder.
Jag sätter mig i bilen. Med täckt kärra kopplad på dragkroken kör jag E 4 mot söder. Tre tranor kommer på sträck rakt över mig i mycket god fart högt upp på himlen i den svepande kalla nordvinden. De har alldeles nyss lämnat Tåkern. Jag hänger med dem en bit ner mot länsgränsen. Det går fort, nästan 100 km/h, men snart drar de sig mera sydostligt över skogen och försvinner långsamt ur sikte.
Jag är på väg till Falsterbo för att hämta hem min stora akvarell ”Utdrag ur en dagbok”. Slutligen är det ett måste jag inte längre kommer undan. I centrum på den målningen far förresten också tranor mot söder.
Söder om Jönköping höjer sig landet och bilen segar sig uppför backarna vid Norrahammar och Torsvik.
Bygden planar ut då jag närmar mig Vaggeryd. Där tar tallmoarna vid. Därefter är det skog som gäller; skog skog skog; enformig tallskog mest; ända ner mot Markaryd på gränsen till Skåne. Några stora mossar öppnar slutligen horisonten och där krymper tallarna till dvärgar, bleknar och skrumpnar av svält och umbärande.
Vägbyggarnas minnesmärken – staplade stenar – förgyller det sparsmakade landskapet och vackra långa, nybyggda stenmurar värnar kulturens idéer.
Lagan vrider sig fram och åter under riksvägen; följer de sänkor och dalar som den moderna vägen av idag skoningslöst ignorerar.
Snart ser jag de första bokarna på kullarna. Som en en liten sorglig rest bara, av den lövskog som var, lättar de ändå upp granväggarnas enformighet; segt överlevande bryter de den mörka enfalden med ljusare färger.
Landet sluttar långsamt neråt och när jag kommer in i Klippans kommun öppnar sig landskapet; blir ljust och inbjudande och runt Pinneån är trakten bördig igen.
Just där kan jag inte låta bli att tänka på Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Hur tragglandet av sydsvenska vattendrag under skolans geografilektioner däruppe i den norrländska finnmarken senare i livet avslöjade sig som en stor bluff. Slutligen visade det sig nämligen att ”… Allt handlade om små ynkliga diken”.
Skyltarna vid vägen ”Pinneån”, ”Vegeån” och ”Lödde å” är faktiskt nästan pampigare än vattendragen själva. Men okej, landskapet är vackert och våtmarkerna exotiskt frodiga.
Där vägen till Ängelholm svänger mot höger far jag rakt fram. Här är landet helt öppet och böljande. Traktorerna vandrar långsamt med sina plogskär över stubben, sockerbetor skördas överallt och korna gå i vall. Mängder av gäss betar i flockar runt Lomma och Barsebäck och högt över Landskrona och Ven går plogar av vitkindade gäss. Det är ett annat land här nere. Ett luftigare och vänare landskap. Det är ett gammalt Danmark. Så känns det!
Gladorna glider i skyn, långsamt runt, runt på spetsiga, vinklade och låga vingar. Med den kluvna stjärten som aktivt roder genomskådar de landet under sig, ser varje död kanin på vägrenen och varje ätlig groda i dammen. Ljuset är blåare och gulare, mera smuts och dis på grund av närheten till Europas kontinent och samlade industri. Kyrkotornen är inte mina, inte heller husgavlarna eller gårdarnas planlösning.
Mängder av vitfågel dröjer ännu kvar, nu i oktober efter traktorna och glänsande svarta spatserar kajor och råkor överallt. Flockar med tamduvor flyger mellan åkrar och gårdar, stararna flockas i täta små moln och var tionde bil som kör om mig är dansk.
Jag lämnar den stora landsvägen med Malmös Turning Torso i höger ögonvrå, som en väktare över horistonten, vindkraftverken utanför Limhamn vevar och brospannet mot Danmark försvinner i blådis.
Jag svänger av mot Falsterbo på väg 100 och vet då, att jag strax är framme. Jag passerar Höllviken med alla statyerna längs stranden i bukten. För en månad sedan badade folk här och just då var vattnet så lågt att sandrevlarna syntes. Idag är havet högt, mörkt gråblått och avvisande. Falsterbo kanal ligger tyst, Annas bageri är turisttomt och i södra ändan av Ljungen ser jag endast två fågelskådare sitta på vakt.
Jag är framme.
Nu lastar vi min tavla. Den är tung och känslig så jag får hjälp av Karolina på konsthallen. Jag buffrar med filtar, har två plankor och en stor skiva som stöd, ställer verket på skrå och drar ner plastkåpan. Hoppas det går bra nu! Sen far jag hemåt. Klockan är fem på eftermiddagen och ljuset falnar. Innan jag är hemma kommer det att vara natt!
