I början av 2007 gjorde vi en trendspaning i konstlandskapet, och identifierade 10 konsttrender att hålla koll på. Nu är det hög tid att följa upp dem! Vad hände? Vilka har överlevt, vilka är överspelade och vilka pekade åt ett helt annat håll?
När man följer upp trender måste man ha i minnet att trender inte är detsamma som prognoser. En prognos kan jämföras med verkligheten, varpå man enkelt kan fastslå om prognosen var ”rätt” eller ”fel”. En trend är mer undanglidande. Ofta är det inte ens en fråga om rätt eller fel, utan om i vilken riktning och med vilken hastighet trenden rört sig. Så hur har våra 10 trender rört sig?
Så här står sig trenderna:
Kulturhusboom
Trenden noterade att det varit högkonjunktur för kulturhusbyggande i Sverige. Men samtidigt kunde vi urskilja en framtida risk på finansieringssidan. När den kommunala högkonjunkturen klingat av hotar kulturhuskris, och det är ungefär vad som är på väg att hända. Ute i landets kommuner dras de flesta kulturhus och konsthallar nu med kraftiga budgetreduktioner till följd av minskade skatteunderlag. Trenden ser ut att stå sig ett bra tag till: att driva kommunalägt kulturhus eller konsthall känns för tillfället knappast som ett särskilt avundsvärt uppdrag.
Galleridöd på Östermalm i Stockholm
Trenden håller i sig: allt fler av kvalitetsgallerierna lämnar sin gamla hemvist på Östermalm i Stockholm. Vad som däremot blir alltmer tydligt är att flytten (i första hand till Vasastan) inte löst problemen. Vi står nu inför en rejäl gallerikris, där utslagning på bred front väntar. Då är en hipp geografisk placering och respekt hos de konstskribenter som ”räknas” ingen garanti för överlevnad. Det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre, men sannolikt kommer lutbadet för galleribranschen att leda till förnyelse på längre sikt. Nya arbetsformer och samarbetsformer kommer att provas ut, och de bästa av dem kan – om man är uthållig nog – lyfta branschen in i nästa decennium.
Superbiennaler
Biennalsystemet tycks ha kommit för att stanna, dock hotat från det ökande antalet internationella konstmässor som med hjälp av inhyrda curatorer försöker skaffa sig kulturellt kapital genom att kamouflera sin karaktär av marknadsplats. Eftersom biennalerna mer eller mindre är självgående system är det svårt att se vad som skulle kunna rubba deras ställning. Möjligtvis deras ökande antal, som på sikt riskerar att devalvera det värde de ursprungligen hade.
Brain drain
Tyvärr är trenden på detta område lika stark som tidigare. Det finns egentligen inte ett enda gott skäl för en ung konstnär att göra karriär i Sverige. Oavsett politisk färg har landets regeringar under de senaste decennierna uppvisat en närmast osannolik inkompetens (eller likgiltighet) när det gäller att ta frågan om konstnärernas levnadsvillor på allvar. Samtidigt som man sätter sitt hopp till den s.k. marknaden som framtida mecenat har i stort sett inget alls gjorts för att underlätta näringslivets kultursponsring (genom exempelvis skattesystemet). Ett fiasko som bara bekräftas av den impotenta Kulturutredningen.
Digikonst på frammarsch
Det går långsamt – långsammare än nödvändigt – men den digitala konsten gör framsteg. I ljuset av Pirate Bay-rättegången och IPRED-lagen har dessutom det på allvar blivit skjuts för utvecklingen av system som ger upphovsrättsinnehavarna till digitala verk sin rättmätiga del av kakan. Räkna med att denna utveckling följs även av konstnärerna. Vi står inför ett snart inför ett genombrott för den digitala konsten, sanna mina ord!
Teckningskonstens lov
Visst har teckningskonsten fortsatt att stå i centrum, därom råder inget tvivel! Idag är teckningar en lika het vara på konstmarknaden som oljemåleri, och så kommer det nog att förbli ett bra tag framöver. Dessutom kommer denna trend att få draghjälp av en ny trend – mer om detta nedan!
Regionernas revansch
Vid årsskiftet får Malmö sin Moderna Museet-filial. Och på Göteborgs konstmuseum kommer anrika Millesgårdens chef Isabella Nilsson att hålla i rodret från och med denna höst. Med korten spelade på rätt sätt finns det inget som motsäger den försiktiga visionen av ett vitaliserat konstliv både i Malmö och i Göteborg. Som vanligt består förstås de mörka molnen av den regionala konjunkturen, och den ser inte särskilt lysande ut vare sig för Malmös eller för Göteborgs del. Regional massrabetslöshet är och förblir den sörsta bromsklossen.
Performance och relationell estetik
Vart tog performancekonsten vägen? Trots festivaler och en fast performancestudio i Malmö har det hamnat grus i maskineriet för denna annars så lovande konstart. Förmodligen beror detta på att fokus under högkonjunkturens år i så stor utsträckning legat på traditionella konstnärliga uttryck som måleri. Men när de ekonomiska utvecklingskurvorna pekar nedåt brukar den mer experimenterande konsten andas morgonluft. Räkna med detta även denna gång.
Fri entré på statliga museer
Nej, fri entré-frågan är nog död och begraven, åtminstone i sin gamla form. Varken den sittande eller (eventuellt) tillträdande regeringen har den som en hjärtefråga, vilket är synd i tider när museernas besöksantal viker. Skall den återuppväckas krävs troligen att vi passerat den värsta lågkonjunkturen, samtidigt som politikerna enats om en framtida kulturpolitik. Någon som tror på det? Nej, knappast.
Bye, bye Berlin
Antalet skandinaver som bor i Berlin är fortsatt stort. Men nuförtiden bryr man sig inte ens om att lära känna varandra, eftersom så många bara vistas i staden en kortare tid. Berlin – som redan tidigare balanserade på randen till konkurs – har inte direkt fått en mer stabil ekonomisk bas i och med finanskrisen. Och snart kommer det förmodligen att vara slut med subventionerna till utländska kreatörer på gästspel.
Det var vårt gamla trendpaket! Men enel del vatten har flutit under broarna sedan 2007, och därför finns det anledning att spana lite extra noggrant efter nya konsttrender. Och här är – som på beställning – sju nya konsttrender att hålla utkik efter:
Back to basics
Vi kunde tidigare notera den exempellösa framgången för teckningskonsten. Näst i tur står grafiken, en konstnärlig uttrycksform som länge varit ringaktad. Nu köar de unga konstnärerna till konskolornas grafikateljéer. Att Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström slagit sig på grafiken är ett tecken så got som något på att det åter är OK att jobba med grafiska blad om man vill vara en samtidsmedveten konstnär.
Kulturpolitik i fritt fall
Med en lika personligt sympatisk som visionslös kulturminister och en Kulturutredning som mest ägnar sig åt att rita rutor i ett organisationsschema över administrationen av kulturer är det inte att förvånas över att svensk kulturpolitik nu faller fritt. Pinsamt i tider när landets statsminister stoltserar som EU:s ordförande. Det har gått troll i kulturpolitiken, och ibland känns det som om det enda rätta vore att göra tabula rasa med alltsammans, kosta vad det kosta vill. Med valåret inpå knutarna kan man dessvärre räkna med att situationen kommer att kvarstå ett bra tag framöver.
Populismen gör comeback
Alla som tog del av kulturministerns reaktion på graffitikonstnären NUG:s verk på konstmässan eller hörde kd-ledaren Göran Hägglunds lovtal till ”de vanliga medborgarnas kultur” under Almedalsveckan känner igen tongångarna. Skall det vara kultur som ”alla” begriper sig på och som inte stöter någon. På längre sikt viftar lokalpolitikerna med bidragsklubban: konstnärer som inte behagar de ”vanliga medborgarna” bör hitta någon annan sysselsättning. Är jag alltför drastisk i min tolkning? Jag tror tyvärr inte det. Vänta bara, det kommer att bli värre.
Afrika på tapeten
Nästa år går fotbolls-VM av stapeln i Sydafrika, och kanske behövs enn sådant evenemang för att vi på allvar skall få upp ögonen för den oerhört dynamiska och spännande afrikanska samtida konsten. Förhoppningsvis fattar VM-arrangörerna detta, och använder turneringen för att ge sitt kulturliv en vitamininjektion som även vi indirekt får ta del av.
Konstkritiken blir nätbaserad
Att konstkritiken skulle befinna sig i kris är kanske att ta i. Men i dagspressen för den en tynande tillvaro, medan den lever och frodas i nättidskrifter och på bloggar. Intressant är att flertalet av de senaste årens större konstdebatter inte i första hand först i dagspressen utan på Internet. Det finns egentligen inget som talar för att konstkritiken skulle framhärda i sin marginaliserade dagstidningstillvaro, trängd mellan litteraturrecnsioner och nöjesmaterial. På Internet kan den utvecklas fritt och med en engagerad publik som målgrupp.
Returresa för ismerna
Realismen och surrealismen har redan gjort sina försiktiga returresor in i samtidskonsten. Nu står fler resenärer på tur. Det är exempelvis hög tid för nyminimalismen, som skulle kännas behövlig i en tid när överdådiga budskap prioriteras på bekostnad av en väl genomarbetad och avvägd form. Över huvud taget kan man räkna med att modernismens alla riktningar och utskott nu har blivit tillräckligt historiska – och därmed mindre laddade – för att kunna fungera som arbetsmaterial och inspirationskällor för dagens unga konstnärer.
Nya roller på konstscenen
Gallerister som lägger ned för att i stället bli agenter, konsthandlare som blir curatorer, museianställda som blir ”konstkonsulter” – listan kan göras lång över de nya rollerna på konstscenen. För att kapa kostnader i form av fasta lokalhyror och bryta upp en förstelnad branschlogik när det gäller konstnärernas exponering mot den s.k. marknaden kan rockaderna nog vara av godo, men vart tog publiken vägen i sammanhanget? Den som inte varje vecka är beredd att köpa ett konstverk?
Länk till: Ursprungsartikeln
Anders Olofsson, Konstkritiker
