Om en konstnärlig talang som går i arv från generation till generation.
Och om ett skaparbehov som trotsar samhällets förväntningar på kvinnorollen.
Om det handlar Lena Kösters bok ”Laura, Greta, Kerstin, Agneta – Konst genom 4 generationer”.
Historien tar sin början i Vadstena i mitten av 1800-talet
Fosterdottern Laura Sjunnesson utvecklar ett säreget frihandsbroderi som tidsdokument för sina barnbarn.
I oerhört detaljrika broderibonader berättas historier och människoöden med verkliga personer som förebilder.
Idag är barnbarnet Kerstin 91 år.
Ovanför hennes säng i stugan utanför Ryd sitter en av dessa bonader.
Som en saga om hennes rötter och som en påminnelse om detta kvinnosläktes känsla för bildspråk och skaparlust under 150 år.
Började med spets
Laura föddes 1860 som oäkta dotter till en piga. Hon upptogs i familjen Friman som handlade med spets.
Och kanske var det så allting började.
Laura lärde sig knyppla och med tiden utvecklade hon sitt färgstarka och berättande broderi med ett bildspråk mellan realism och naivism.
Knypplandet gick i arv till dottern Greta, född 1886. Hon kom att vidareutveckla knypplingstekniken till säregna frihandsmotiv, ofta med religiösa förtecken eller stadsmotiv.
Kösters bildrika bok visar exempel på Gretas imponerande knypplade bilder, tunna som spindelväv och skirt poetiska.
– Mamma utvecklade knypplingstekniken och var den enda i landet som knypplade bilder på det här sättet.
Det berättar Kerstin Bränngård.
Som dotter till Greta och hennes man skulptören Gustaf Sandberg växte hon upp i ett hem präglat av konsten.
Redan under barndomen började Kerstin utforska olika tekniker.
Efter ett kringflackande liv i ungdomen etablerade hon sig raskt i det svenska konstlivet. Hon har bland annat jobbat i glas, olja och textil.
Research
Idag bor hon på dotterns gård i Gässemåla sedan tre år tillbaka. Tidigare bodde hon i ett konstnärskollektiv på Blekingegatan i Stockholm.
Den 14 kvadratmeter stora stugan är en liten kopia av uppväxthemmet, Ornässtugan i Ulriksdal.
Sovloftet på andra våningen når man via en brant liten stege. När Kerstin ber mig klättra upp för att titta på Lauras bonad tvekar jag.
Stegen är så brant. Och här klättrar Kerstin varje kväll.
– Äsch, det där är väl inget, säger hon.
Hon pratar snabbt, rör sig kvickt och är rapp och humoristisk i replikerna. Att hon är 91 år är en gåta.
Varje kväll äter hon middag med dottern Agneta B.Lind och hennes man i huvudbyggnden, en före detta skola i Gässemåla.
Agneta B.Lind är för många känd som medlem i konstnärskollektivet Tingsrydsgruppen och en etablerad textilkonstnär med vävning som främsta uttryck.
Hon är den fjärde generationens kvinna i den skapande släkten.
Författaren Lena Köster fick i uppdrag av Artéa förlag att göra boken om kvinnorna. Agneta har stått för researchen av sin kvinnosläkt.
– Det har varit en otrolig resa att gå igenom alla gamla fotoalbum, brev och konstverk. Jag har lärt mig mycket om mig själv.
Kvinnors villkor
Om släktens skaparlust säger mamma Kerstin:
– Skapande är att leka. Vi har varit barn hela livet.
Trots sin höga ålder är Kerstin idag fortfarande verksam som konstnär.
Försämrad syn gör att hon idag arbetar främst med collageteknik.
– Det går inte att stoppa, säger hon om sin lust.
– Varje dag är ett nytt äventyr. Jag hittar en pinne och gör en gubbe av den. Det går bara inte att låta bli.
Vi talar om kvinnors villkor som konstnärer.
Om Laura och Greta som, trots stora barnkullar, bejakade sitt konstnärskap.
– De började sent, efter att barnen blivit stora. Mamma kunde kombinera moderskap och konstnärskap tack vare barnflickor, som var vanligt på 50-talet. Jag själv har bott på landet och därför har familjeliv, hem och konstnärskap blivit en helhet, säger Agneta.
Hon menar att det bakom varje kvinna också funnits en make som bidragit till försörjningen.
Kerstin talar om en egoism nödvändig för att vara sig själv trogen.
– Jag har hela mitt liv gjort det jag själv vill göra. Betalningen till omgivningen för min egoism är glädje. Om jag får göra vad jag vill är jag glad och rolig att vara med.
Bildspråkligt sett finns två strömningar i den 150 år långa konsttraditionen som Laura startade. Det är den berättande, detaljrika bilden och det är den den stramare.
– Laura och mamma återberättar ett myller av människor och färger. Jag och Greta är mer strikta och sparsmakade, säger Agneta.
Kerstin Bränngård på väg upp mot sängloftet i den lilla stugan, som ligger bakom dottern Agneta B Linds gamla skolhus i Gässemåla vid Ryd.
Källa: Växjöbladet
