På Youtube finns en trailer för det nya Magritte museet som officiellt invigs den 2 juni i Bryssel. Videon visar hur en pipa lyfter från en antikvitetsaffär, och ett paraply och ett svart plommonstop på en bar plötsligt svävar ut genom fönstret. Under sin resa genom Bryssels gator får paraplyet och hatten sällskap av några gröna äpplen från ett fruktstånd. Föremålen når efter en stund Place Royal, det kungliga torget, och svävar in i porten till en vit byggnad i neoklassicistisk stil, det nya René Magritte museet.
Magritte var en av de ledande belgiska surrealisterna på 30-talet och är idag en av Belgiens mest internationellt kända konstnärer. Surrealisterna var i mot det mesta under sin samtid, den borgerliga smaken, kyrkan, religionen och samhällets konservativa konventioner. Politiskt sett stod också många av surrealisterna långt till vänster. Magritte var t ex medlem i det kommunistiska partiet. Man kan lugnt påstå att surrealisterna betraktades som revolutionära av sin samtid och av vissa som mentalt störda. Det känns därför lite surrealistiskt att Magritte museet nu återfinns mitt i Belgien kungliga centrum i en byggnad som en gång i tiden var den kungliga lotterimyndigheten. Men kanske är det trots allt ett bevis på att all kultur, som av sin samtid anses som samhälleomstörtande och depraverande, med tiden blir en del av det allmänna kulturarvet.
Man ska nu inte låta sig luras av det yttre. När man stiger in i byggnaden inser man snart att den neoklassicistiska fasaden bara är ett skal. Hela interiören har rivits ut och ersatts av ett toppmodernt museum som ska klara av alla säkerhets och bevarande aspekter som krävs av ett museum i dag. Stilmässigt är museet enkelt och avskalat. Den permanenta utställningen är utspridd på tre våningar och är kronologiskt ordnad. Väggarna är mörkgrå och ljuset dämpat för att skapa en ”mystisk” stämning enligt museet. Med tanke på att surrealisterna ofta ifrågasatte tidens konventioner och bröt många normer och tabun är Magritte-utställningen ovanligt traditionellt uppbyggd. Den ser precis ut så som man förväntar sig att en konsthistorisk utställning ska vara. Ett något djärvare grepp hade nu inte varit helt fel. Man kan bara jämföra med ett annat surrealistmuseum nämligen Dali-museet i Figureras, Spanien, där man arbetat mer okonventionellt och lite annorlunda. Men den konstintresserade publiken kommer inte att bli besviken, för Magritte-museet har en av världens största samlingar med runt 150 stycken konstverk. Sammantaget visar det på en spännande och något oväntad konstnärlig utveckling.
Magritte började på 20-talet med att måla kubistiskt, men upptäckte på 30-talet den italienska konstnären Giorgio de Chirico som med sina drömlika landskap kom att inspirera många surrealister. Magritte utgick i sin konst från vardagliga föremål som ett paraply, ett äpple, ett plommonstop men stoppade sedan in dem i oväntade sammanhang. För Magritte var måleriet som poesi, där bild och titel skapade nya och oväntade perspektiv på tillvaron. Det är för dessa målningar som Magritte blivit världskänd, men det är inte lika känt är att han på 40-talet övergav det surrealistiska måleri och något oväntat började måla i impressioniskt stil. Han gjorde tavlor som var väldigt färggranna och med penseldrag som påminde om t ex Renoir. Färgerna blev med åren allt djärvare och formerna började lösas upp och frågan är vad som hade hänt om Magritte fortsatt på denna linje. Men hans vänner och hans fru Georgette tyckte inte det var rätt väg att gå, så på 50-talet återvänder Magritte till det surrealistiska måleriet, som med tiden kom att göra honom världsberömd.
Sedan tidigare finns det ett annat Margritte-museum i Bryssel, nämligen den bostad på Esseghemstratt 135 i området Jette, där han bodde tillsammans med sin fru Georgette mellan åren 1930-1954. Paret bodde bara på nedre våningen, som bestod av tre rum och kök, men sedan 1999 är hela huset ett museum tillägnat Magritte. Någon ateljé hade inte Magritte utan målade alla sina tavlor i vardagsrummet, och med tiden blev det ganska många, för Magritte var en ovanligt produktiv konstnär. Trots det hade han under vissa perioder problem att försörja sig som konstnär, surrealistiska tavlor var inte speciellt efterfrågade och under 30-talet drabbades världen av en stor finanskris vilket inte gjorde saken bättre. Förutom att måla tavlor arbetade han därför tillsammans med sin bror inom reklambranschen. De drev tillsammans företaget ”Studio Dong” och gjorde affischer, omslag och reklam till olika kunder. Längst bak i den lilla trädgården på Esseghemstratt 135 finns därför ett litet hus där Magritte hade sin studio och där han skaffade sig brödfödan.
Den surrealistiska och ”missförstådda” konstnären från Bryssels förorter har med tiden gjort en verklig klassresa och nått ända fram till det kungliga torget och betraktas idag som en av Bryssels främsta kulturpersonligheter.
Länk till: Magritte Museum
Länk till: Videotrailer på Youtube
