I dagarna har Dramaten, vår traditionsrika nationalscen, fått en ny chef, Marie-Louise Ekman. Hon har en bred erfarenhet inom en rad kreativa, konstnärliga områden som konst, film, teater, TV och musik. Hon har lämnat jobbet som rektor på Konsthögskolan och blivit ny chef på Dramaten, teatern med anor från 1700-talet.
Vid mötena med media har Marie-Louise Ekman tagit emot i sitt nyinredda arbetsrum på Dramaten. Interiören är oväntad, men ser mycket lovande ut. Marie-Louise Ekman har slängt ut de gamla möblerna och inrett rummet som en konstnärsateljé. Ett rum som signalerar utrymme och högt i tak för olika konstnärliga uttryck och frihet från bundenhet till de slags traditioner som är begränsande. Hon har dock behållit ljuset, en enorm ljuskrona i guld samt stolarna nu omklädda i en av hennes favoritfärger, en rosa färg som hon kallar ”köttig”. Rosa i olika nyanser är en färg som går igen såväl i hennes konst som i hennes scenografier. ”Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum, så skall det synas att det nu skall handla om nuet och framtiden.”
Vem är hon, den nya teaterchefen? Marie-Louise Ekman är född 1944 i Stockholm. Hon var mycket på teater som barn då hennes far (ursprungligen tecknare) var reklamchef på Vasateatern. Modern var expedit och mannekäng. Marie-Louise Ekman arbetade i mitten av 1960-talet som fotomodell för blivande maken Carl Johan De Geer och visade bl.a. Mah Jong-kläder. Hon målade och var med i kretsen av konstnärer kring undergroundtidningen PUSS.
Marie-Louise Ekman hade sin första konstutställning 1967. Hennes konst handlar mycket om mänskliga relationer och om vardagen. Hon var en av dem som redan på 1970-talet förde in ämnen som köksarbete och matkultur i konsten. Hon arbetade gärna i färger som hon kallade ”hud-skärt”, ”deg-gult” och ”lingon- och mjölkfärgen”. I dem gjorde hon bl.a. målningar och applikationer på siden. En del har kallat det pop-naivism.
Marie-Louise Ekmans första film var ”Hello Baby” (1976). Jag såg filmen och minns uppmärksamheten den väckte. Marie-Louise Ekman skrev manus till filmen, som regisserades av andre maken Johan Bergenstråhle och som har en fantastisk 70-talistisk scenografi av Carl Johan De Geer. I den starka filmen om en ung kvinnas uppväxt och väg, om tragiska relationer, spelar Marie-Louise Ekman den kvinnliga huvudrollen.
Året därpå debuterade hon som regissör med filmen ”Mamma, pappa, barn”. Under åren därefter har följt en rad filmer och TV-serier som t.ex. Vennerman & Winge (1992), ”Nu är pappa trött igen” (1996), ”Puder” (2001) och ”Asta Nilssons sällskap” (2005). Hennes filmer och TV-serier handlar, liksom hennes konst, om mänskliga relationer och är ofta både tragiska och absurda på gränsen till det komiska. Hon har även satt upp teaterpjäser som ”God natt Herr Morris” (1998) för Kulturhuset i Stockholm och ”Gäckanden” (2007) för Dramaten. År 1989 gifte hon sig med Gösta Ekman, som också har medverkat i en del av hennes filmer och TV-pjäser.
Marie-Louise Ekman har gjort scenografi och kostym till teater och opera. Under många år har hon haft ett inspirerande samarbete med dansaren och koreografen Mats Ek. Mats Ek som gärna kombinerar teater, musik och dans, och liksom Marie-Louise Ekman gärna arbetar med både komik och tragik.
Marie-Louise Ekman blev Sveriges första kvinnliga konstprofessor i måleri på Konsthögskolan 1984. Hon blev rektor där 1999.
Bredden i Marie-Louise Ekmans konstnärskap kunde man se på hennes retrospektiva utställning på Kulturhuset i Stockholm 1998. Utställningen var en vandringsutställning som visades på sex olika platser i Sverige. Hon visade pastellfärgade målningar och applikationer i ”hud-skärt”, ”deg-gult” och ”lingon- och mjölkfärgen”. Det som mest fastnat i minnet var hennes dockskåpsmiljöer, lådor i plexiglas med små figurer. Strama inramningar med tragiskt, absurt ibland rent groteskt innehåll. På utställningen kunde man också köpa en pin föreställande ett lindat spädbarn som nyfiket betraktar världen och betraktaren.
Marie-Louise Ekman har också gjort skulptur. Utanför Dramaten står sedan 2002 en staty av skådespelerskan Margareta Krook. Statyn är gjord på initiativ och efter en idé av Marie-Louise Ekman. Den är ett samarbete mellan Marie-Louise Ekman, Heinrich Mueller, Hanna Beling och elever på Konsthögskolan. Statyn har blivit mycket älskad och många ger den en klapp när de går förbi. Särskilt näsan har blivit blanksliten. Skälet är nog inte bara att statyn är uppvärmd och skön att röra vid.
De tre konstnärerna och elever på Konsthögskolan har också gjort en staty av Astrid Lindgren (2007). Bronsstatyn i naturlig storlek finns i Vimmerby. Den föreställer Astrid Lindgren sittande vid ett bord skrivande maskin.
I Malmö finns sedan 2004 en staty av Marie-Louise Ekman som heter ”Det svenska tungsinnet”. Statyn föreställer en man i naturlig storlek. Hans jacka hänger löst över axlarna, han har händerna i fickorna. Han ser nedstämd ut och har ögonen slutna. När det regnar kommer tårar ur ögonen, tårar som sakta rinner nerför kinderna ner innanför halsringningen. Statyn är konstruerad så att regnvatten samlas upp i statyn, cirkulerar och blir till tårar. Den är uppvärmd och fryser därför inte på vintern. Gösta Ekman har stått modell för statyn.
Marie-Louise Ekman har alltså en gedigen erfarenhet sedan tidig ålder av teater, film och senare även TV. Hon har arbetat med allt från att rita kostym och göra scenografi till att skriva manus, spela, regissera och göra musikvideos. Marie-Louise Ekman har ett brett konstnärskap. Hon har arbetat i flera olika tekniker. Förutom måleri har hon arbetat med skulptur, applikationer, dockskåpsmiljöer, affischer, barnböcker, frimärken, tygdesign m.m. Detta tillsammans med att hon har varit i chefsposition under många år på Konsthögskolan, varav de senaste 9 åren som rektor, bör göra henne mycket kvalificerad för chefsjobbet på Dramaten.
Uppdraget för Dramaten är att spela både klassiska och nyskrivna pjäser. Det kan inte vara lätt att tänka nytt i ett – på gott och ont – traditionstyngt teaterhus där stora regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman har verkat. Att tänka nytt, att vidareutveckla teatern för att nå ut till nya generationer av teaterbesökare.
Mycket av Dramatens verksamhet är redan planerad, så man kanske inte kommer att märka att det är en ny chef förrän nästa år. En sak är dock redan klar. Barn- och ungdomsverksamheten (Unga Dramaten) kommer att få en egen större scen. De flyttar till Elverket. De experimentella pjäserna kommer i stället visas i själva Dramatenhuset på de mindre scenerna som t.ex. Lejonkulan.
Konstnärlig verksamhet handlar enligt Marie-Louise Ekman om att vara observant på det som är osynligt i tillvaron. ”Det gäller att berätta något för en ny publik, något de inte sett förut, med en ny vinkel. Så arbetar jag som konstnär. Det är den processen jag känner till; att göra något gripande på ett sätt som publiken inte tänkt innan. Men det gäller också att skapa behovet av att se det man inte har sett innan.”
För Marie-Louise Ekman är teater skratt och tårar, starka känslor. Personligen önskar jag att få lite mer skratt, och varför inte lite mer av kombinationen teater, musik och dans i Mats Eks anda även på Dramaten. Jag tror att Marie-Louise Ekman har mycket goda förutsättningar att på Dramaten, med dess scener, dess fantastiska skådespelare och verkstäder, skapa en miljö som är närande för olika konstnärliga uttryck, för vidareutveckling och för växande.
I de intervjuer som gjordes med Marie-Louise Ekman i samband med att hon utsågs till chef för Dramaten har jag fäst mig vid några av hennes uttalanden.
Om Dramaten: ”Ett kraftfullt hus, här finns starka känslor, olycka, styrka, tårar, ångest, glädje, humor – allt finns här. Även det oförutsägbara finns här, vilket jag tycker är väldigt upphetsande.”
Om den nya uppgiften: ”Min erfarenhet av människor är att de är hundra gånger starkare än de tror. Jag tror det gäller mig med”.
Jag tror att det gäller oss alla.
