Att ständigt vara närvarande i fågelformen, eller försöka att vara det, är väldigt inspirerande och en skön livsstil. Att fåglarna är närvarande är en outtömlig energikälla.
Vad vore livet utan fåglar!? Denna förundran över att kunna flyga. Fågeln har vandrat som symbol i människans alla tider, från stenåldern tills i dag, i form av folktro, varumärken och framförallt som makt och frihetssymboler. För att inte tala om alla tecken i naturen – ahh! första kurrande kvittret från sånglärka, att nu är våren snart här.
Mitt konstnärskap bygger till nästan hundra procent på relationen till dessa bevingade varelser, alla unika individer med olika personligheter och humor.
I Bohuslän satt jag i en gammal eka och fiskade makrill då ett gäng gråtrutar samlades runt mig. Trots att de alla var av samma art särskilde sig individerna. Jag blev varse deras olikheter i ett slags minspel där ögonen spelade stor roll. En del såg yngre och fräschare ut – och här är jag!!! – medan andra såg ut som de genomlidigt sju svåra år, gamla och trötta med stora ringar under ögonen, en del med en sådan bestämd blick att jag nästan fick svårt att koncentrera mig: Ska du dra upp någon makrill då, bligade trutarna på mig och såg vansinnigt hungriga ut.
Just trutar innebär för mig en mångfald olika skepnader och skådespel, ibland är det som man vill skratta rakt ut inför de poser som visas upp, men oftast tar pennan överhanden och skissar ner former och rörelser de har för sej – de riktigt poserar!
Andra som också verkligen poserar är korparna, både i luften och på marken.
En morgonpromenad på väg ut till Penåsa på södra Öland hör jag någon som säger goo dag! goo dag! Till min förvåning inser jag att det är en korp som talar. Varje gång korpen ropar ligger den upp och ner i luften och fortsätter så flera hundra meter innan den plötsligt slutar och flyger vidare under tystnad som om ingenting har hänt.
En annan korpiakttagelse, ”korprepet” Som gamla trötta, hungriga gubbar sitter tolv korpar på parad på en stenmur, det yr i fjäderdräkterna och de ser mer punkiga ut än punkarna själva!
Glimten i korpögon, rörelse i formen, ett iakttagande – vem iakttar vem?
Magin sätter form i rörelsen när man står ute i det karga öländska landskapet, förutom en svag vind är det knäpptyst. Plötsligt i ögonvrån kommer en gestalt tyst flygande, glider in i landskapsbilden som ett väsen…jorduggla!
Snön är så gnistrande vitt med ultramarina kilar som bildas i skuggorna. Solen reflekteras i snön och även ugglan blir nästan vit – och där kommer en till! Läckert! Stående ensam, som man vore en skulptur i brons där duvorna gärna sätter sig, härlig upplevelse!
Närvaron gör sig märkbar och plötsligt inser jag att ensamheten inte är så ensam. Intill mig, bara några meter ifrån sitter tre hornugglor med sitt enormt fina kamouflage och solar sig. Den närmaste öppnar bara ena ögat, ett knallorange öga med svart pupill och med skarp och genomträngande blick.
Mesigt värre: Det fladdrar till ute till havs, först tror jag att det är en fjäril men snart ser jag att det är en liten som kommer över havet. I tubkikaren följer jag den lilla fågeln som nu tar kurs rakt emot mig. Efter att ha följt den ett bra tag måste jag byta till handkikaren och nu går det snabbt, svisch, vart tog den vägen? Jag tittar ner och där ser jag den lilla pungmesen, sittande på mitt knä! Att vara så liten och ha orkat flyga över ett helt hav, då är det skönt att vila sig i ett träd på 195 centimeter när man väl kommit fram. Fågeln inser var den parkerat och med sina sista krafter försvinner den in i Ottenbys fyrträdgård.
Vinterträdgård
Fröställningarna står kvar av det somriga förflutna.
Där sitter du och kalasar, färgen studsar härligt mellan näbb och apelsinskal i komposten.
Din linje av vinge berör mej, formen av dej förför mej.
Din form tar gestalt på mitt papper.
Du lägger huvudet på sned, och lyssnar.
En mask?
Med vind om din skuldra känns du rufsig och obestämd.
Något varnar!!!
Slankhet och rädsla.
Mörkret mellan löv dallrar.
I dunklet vilar ännu en form, näst obemärkt.
Tyngden av blöt akvarell.
Tusch tillsammans med umbra.
Ditt rätta jag.
Och din koltrasthona.
När dimman fastnar i landskapet känns naturen närmare, man kommer fåglar oftast väldigt nära när de sitter och trycker i buskarna, burrar upp sej och försöker hålla fukten borta, eller i rörelse, som den mindre hackspetten häromdagen som idogt sökte föda mellan bark och springor, tillsynes obemärkt av min tillvaro. Likaså stjärtmesarna som med lekfull elegans rörde sej bland trädkronorna. Lavarna framhävs i sin färgprakt, de som annars tillsynes är ganska gråa och urblekta.
Det är som varenda litet dropp hörs i skogen. Nere på strandängen ser jag knipor ute i vattnet som trots kylan visar tecken på kärlek till varandra, halsarna kastas bakåt, kind- och huvudfjädrar liksom blåses upp!
Känslan av havet nere vid strandkanten är nästan ödesmättad så här i dimman, man vet inte riktigt vad som skulle kunna dyka upp. Ett svagt solljus försöker leta sej igenom och förstärker känslan ännu mer.
En bit ut, på något sett nästan under dimman, fast igenom, skymtar en igenkännlig gestalt. Havsörnen sitter stilla som en stod, som en vaktpost vakande över sitt revir.
Någonstans i dimman hörs en enstaka tofsvipa, och i takt med mina steg på strandängen flyger det då och då upp nyanlända sånglärkor.
Det känns som en enda stor uppladdning – snart exploderar det och våren slår ut i blom, man får svårt att koncentrera sej, inte vill man sitta inne och måla till kommande utställningar. Man vill bara vara ute och vara, närvarande i vårens ankomst.
