Det slutade inte riktigt som det började. Klockan 11 på förmiddagen den 11 november 1918 inträdde vapenstilleståndet utmed samtliga första världskrigets frontlinjer. I jämförelse med krigsutbrottet fyra år tidigare var händelsen något av en antiklimax. Entusiasmen, patriotismen, energin, slagorden och viljeansträngningarna hade för länge sedan kvävts i skyttegravskrigets oceaner av gyttja. Nu fanns bara tystnaden kvar. Och det blev till sist tyst. Men ända fram till klockan slog 11 pågick på somliga frontavsnitt hårda strider – många soldater stupade faktiskt flera timmar efter att vapnen formellt lagts ned, eftersom nyheten inte nått fram till deras avlägsna hörn av krigsskådeplatsen. I riktigt fjärran strdområden som Afrika tystnade inte vapnen förrän flera dagar efter vapenstilleståndet på västfronten, helt enkelt därför att de lokala befälhavarna inte kunde lokaliseras och förses med rätt order. Suddiga bilder av extatiska människomassor i London, Paris och New York får oss lätt att tro att det verkligen fanns en seger att fira. Det skulle knappast männen vid fronten hålla med om. De flesta som upplevt vapenstilleståndet vid fronten talar om den stora trötthet som till sist tog ut sin rätt. De flestas första tanke var att försöka stjäla lite vila. Britter och fransmän satte sig ned, lagade mat, pysslade med sin utrustning som varje annan dag. På den tyska sidan var ambivalensen större. Somliga tyska soldater försökte förgäves få till stånd ett gemensamt firande tillsammans med sina tidigare motståndare på andra sidan ingenmansland, andra fann att galghumorn var det bästa sättet att möta en oviss framtid. En tysk kulspruteskytt firade elvaslaget med att fyra av all ammunition han hade kvar för att därpå resa sig, ta av sig hjälmen, buga i riktning mot de allierade skyttegravarna och sedan utan vidare åtbörder traska iväg mot den egna stabsplatsen. Föreställningen var slut. Den medförde varken glädje eller lättnad. Författaren Robert Graves, som skrivit en av de mest minnesvärda självbiografierna från vad britterna fortfarande kallar ”The Great War”, har förmodligen fångat en frontsoldats känslor på det bästa sättet: ”Nyheten om vapenstilleståndet fick mig att bege mig på en vandring längs dikena ovanför Rhuddlanträsket, medan jag svor, grät och tänkte på alla mina döda vänner”.
90 år har gått sedan den dagen. Inte många av de gamla veteranerna finns kvar i livet. Visserligen var det inte helt ovanligt med unga soldater i 15-16-årsåldern, framför allt i krigets första skede när entusiasmen fortfarande var obruten. Men även de borde nu vara en bra bit över 100 år gamla. Med deras frånfälle bleknar minnet bort av ett krig som kanske mer än något annat format den europeiska kontinentens historia i djupet. Många dog med minnen som de aldrig hade förmågan att berätta om. Den brittiske kaptenen Worsley, som deltagit i några av de mest fasansfulla striderna kring Delville på Somme-fronten 1916, är kortfattad i en intervju som gjordes med honom flera decennier efter fredsslutet: ”Det är fortfarande svårt för mig att berätta om mina tre timmar i Delvilleskogen. Det är bara på vapenstilleståndsdagen varje år som jag kan uppleva alltsammans igen, men jag vill inte berätta om det för någon”. Han var inte ensam. Trots detta har första världskriget avsatt en stor mängd litteratur och bildkonst, många av verken skapade praktiskt taget vid frontlinjen i dödens närhet. Men i många fall skulle det dröja många år innan upplevelserna hade formulerats. Först i slutet av 20-talet – 1928, jämna decenniet efter vapenstilleståndet, verkar var ett speciellt år – kom de ”legendariska” krigsskildringarna ut. Då publicerades Erich Maria Remarques ”På västfronten intet nytt”, Robert Graves ”Goodbye To All That”, Edmund Blundens ”Undertones of War” och första delen av Siegfried Sassoons krigstrilogi bestående av böckerna ”Memoirs of a Foxhunting Man”, ”Memoirs of an Infantry Officer” och ”Sherston’s Progress”. Gemensamt för dem är bitterheten och frustrationen över att tillhöra en generation som offrades till ingen nytta i ett krig som aldrig skulle behövt äga rum. Och mytens kraft är stark Långt in i vår tid har man kunnat läsa förklaringar till 30- och 40-talets elände som gått ut på att ”de bästa” stupade i kriget 1914-18, och gav plats åt folk med mer inskränkta och själviska motiv.
Den myten är, liksom många andra myter som omger första världskriget, en myt. Men den är lika livskraftig som myten om krigets ”oundviklighet”. Litteraturen decennierna före 1914 är full av grumliga spekulationer kring behovet av ett renande ”stålbad” som skulle lyfta världen (läs Europa) ur dess letargi och pånyttföda mänskligheten som sjunkit ned i en småborgerlig liknöjdhet. I Thomas Manns stora roman ”Bergtagen” förläggs diskussionen till sanatoriet Berghof, där den unge Hans Castorp placeras som åsnan mellan de filosofiska hötapparna. I romanens slut ser vi honom bege sig ned till det föraktliga ”slättlandet” för att bege sig ut i kriget med ett ovisst öde i utsikt. Men om de intellektuella gärna hänger sig åt någon form av deterministiskt resonemang, så ser inte verkligheten ut på samma sätt. Faktum är att perioden som föregick krigsutbrottet, från tyska-franska krigets slut 1871 fram till skotten i Sarajevo i juni 1914, var den dittills längsta sammanhängande fredsperioden i Europas historia (om man gör undantag för de dussintal kortare och längre krig som rasade på Balkan, något som säkert invånarna i de drabbade länderna hade en annan mening om.) Åren 1871-1914 var också en mycket intensiv period när det gäller organiserat internationellt samarbete. Många av de institutioner vi idag betraktar som självklara för att handel, transporter och kommunikation skall löpa friktionsfritt över nationsgränserna skapades under denna period. Man tog faktiskt också de första stapplande stegen i riktning mot ett internationellt system för mellanstatlig tvistlösning, ett arbete som abrupt hejdades av krigsutbrottet, men som kom att förnyas efter krigsslutet 1945 och leda fram till skapandet av EU.
Därmed inte sagt att det lättvindigt går att bortförklara kriget resultatet av en klick aggressiva militärers och politikers irrationella handlingar. Tanken på att vapenmakt som ett av politikens många naturliga instrument var lika självklar för det tidiga 1900-talets statsmän som föreställningen om att den rådande ordningen, ett arv från Wienkongressens era, måste bevaras till varje pris. Men i dessa statsmäns tankevärld var kriget något kortvarigt och begränsat, ett gängslagsmål på någons bakgård som inte nämnvärt hotade samhällets fortbestånd eller den europeiska maktbalansen. Få av dem anade konsekvenserna av ett industrialiserat krig, som gjorde förintelsen total och tvingade hela samhällsapparaten att ställa om sig till krigsproduktion. Och är det ett arv som första världskriget mer än något annat lämnat åt eftervärlden så är det just idén om det totala kriget, något som skulle komma att få fasansfulla konsekvenser 1939 när de olösta konflikter som Versaillesfreden dämt upp åter exploderade i Europas mitt.
En högst konkret konsekvens av första världskriget var en ny Europakarta. Kriget bringade 1800-talets tre stora kejsardömen (Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern) på fall och banade vägen för USA som en global stormakt. Det cementerade också det moderna massamhället som framtidens utvecklingsmodell, på gott och ont. Sist, men inte minst, bekräftade det en gång för alla individen som en obetydlig kugge i ett anonymt maskineri snarare än som unik bärare av samhällsgemenskapens ädlaste värden. Idag har det gått 90 år sedan vapnen tystnade. Skaran av besökare som samlas på krigskyrkogårdarna i Frankrike och Belgien blir stadigt glesare. Men minnena av det krig som britterna fortfarande refererar till som ”Det Stora kriget” lever än idag mitt bland oss, om vi bara vet var vi skall titta. Trenchcoaten, armbandsuret och sommartiden är alla arv från första världskriget, liksom engelska uttryck som ”over the top” (vilket ursprungligen betydde att klättra upp ur skyttegravarna och oskyddad avancera genom ingenmansland mot fienden, ett lika galet företag nu som då det begav sig), liksom den regelbundna återanvändningen av propagandaschabloner från kriget som Alfred Leetes affisch där Lord Kitchener spänner ögonen i betraktaren och försöker övertyga oss om att vårt land behöver våra tjänster. Ändå är detta bara yta. Djupare ned i kulturens sediment finns påverkan av ett mer varaktigt slag. Vi möter den exempelvis hos dadaisterna och alla deras mer eller mindre ortodoxa efterföljare, för vilka hånleendet och det radikala tvivlet var den enda möjliga attityden när man ställts inför vad som inte kunde tolkas som något annat än civilisationens kollaps. Vi kan också se spåren i Max Ernsts förvridna trädstammar, släktingar i rakt nedstigande led till Paul Nashs skrämmande bilder av söndermald natur i frontlinjen eller Otto Dix porträtt av soldater som vuxit samman med krigsskådeplatsen och förvandlats till själlösa organismer på väg mot förruttnelsen.
Men kanske är det framför allt i synen på historien och dess drivkrafter som första världskriget satt sina djupaste spår i västerlandets medvetande. Efter 1918 var det få som fortfarande helhjärtat kunde tro på en samhällsutveckling kännetecknad av ständiga framsteg, rationalitet och välstånd. Kriget hade en gång för alla visat att framstegets agenter, teknik och vetenskap, var lika effektiva i vapenfabrikerna som i forskningslaboratorierna. Framstegstanken var ingen naturlag, utan på sin höjd en fåfäng dröm. Detta desillusionens stålbad har beskrivits på många sätt, och i år kan man förmoda att antalet böcker som behandlar första världskriget kommer att vara fler än på länge. Jag nöjer mig därför med att bara rekommendera två titlar för den som vill sätta sig in verkligheten bakom det krig som varken hade vinnare eller förlorare och inga själskrivet onda eller självklart goda parter. Den första boken är helt ny, Peter Englunds tegelsten ”Stridens skönhet och sorg”. Englund har valt att berätta första världskrigets historia genom ett tjugotal verkliga men okända människors upplevelser. De stora slagen skymtar förbi i bakgrunden, men står inte i fokus. Det gör i stället den enskilda människan, inkastad i ett destruktivt skeende som till sist visar sig sakna all logik. Den andra är mer än 30 år gammal, Paul Fussells ”The Great War and Modern Memory”. Den tar sin utgångspunkt i ett antal skönlitterära verk, men tränger ganska snart ned under ytan på vårt kollektiva medvetande. Som en litterär arkeolog frilägger Fussell reminiscenserna av ett krig vi trodde att vi inte längre hade en relation till. Fussell avslutar med att citera Blundens ”Undertones of War”, där författaren kommenterar de stridandes reaktioner inför en av de närmast vardagliga masslakterna på västfronten: ”När dagen var slut hade bägge sidor sett svaret i röran av uppbruten jord och ihälskjutna män. Det fanns ingen väg framåt, inget hopp om ett genombrott. Ingen av sidorna hade vunnit, eller kunde vinna, kriget. Det var Kriget självt som hade vunnit, och det skulle fortsätta att vinna”.
