Det började mörkna och kvarteren vi hamnat i var inte särskilt trivsamma. Vi undrade också en del över dom underliga figurer som lugnt promenerade mitt ute bland gatans bilar. Tills vi såg en av dem på närmare håll: Högskaftade skinnstövlar med skyhöga klackar, åtsmitande utmanande kläder, stor extrem frisyr. När hon så böjd mot den nedvevade rutan inledde samtal med en inbromsande bilförare var saken klar. Vi beslöt att dra oss tillbaka och hellre återkomma dit nästa dag.
Året var 1994 och jag skulle ställa ut i Berlin. Min fru Cissi var som nästan alltid med. Vi hade bilat ner och tagit oss lite extra ledigt för att hinna lära känna den så omtalade staden, och under en av våra planlösa vandringar hade vi råkat hamna på Oranienburgerstrasse i östra Berlin.
I dagsljus såg man än mer tydligt hur slitet och förfallet området var. Tiden verkade ha stannat i kvarteren runt Oranienburgerstrasse efter krigsslutet 1945. Här och där gapade tomma tomter övervuxna med sly, och gamla sönderbombade byggnader stod kvarlämnade utan att någon gjort nåt åt dem på ett halvt sekel.
Vi passerade synagogan, helt återställd med guldglänsande kupol mitt i förfallet. När vi fortsatte gatan fram reste sig en jätteruin över omgivningen, med egendomlig arkitektur, blint gapade fönstergluggar och delar av väggarna raserade av bombträffar. Detta magnifikt fantasieggande monument över en svunnen tid drog mig som en magnet, jag måste bara få undersöka det närmare.
Jätteruinen verkade först helt öde och när vi kommit runt till fasaden mot Friedrichstrasse gav den med sina vandaliserade väggar och allt sitt klotter mest intryck av en jättelik knarkarkvart. Emellanåt passerade underligt klädda figurer ut eller in genom en svårt nedklottrad port. Vissa såg närmast ut som hippies, andra förde på ett oroande sätt tankarna till kriminella motorcykelgäng. Men trots det kunde jag inte stå emot suget att få veta hur det såg ut därinne. Och efter viss övertalning följde Cissi med.
Därinne är dunkelt, kyligt och tyst. Breda ekande trappor leder upp mot de övre våningarna. Allt är slitet, söndrigt och helt bombat med graffiti, men under förödelsen kan man ana vilken exklusiv interiör det en gång varit. Jag är helt absorberad av den fascinerande stämningen av förfall och en gången tid av storhet. Småningom börjar jag inse att det i en del av de nerslitna rummen pågår olika slags konstnärlig verksamhet. Genom halvöppna dörrar kan jag se glimtar av ateljéer där rätt udda målningar står huller om buller, och en tryckeriverkstad, troligen för silkscreen. Men huvudintrycket förblir byggnadens storlek, förfallet och all graffitin. Av försiktighet undviker jag att ta foton där det finns folk, jag känner mig osäker på hur de kan komma att reagera.
Tillbaka på bottenvåningen upptäcker vi plötsligt att där finns ett fik! Stämningen därinne verkar lugn och avspänd och vi blir påtagligt vänligt bemötta när vi ber om kaffe med kaka till. Från fiket kan man också komma ut på bakgården, som mest påminner om ett jättelikt skrotupplag. Där finns bland övriga begivenheter en ovanlig konstnärlig utsmyckning, två sovjetiska stridsflygplan av typ Mig-21. Det ena har rests upp så det likt en hotande pilspets pekar mot skyn, och på den sargade husgaveln intill har någon med vit färg målat ”NIE WIEDER KRIEG”, det vill säga ”ALDRIG MER KRIG”.
Jag undrar över hur jetplanen kommit dit. Men en enorm massa vapen har ju ”försvunnit” i dessa omvälvningens tider . Dom här planen är väl ett lyckligt undantag, vapen som för en gångs skull inte dragits in i nya dödsbringande konflikter utan hamnat där de inte kommer att skada någon.
Till sist lämnade vi den majestätiska ruinen för andra upptäckter och upplevelser. Men länge levde den egendomliga stämningen kvar inom mig. Förstörelsen, förfallet och känslan av en förgången storhet.
Och nu, så långt senare, upplever jag åter det suget när jag sitter och bläddrar i albumet med bilder från Berlinresan den gången. Då upptäcker jag att Cissi ovanför ett av fotona med blyerts skrivit ”Tacheles”. Hon finns inte längre med mig så jag kan inte fråga henne, men jag förstår att ordet har samband med byggnaden. Jag söker på Google under ”Berlin Tacheles” och får 252.000 träffar! Stället är alltså inte precis okänt i dag! Fascinerande nog är en av de första träffarna en Youtube-film som visar en vandring inne i byggnaden: http://www.youtube.com/watch?v=t4rY5mM4U3Q
Vilken tidsresa! Så väl jag känner igen mig! Och nu får jag också snabbt veta mer om stället vi helt slumpvis hamnade på den där gången i Berlin:
Den fyra kilometer långa Friedrichstrasse upplevde en storhetstid i början av 1900-talet. Där växte upp allt fler flotta restauranger, teatrar, biografer. Och varuhus, varav Tacheles blev stadens näst största. Byggnaden uppfördes 1907-08 efter förebild av amerikanska varuhus, och blev därmed en av de första armerade betongkonstruktionerna i Europa. Komplexet bestod av fem våningar med en enorm kupol överst. Det innehöll ett större antal butiker och öppnades under namnet Friedrichstrasse-passagen.
Själva passagen var magnifik med sina fem våningars takhöjd. Den gick mellan Friedrichstrasse och Oranienburgerstrasse i det som vid den tiden utvecklades till själva hjärtat av Berlin.. Varuhuset Tacheles var mycket modernt för sin tid, de många butikerna överlappade varandra och hade en gemensam kassa där kunderna betalade sina köp. Ett rörsystem sände med tryckluft post mellan de olika avdelningarna. Men berlinarna var inte mogna för sådana moderniteter, varuhuset gjorde konkurs efter bara sex månader.
Man ska vara medveten om att Berlin under mellankrigstiden var en fyramiljonersstad medan Stockholm vid samma tid hade en befolkning på en halv miljon. Berlin var alltså åtta gånger så stort som Stockholm.
Tacheles hyrdes sedan av en Wolf Wertheim. Denne hade tidigare tillsammans med sina tre bröder ägt flera varuhus i Berlin. Men efter att ha ingått ett i brödernas ögon olämpligt äktenskap med en aktris blev Wolf utköpt ur företaget. Pådriven av hustrun övertog han nu i stället Tacheles, och för att få en ”flygande” start ordnade paret en spektakulär invigning. De lejde en av tidens legendariska flygpionjärer, fransmannen Hubert Latham, att från exercisfältet Tempelhof göra ett antal gratis flyguppvisningar över Berlin. Dessa drog enorma åskådarmassor, de flesta hade vid den tiden knappt sett ett flygplan, och varuhuset fick en succéartad start. Uppmuntrad av framgången och pådriven av den hämndlystna hustrun köpte Wolf i snabb följd flera varuhus, och snart var hans företag större än brödernas. Men marknaden för varuhus var redan överetablerad i Berlin. Det hela slutade i katastrof och en av tidens stora konkurser som gav internationellt eko. Så här skrev New York Times:
Vad byggnaden användes till under och efter första världskriget är oklart, men 1924 grävdes en stor källarvåning ut. Från 1928 utnyttjades komplexet för visning av tekniska produkter under namnet Haus der Technik. Med 1930-talet började det framväxande nazistpartiet under Adolf Hitler kasta sin skugga över Tyskland. Och så även över forna varuhuset Tacheles.
In i dess lokaler flyttade nu nämligen den fruktade organisationen SS under ledaren Heinrich Himmler. SS, förkortning för Schutzstaffeln – skyddskårer, hade bildats som en liten personlig livvaktsgrupp åt Adolf Hitler. Men under Himmlers ledning växte den snabbt till en hel armé som till sist kom att omfatta 300.000 man och driva sina egna intressen. Himmler, denne egendomlige man som föreföll vara äldst bland nazistledarna, men som i själva verket var den yngste, tio år yngre än Hitler. Och genom vars fanatism SS utvecklades till ett redskap för att driva hans idéer om den rena rasen och att förverkliga dem i det bestialiska folkutrotningsprogrammet. Om Tacheles väggar kunde tala…
Det andra världskrigets orgie av våld, död och förstörelse drog över Europa och världen. I omgångar blev Berlin mål för massiva bombningar som lade stora delar av staden i ruiner. Tacheles hade oturen att ligga nära ett av de strategiska bombmålen, järnvägsstationen Bahnhof Friedichstrasse, och blev illa åtgånget.
Under slaget om Berlin i krigets slutskede 1945 översvämmade SS den stora källarvåningen under Tacheles, och enligt Wikipedia ligger källaren än i dag under vatten. Vilka ruggiga hemligheter kan döljas där nere?
Så var andra världskriget äntligen slut. Det slagna Tyskland delades av segrarna i två delar och det sönderbombade Berlin delades enligt överenskommelse också upp i ockupationszoner. Eftersom de sovjetiska trupperna hade avancerat långt väster om Berlin kom Västberlin att ligga som en isolerad ö djupt inne i Östtyskland, vid krysset nedan:
De västliga segrarmakterna med USA i spetsen började efter krigsslutet pumpa in pengar i Västtyskland för återuppbyggnad och snart tog ekonomin där åter fart, ”det tyska undret” hade börjat. Men Östtyskland plundrades i stället på tillgångar av segrarmakten Sovjet, som hämnd och som kompensation för tyskarnas härjningar tidigare djupt inne i Sovjetunionen. Därför uppstod en dramatisk skillnad i levnadsstandard i de två halvorna av det delade Tyskland, vilket ledde till att allt fler Östtyskar började fly västerut. Och Västberlin med sitt läge djupt inne i östra Tyskland var den tacksammaste flyktvägen. Därifrån kunde man med flyg ta sig vidare västerut. Till sist blev flyktingströmmen så stor att Östregimen greps av panik, och år 1961 byggdes den beryktade muren runt Västberlin för att stoppa flykten.
Den svarta punkten mitt i Berlinkartan visar var den legendariska gränskontrollen Checkpoint Charlie vid Berlinmuren låg. Vid krysset strax ovanför Tacheles.
Checkpoint Charlie på Friedrichstrasse blev i samband med murbygget skådeplatsen för ett av kalla krigets obehagligaste och farligaste intermezzon där västliga och östliga stridsvagnar stod med kanonpiporna riktade mot varandra på ett stenkasts avstånd vid zongränsen, som gick tvärs över gatan. Längre bort längs samma gata reste sig ruinerna av Tacheles, som alltså hamnat i den östliga zonen.
Vad hände sen med Tacheles? Under DDR-tiden flyttade olika verksamheter in i de delar som var någorlunda intakta efter bombningarna, resten började man så småningom riva. Meningen var att alltihop skulle bort, men resurserna var små och arbetet gick sakta. Så när muren år 1989 föll och Tyskland åter enades stod fortfarande gatubyggnaden mot Friedrichstrasse kvar. Den ockuperades snabbt av en grupp konstnärer som etablerade ateljéer och började driva olika verksamheter i huset.
Fiket Cissi och jag besökte den där gången 1994 finns fortfarande kvar och heter Zapata efter den mexikanske frihetshjälten. Dessutom, läser jag i en tidningsartikel, finns inom byggnaden i dag: 31 konstnärsateljéer, biograf, teater, bar, diskotek, restaurang och en trädgård. Inte dåligt för en ruin…
Allt har ingalunda varit frid och fröjd inom konstnärskollektivet. Kafé Zapatas ägare skälldes till exempel länge för kapitalistsvin eftersom öl och mat inte serverades gratis till konstnärerna. Och själv har han ständigt varit i konflikt med ledningen för att inte ha betalat för hyra och gas.
Resehandböcker klassar Tacheles som ”ett sista motståndsnäste mot mainstream och rå kapitalism i Berlin”, det beskrivs som en plats ”där punk, politik och husockupanternas estetik fortfarande härskar”, eller ”som stinker marijuana och urin”. Denna ryktbarhet hjälper stället att dra över 300.000 besökare om året.
Men framtiden för kulturhuset Tacheles är oviss. Läget centralt i huvudstaden har blivit alltmer attraktivt. Det hyresavtal man haft gick ut 2008, och giriga kapitalintressen vill nu exploatera marken.
En vacker försommardag 1994 kom Cissi och jag släntrande längs Oranienburgerstrasse utan att veta något av allt detta. Men ändå… Jag kan inte befria mig från tanken att jag på något sätt måste ha känt platsens magiska utstrålning…
