Hon önskade att det bara varit en dröm, att hon denna morgon skulle möta sin gamla vanliga bild i spegeln, att hon skulle slippa se den skalliga damen utan ögonbryn och fransar. På nattlinnet kunde hon se hur bara hennes ena bröst buktade ut, där det andra suttit var det platt.
Hon hade skött om sig, hade regelbundet gått på mammografi, allt var väl. Men den där morgonen i duschen för mindre än ett år sedan hade hon känt den, den lilla knölen, inte större än en ärta. Den satt på vänstra bröstet. Det var rakt över hjärtat, hann hon tänka. Men hon slog bort allt. Klädde sig och skyndade ut i livet. Just nu ville hon bara leva, få vara bekymmerslös en period. Kanske skulle knölen försvinna av sig själv, kanske skulle den vara borta om inte i kväll så åtminstone i morgon.
Knölen var inte borta på kvällen och inte dagen därpå heller. Det var så de började. Dagarna som för alltid ändrade hennes liv. Efter detta skulle hon aldrig vara densamma mer.
Det gick mycket snabbt. Man konstaterade cancer, en snabbväxande cancer som försökte bre ut sig i hennes kropp. Beslut togs om operation, man måste ta bort hela bröstet. Nästa lediga operationstid blev hennes.
Natten innan operationen låg hon i sin säng, mindes alla historier om cancern, kräftan hon hört som barn. Hur hon som liten hade föreställt sig att cancer betydde att en kräfta kröp runt inne i kroppen och nöp, nöp sönder delar av ens inre. Hon mindes hur de äldre, medan de sorgesamt skakade på huvudet, berättade om släktingen, vännen eller grannen som fått kräfta. Från kräftan fanns då ingen bot, ingen räddning.
Hon såg sig i spegeln igen. Under kläderna bar hon numera en bröstprotes. Sitt kala huvud kunde hon dölja med peruk, men inget dolde det faktum att hon inte längre hade vare sig ögonbryn eller fransar, att hyn blivit glåmig och ömtålig – allt effekter av cellgifter, medicinering, strålning. Plötsligt fnissade hon till. Jag slipper åtminstone raka mig under armarna och på benen en tid framöver tänkte hon. För att inte tala om bikinilinjen. Det kommer att dröja ett bra tag innan hår växer ut igen.
Hon hade uppmuntrats att anmäla sig till sjukhusets speciella sminkkurs för cancerpatienter. Den var sponsrad av några stora företag som gjorde skönhetsmedel. Kursen skulle ledas av kosmetologer. Skulle hon gå dit? Vad kunde de göra som hon såg ut? Hennes hy tycktes inte tåla någonting längre.
I sjukhusets kurslokal fylldes platserna av medsystrar i olika åldrar. Kosmetologerna hälsade välkomna med ett ”peruk av”. En efter en drog av sina peruker och de befriande skratten spred sig i rummet. Det var kala hjässor överallt.
Mycket noga gick man sedan igenom den underbara necessär med skönhetsmedel som var och en fick. Det betonades vikten av att kunna känna sig vacker. De lärde ut hur man bäst hanterar brist på ögonbryn och fransar, ömtålig och glåmig hy, plufsiga ansikten efter alla cellgifter och mediciner.
Som avslutning kom frågan hur många som verkligen trivdes i sina, i och för sig fina, men alltför varma peruker. Det fanns ju faktiskt vackra sjalar som kunde knytas konstfullt, det fanns fina mössor och hattar. Allt demonstrerades på deras kala hjässor.
Hon gick hem. Allt hade vänts upp och ner. Hon såg sig i spegeln igen, nu vackert sminkad. Kanske vågade hon. Så tog hon fram sina pärlörhängen. Hon tänkte på det hon hört berättas om musslan, som genom att linda in en skavande sten i skimrande pärlemor, skapade en vacker pärla. Hon satte pärlan i vänstra örat. Örhänget var lika stort som ärtan var, när hon upptäckte den. Ärtan som visade sig vara cancer.
Hon lämnade peruken hemma, tog på sig en mössa och gick ut. När hon kom hem igen satte hon sig åter vid spegeln. Ur en påse tog hon fram den nyinköpta hatten. Visst hade folk stirrat på henne i affären när hon tog av sig mössan och provade den ena hatten efter den andra. Men hon brydde sig inte, hon hade bestämt sig.
Hon var trött på att vara offer. Samtidigt var hon trött på att ständigt låtsas inför sig själv och andra. Trött på att låtsas att allt var som vanligt, att livet bara kunde rulla på i sina vanliga hjulspår. Ärtan hade ändrat allt.
Hon sträckte på sig och satte hatten på huvudet. Hon var stark, en överlevare. Snart skulle hon kunna ta nästa steg. Steget från att bara försöka överleva till att kunna leva fullt ut.
Målningen ”Survivor” är gjord av Heidemarie Z Carnelid och säljs till förmån för Rosa Bandet.
