Den belgiska konstnären Arne Quinze arbetar på ett sätt som påminner en hel del om konstnärsparet Christo och Jeanne-Claudes. Bägge arbetar med stora platsspecifika installationer som får stor medial uppmärksamhet, men det är snarare det sociala samspelet än konstverket i sig själv som är det intressanta. Medan Christo och hans team åker jorden runt och packar in byggnader, broar och parker i tyg bygger Quinze jättelika plockepinnskulpturer runt om i världen. Förarbetet, projekteringen och dialogen med myndigheter och boende i närheten upptar en stor del av deras tid. Precis som en arkitekt arbetar Christo och Quinze med en stab av experter som kan förverkliga deras drömmar, och deras arbetsplats är landskapet och staden snarare än utställningsrummet. Resultatet blir därför verk som är lika arkitektoniska som skulpturala, och som kan fungerar som sociala samtalsytor i stadsrummet.
Christo och Jeanne-Claudes ”Wrapped Reichtag” från 1995, där Tysklands riksdagshus kläddes in i ett silverfärgat tyg kan t ex jämföras med Quinzes verk ”The Sequence” i Bryssel från 2008. Quinze skapade en stor träskupltur som sammanband det Flamländska parlamentet med representanthuset på andra sidan gatan. Träkonstruktion bildade en bro, en slags kommunikationskanal mellan byggnaderna och människorna som fanns däremellan. Precis som ”Wrapped Reichtag” skapar ”The Sequence” ett arkitektoniskt inslag i stadsrummet som symboliskt öppnar upp för en dialog mellan makthavare och medborgare.
Delaktigheten och engagemanget hos vanliga människor löper som en röd tråd i Quinze installationer. ”Cityscape” från 2007 bestod av en 18 meter hög träskulptur som uppfördes i Bryssel på en ödetomt. Konstverket fungerade som ett inlägg i debatten om Bryssels stadsmiljö och bidrog till en dialog mellan boende och politiker. Förhoppningen är att platsen i framtiden även i fortsätta ska fungera som en kreativ mötesplats.
Mest fascinerande av Quinze verk är ändå ”Uchronia: A message from the future” som uppfördes tillsammans med filosofen Jan Kriekels i Nevadaöken i samband med festivalen ”The Burning Man” 2006. En grupp frivilliga arbetade under två veckor i den gassande ökensolen med att uppföra den enorma träskulpturen, som påminner om en rymdfarkost som landat mitt i öknen. 15 mil med timmer gick åt för att skapa konstruktionen som har en inomhusyta på 60×30 meter och en takhöjd på 15 meter. I slutet av festivalen ”The Burning man” arrangerade man en stor fest inne i ”Uchronia” och kvällen efter brändes hela träskulpturen ner till aska.
Begreppet Uchronia är bildat av orden utopia och kronologi och betecknar en hypotetisk tid, en alternativ historia. Quinze och Kriekel menar att människan skulle kunna leva på ett annat sätt i framtiden. Vi har kapaciteten och kreativiteten att skapa en ekologiskt hållbar värld där konsten skulle kunna vara en viktig beståndsdel. ”Uchronia” blir på så sätt ett socialt experiment där människor frivilligt hjälps åt för att skapa något väldigt storslaget och kreativt. Det blir ett bevis på att vi kan samarbete för ett gemensamt mål och åstadkomma en förändring. Sedan kan man tolka slutet på projektet på olika sätt. Quinze menar att själva antändningen av träkonstruktionen är en symbolisk avfärd med rymdfarkosten, det är början på en resa, en ny medvetenhet i vårt samhälle. Andra skulle nog se det som ett typiskt mänskligt drag att bränna ner och förstöra saker som andra ägnat timmar åt att bygga upp.
Det tillfälliga och förgängliga i Arne Quinze installationer påminner om Christos och Jean-Caludes arbetssätt. Deras verk uppförs, visas under en period för att sedan rivas och försvinna. Det som blir kvar av upplevelsen är sekundära konstverk som böcker, fotografier, filmer och skissmaterial som sedan säljs för att täcka kostnaderna och finansera nästa projekt. Det är istället själva upplevelsen hos den enskilda människan som blir det väsentliga. Konsten lever kvar som ett frö hos betraktaren och kan med tiden blomma ut och skapa en förändring i samhället.
Länk till: Uchronians Project Burning Man
Länk till: Arnequinze.com
