För mig har Max Ernst genom åren varit förknippad med målningen ”Människobild” (1931) som finns på Moderna Museet i Stockholm. Genom åren har jag sett på den gröna målningen, funderat över vad den egentligen föreställer. Den gröna figuren mot en grön skrovlig bakgrund, en figur som både är man och växt, där växtens stam och blad sitter ihop med mannens ben, armar, huvud och kön. Figuren som både tycks stå helt avspänt och se på betraktaren och samtidigt vara på språng. I min fantasi föreställer målningen en av science fictionlitteraturens utomjordingar eller möjligen något slags skogsväsen. Men titeln har förbryllat…
På fredag den 6 februari öppnar den stora Max Ernst-utställningen ”Dröm och Revolution” på Louisiana konstmuseum i Danmark. Den kommer att visas där under våren ända fram till 1 juni. Det är en stor utställning med 175 verk som spänner över nästan 60 år. Många av verken är i privat ägo eller tillhör mindre samlingar och har tidigare inte visats offentligt. Utställningen ”Dröm och Revolution” är gjord i nära samarbete med Moderna Museet i Stockholm och har visats där under hösten. Utställningen blev en publikmagnet med höga besökssiffror. De som missade utställningen när den visades på Moderna Museet kan nu alltså ta en tur över Sundet och se den på Louisiana konstmuseum.
Max Ernst föddes 1891 i Tyskland och studerade under några år klassisk filosofi, psykologi, psykiatri, konsthistoria och litteraturvetenskap vid Bonns universitet. Han intresserade sig främst för 1800-talets romantik och symbolismen inom konst och litteratur. Han läste Freuds ”Drömtydning” och började intressera sig för det undermedvetnas roll för skapandet. Max Ernst tog, som flera i hans generation, avstånd från den klassiska utbildningen vid Konstakademin och skaffade sig aldrig någon konstutbildning. Max Ernst bestämde sig för att närma sig konsten på ett teoretiskt plan.
Han började skriva konstrecensioner. Han gjorde grafiska blad med linjal och cirkel, tjusigt utformade konstruktionsarbeten eller bildgåtor. Han gjorde målningar bestående av påspikade trästycken, trådrullar, garn, kugghjul o liknande saker. Verk som skildrade motsatserna natur – teknik och existens – konstruktion.
Max Ernst började göra collage 1919. Det ansågs av samtiden som mycket revolutionärt och som en protest mot den traditionella konsten. Till collagen använde han illustrationer ur läromedelskataloger, modebroschyrer och naturvetenskapliga verk i botanik, zoologi och mekanik. Han klippte dem i bitar och fogade ihop dem till collage. Övergångarna mellan bitarna suddades ut. Max Ernst ville göra montagetekniken osynlig och suggerera betraktaren att det var äkta teckningar. Han lät fotografera flera av collagen och göra vykort av dem som sedan målades över ännu en gång. Han hade långa titlar och lade ibland till egna dikter. De var en del av konstverken och inte tänkta att hjälpa betraktaren att förstå bilden. Han menade ”att benämna en sak innebär att ta bort tre fjärdedelar av lusten till en dikt, som består i att undan för undan ana sig fram till den; att antyda den, där har vi drömmen”.
Det nya i collagen låg inte i tekniken. Det nya låg i det litterära och intellektuella inslaget.
Genom hela sin karriär använde Max Ernst collage som metod. Det intressanta är att han inte bara använde collagetekniken i arbetena på papper, utan att också målningarna, skulpturerna och texterna utgick från den. Max Ernst ville förnya konsten, han såg collaget som en litterär-intellektuell utmaning, ett systematiskt utnyttjande av det slumpmässiga.
I sina målningar, teckningar, collage försökte Max Ernst skildra det undermedvetnas värld. Han talade om att använda ”drömmens mervärde”. Det innebar att inte tolka eller måla drömmen, utan att se drömmen – och det oförklarliga i den – som ett gränsområde mellan den yttre och den inre världen. Ett område där han menade att man kunde ”röra sig fritt, djärvt och med självklarhet, inregistrera det man ser där och upplever..”. Han trevade sig fram genom något han kallade ”bortom måleriet” ett överskridande av det estetiska för att åstadkomma en sak: att ”skapa poesins gnistor”.
Max Ernst blev en av de ledande inom Dada-rörelsen i Köln. Dada var en rörelse där man skapade olika former av anti-konst, en rörelse med kultur- och samhällskritik, skämt och provokationer, användande av nya material och ingripande av slumpen. Dada skulle som andlig hållning förnya konsten, livet och tänkandet.
1922 flyttade Max Ernst till Paris. När surrealistgruppen formades 1924 anslöt han sig till den. Till surrealisterna anslöt sig författare, och konstnärer som Hans Arp, André Breton, Marcel Duchamp, Joan Miro och Salvador Dali m.fl.
Undan för undan förde Max Ernst in tekniker som klichétryck, övermålningar, kalkerade collage, klisterbilder, assemblage och snart också frottage och grattage, och olika kombinationer av dessa i sin konst. Frottage, grattage, gécalomanie och oscillation var alla halvautomatiska tekniker, som skulle sätta igång fantasin och hjälpa till att hämta bilder från det undermedvetna.
I den gamla kinesiska frottagetekniken placerades papper ovanpå material med mycket struktur som t.ex. brädor, halmflätor, galler, blad och gnuggande sedan fram texturerna. Grattage var en liknande teknik. Där placerades föremål med mycket struktur under en duk som grundats med flera lager färg. Man skrapande sedan av färg så att texturerna från föremålen syntes. Det här är tekniker som barn idag använder redan på dagis, men på Max Ernsts tid var de revolutionerande. Décalcomanie är en avtrycksteknik som bl.a. Leonardo da Vinci beskrivit. Färgklickar plattas till med papper eller glas. När papperet/glaset lyfts uppstår ytstrukturer.
Max Ernst gjorde nu också flera målningar med bild-i-bild motiv. Han gjorde nya horisontlinjer i målningarna och skapade flera rum och perspektiv i dem.
Max Ernst gav 1929-1934 ut tre collageromaner som har samma uppbyggnad som ett skådespel med inledande text, prolog och akter numrerade med romerska siffror, allt försett med undertitlar. Läsaren får förgäves leta efter sammanhang mellan romanens collage och mellan collagen och bildtexterna. Max Ernst gjorde även bokillustrationer i samarbete med poeter.
Temat natur, landskap, skog går som en röd tråd genom Max Ernst verk. Hans tolkning av naturen var inspirerad både av surrealisterna och av romantikens och symbolismens litteratur och måleri.
Max Ernst ansåg att man i skogen endast skenbart är i frihet eftersom man samtidigt är instängd mellan träden. Han drog parallell till staden som han såg som en djungel. För stadsmänniskan motsvarade staden skogen, där husen var träden.
Under mellankrigstiden gjorde han stora målningar med mörka och skrämmande landskap, förgiftade paradis, där växterna kryllar av halvt dolda kryp. Han skildrade hur människan tappat kontrollen över den tekniska utvecklingen och förvandlats till utvecklingens slavar. Han visade det mänskliga psykets mörkare sidor av våld, förstörelse, pessimism, där dödshoten anas bakom glada leenden.
1931 målar han ”Mänsklig figur”, den gröna målningen som tillhör Moderna Museet i Stockholm. Bakgrunden bakom figuren är ursprungligen del i en väggkuliss till filmen L’age d’or (Guldåldern) av Luis Bunuel. Max Ernst hade en roll i filmen som rövarkapten. Kulissens struktur, filmen fungerade som inspirationskällor. Figuren själv och dess identitet förblir en obesvarad fråga.
Max Ernst blev förklarad som Entarteter Kunstler (dekadent konstnär) av nazisterna och blev internerad flera gånger. Han lyckades till sist 1941 fly till Amerika med hjälp av Peggy Guggenheim. De gifte sig i slutet av samma år. I New York visade han sina landskap. Han ställde även ut tillsammans med andra surrealister som lyckats fly från Europa. Han var med och startade den surrealistiska tidskriften VVV. I New York visade han också verk gjorda med sin oscillationsteknik. Han hade fäst en konservburk med hål i botten i tre snören, fyllt den med färg och fört den med gungande rörelser över duken. En ung Jackson Pollock inspirerades och utvecklade tekniken vidare i sina ”action paintings”.
Äktenskapet med Peggy Guggenheim sprack, Max Ernst flyttade ihop med konstnären och författaren Dorothea Tanning, som senare blev hans fjärde fru. Max Ernst måste nu lämna New York. Paret bosatte sig i Sedona, Arizona nära Hopi- och Zuniindianernas områden.
Under åren i Arizona gjorde Max Ernst en rad målningar som utgick från foton tagna av Man Ray. Inspirerad av urinnevånarnas konst och kultur gjorde han också monumentala skulpturer. Han tog delar från bilar, som stötdämpare och antenner, han använde äggkartonger, mjölkflaskor m.m. som han klädde i cement och sedan sammanfogade – som skulpturala collage.
Sina första skulpturer hade Max Ernst redan gjort i Paris 1934-35. Han hällde då gips i formar som blomkrukor, tallrikar, musslor m.m. Dessa olika avgjutningar kombinerade han sedan fritt i sina skulpturer på liknande sätt som collagen. Först på 1950-talet göts dessa i brons. På 1960-talet gjorde han utsmyckning av en brunnsanläggning i Amboise i Frankrike som en hyllning till Leonardo da Vinci. Tre av de skulpturerna göts också i brons på 1970-talet och finns på Louisiana konstmuseum.
Efter krigsslutet kunde Max Ernst åter ställa ut i Europa. 1953 flyttade han tillbaka till Frankrike och fick året efter det stora priset vid Konstbiennalen i Venedig. Han blev nu internationellt erkänd och uteslöts samtidigt ur surrealistgruppen.
Under åren i Arizona och efter 1950 i Paris återgick han till tidigare teman och tekniker men färgerna var nu ljusare, ett mer lustfyllt och harmoniskt ljusmåleri. Han målade nu naturens och livets krafter. Landskapen blandades upp med kosmologiska föreställningar, med det oändliga. Han målade skenbart enkla och ändå komplicerade galaxer, möjliga världar, parallella världar, som ligger bortom vår föreställningsförmåga.
Max Ernst konst är skapad mot bakgrund av två världskrig. Den återspeglar en tid av brutalitet, människoförakt och förstörelse. Max Ernst tog isär bilder av verkligheten, gjorde collage och skapade nya världar. Han målade sönderdelade kroppar, en bild av det moderna jaget, där olika sidor av personligheten kan existera sida vid sida utan inbördes förbindelse.
Max Ernsts surrealistiska världar är aktuella även idag. Hans verk har inspirerat till science fictionvärldar i litteratur och film (t.ex. ”Alien”). De har inspirerat till skapande av sammansatta fantasivärldar i rollspel och dataspel. Hans verk har gett avgörande impulser till såväl samtida som efterkommande konstnärer och författare.
I svenska konstnären Annika von Hausswolffs stora utställning på Magasin 3 i Stockholm våren 2008, visade hon verk som ligger nära surrealismen, med dess världar av drömmar och inre verkligheter. Hon bygger upp till synes vardagliga scener, som hon fotograferar och förstorar upp. I jätteformat tappar scenerna sin vardaglighet. En osäkerhet sprider sig hos betraktaren, som undrar vad som verkligen händer på bilden, där något okänt och hemlighetsfullt blir mer synligt.
Max Ernst avled i Paris 1976 vid 85 års ålder. Under hela sitt mångsidiga konstnärskap ifrågasatte han och reflekterade över vad konst var och kunde vara. Han har i hög grad påverkat utvecklingen av den moderna konsten.
I utställningen fascinerades jag mest av hans strävan att skapa utifrån sitt undermedvetna, att skapa i gränslandet mellan ord och bild och mellan dröm och verklighet. Hur han respektlöst experimenterade med olika tekniker för att nå dit. Jag förfärades av hans skrämmande hotfulla målningar. De känns lika aktuella i dagens oroliga värld, som de måste ha varit under mellankrigstiden med hoten av ett annalkande andra världskrig.
Utställningen ”Dröm och verklighet” kommer att stanna i mitt minne och i mina sinnen.
