Berguv (Bubo bubo) är världens största uggleart. Den förekommer i större delen av Europa och Asien. Det finns fossila fynd av släktet Bubo som är över 40 miljoner år gamla.
Äntligen hade jag både hört och sett honom.
Torsdagen den 11 december 2008 klockan 21.45 till 22.15 på Rådmansgatan i Stockholms Vasastad och på vindflöjeln till Adolf Fredriks musikskola, satt en Berguvshanne när jag kom hem till mitt hus. Men om detta visste jag från början ingenting. Vid min port stod en man och en kvinna och innan jag hunnit öppna frågade jag om de skulle med in. Nej tack, svarade mannen, vi står här och lyssnar på berguven där uppe. Han nickade mot taket och jag följde hans blick till vindflöjeln mitt på skolans kvartersbyggnad mitt för min lägenhet där vi stod.
Jag har bott granne med skolan i 25 år så jag vet att vindflöjeln annonserar skolans byggår. Där står 1910 med 40-50 centimeter höga siffror i urstansad plåt, väl synligt från gatan.
Intill flöjelns mittstång satt en fågel på omkring en halv meters längd. När jag fokuserat den i någon sekund lät den höra sitt läte: H´o-ho, efter några sekunder upprepades det och så fortsatte lätet. Jag blev nästan euforisk av lycka. En berguv! En berguvshanne satt vid min bostad i Stockholm och ropade.
I hela mitt liv eller åtminstone sedan jag blev ”fågelmedveten” hade jag längtat att få höra hans rop efter sin tilltänkta maka.
Mitt första försök att få höra honom skedde för mer än 40 år sedan då jag som yngling följde med en fågelskådande äldre kamrat till Nävelsjö by vid Emån mellan Sävsjö och Vetlanda i Jönköpings län. Min kamrat hade fått säkert besked om att berguven ropade vid byn. En kväll i slutet av mars eller början av april for vi vid åttatiden på kvällen med bil mot ljudsensationen.
”Fimbulvintern” bjöd på omkring 20 minusgrader och med hela stjärnhimlen tänd. Det var nästan fem mil till Nävelsjö och vi mötte inte en enda bil under vägen till byn. Vid vårt målområde körde vi säkert en ´a två mil på alla småvägar, bygator och farbara skogsvägar som vi hittade. På var och varannan kilometer stannade min kamrat bilen och stängde av motorn och vi öppnade våra dörrar. Så satt vi ljudlösa i några minuter och lyssnade i natten efter det lågfrekventa lockropet från berguvshannen.
Under stoppen fick bilens inre så småningom samma temperatur som den utanförvarande. Vi frös så vi skakade och väntade på ljudet, men berguven var stum och tyst. Trots att inget hördes beundrade jag ännu mer denne köldens bemästrare som påstods fria i den rådande temperaturen.
Då fick jag inte höra honom. I stället fick jag något helt annat. En ihållande förkylning som sänglade mig för en vecka.
Därefter har jag inte aktivt sökt berguven på 40 år och så nu i kväll kommer han till min bostad och ropar! Nattens flygande okrönte konung är någon man nästan aldrig får se på vingarna. Men under parbildningen kan hans lockrop även tjusa människorna.
*Thomas Skrivare Block & Penna.
2008-12-11
I gryningen nio dagar senare klockan 04.20 satt han åter på vindflöjeln och lockade.
Tredje gången gillt?
I mina hemkvarter har jag sedan den 11 december ofta tänkt på berguven. Vad blev det av honom och framförallt, hade han hittat sin hona?
Måndagen den 2 februari medan jag gick Västmannagatan mot min bostad och hade ungefär 100 meter kvar till min gata hörde jag honom åter. Han satt i kvarteret och lät höra sitt lockrop. Jag noterade tidpunkten och klockan visade 21.15. Först trodde jag att ljudet kom från Västmannagatan ner mot Norra Bantorget men strax hördes han tydligare på Rådmansgatan.
Jag skyndade de tre trapporna upp i mitt hus och öppnade ett parfönster i bostaden och spanade mot vindflöjeln på Adolf Fredriks musikskola där jag tidigare sett och hört honom. Till att börja med såg jag endast blåsvart himmel med stjärnor men efter knappa minuten anade jag en stor fågelkontur på flöjeln. Med öppet fönster och 15 meter upp från gatan var hans lockrop nu tydligt över trafikbruset. Två gånger hörde jag honom ropa och båda gångerna fick han svar av en hona.
När hon svarat den andra gången vände han sig åt vänster, fällde ut vingarna och dök ner mot musikskolans gård, mot sin hona, där de var oåtkomliga för mitt öga.
Jag blev lycklig över vad jag sett och hört.
