Han låg ner och blickade upp mot duschdraperiet.
Hur hade han nu hamnat här, tänkte han förvånat. Konstigt att han inte kände nån kyla från golvet. Han blev än mer fundersam när han hörde rösten. Han var ju ensam hemma! Vem mer var här och hur i allsin dar hade den personen lyckats ta sig in i hans lägenhet?
Då först upptäckte han att det var duschdraperiet som talade! Men inte till honom utan… det talade med sig självt! Nu måste jag vara utarbetad, tänkte han febrilt. Har jag druckit nåt när jag kom hem från jobbet? Näää, det har jag baske mig inte gjort, fastslog han. Drömmer jag allt det här? undrade han därefter och kom fram till att det givetvis var det han måste göra. Han skrattade till, tyst, och tänkte att det här skulle verkligen vara kul att berätta för grabbarna på jobbet imorgon.
Han försökte resa sig upp men märkte att kroppen inte lydde honom. Först blev han förvånad, sen rädd. Hade han fått en hjärnblödning? Herregud!! Hur länge skulle han ligga såhär utan att få hjälp?Han kände hur paniken började få ett grepp om honom. Hjärtat slog… nej, det gjorde det inte!… han kunde inte känna hjärtslagen öka av paniken inuti hans bröstkorg. Hade han tappat hörseln också?Nej, han hade ju hört duschdraperiet säga något. Sen insåg han, ganska så generad, att ett duschdraperi för tusan inte kan prata. Hur skulle han nu kunna nå någon för att få hjälp? Han försökte vicka på tårna, men det gick inte. Alltså var det en propp han fått i duschen.
Han visste inte hur länge han legat där. Konstigt nog var han inte ens törstig. Han försökte minnas hur det kunde gått till. Han fick anstränga sig hårt. Hmmm… han hade kommit hem från jobbet.
Gått direkt till köket och slagit upp en liten virre. Han skulle duscha för att sen sticka ut med grabbarna på stan. Just det ja! De skulle ju komma hem till honom! Nu log han helt och hållet, fast han inte kunde känna att mungiporna drogs upp ens. Då skulle de naturligtvis undra varför ingen öppnade. Just det ja, han hade satt på musik också, ett band som skulle rulla i drygt två timmar. Oj då, tänkte han sen… hur länge kan det ha rullat nu? Han kunde inte höra nån musik för dörren var stängd. Det är bara att inse att jag får ligga såhär, tänkte han sen och strax därefter försökte han skrika – men det gick inte det heller. Tur att jag kan andas åtminstone, tänkte han och insåg helt plötsligt vilken mördande ironi det var.
Plötsligt hörde han… rösten… strax ovanför honom. Han hörde skrattet… förvånat tittade han på draperiet. Han hörde hur det sa att han var ett av dess offer. Han hade blivit kvävd av draperiet i duschen. Draperiet som mördare! Visst var det coolt, sa det till honom och skrattade så det böljade i plasten. Ingen skulle nånsin få fast det för mord… för det var den perfekta mördaren… visst var väl det en mördande ironi så säg!?
När han insåg vidden av det hela, så insåg han att han… var… DÖD! MÖRDAD!
Han försökte skrika, men han var fånge i sin kropp – i sin döda kropp.
