Vi omges av symboler i tillvaron. Varje tid, varje kultur har sina egna. Vissa symboler stannar kvar genom århundradena, de finns i många kulturer. En underbar symbol är fjärilen.
Många författare, bl.a. rumänen Mircea Cartarescu ser fjärilen som en symbol för själen. I en intervju berättade Mircea Cartarescu att han också ser fjärilen som en symbol för boken, där kroppen är bokens rygg och vingarna dess sidor. Han menar att människan ständigt strävar efter symmetri och balans i tillvaron, samtidigt som livet är fullt av motsättningar. Mellan bokens pärmar, mellan fjärilens vingar finns alla motsatspar, alla motsättningar inom oss. Himmel och helvete, gott och ont, ljus och mörker. I boken finns också vår längtan efter symmetri och våra ständiga förvandlingar för att nå dit. Varje läsare av en bok har sitt eget chiffer för att dechiffrera texten. Ingen författare skriver därför bara en bok, varje bok är en miljon böcker. En för varje läsare.
Boken är en viktig del av mitt, ja mångas liv. Viktig som njutningsmedel och som en möjlighet att spegla mig själv, mitt liv och samhället. Jag tycker att det egentligen inte går att jämföra böcker, att säga att ett författarskap är överlägset alla andras. Men litteraturprisen fyller ändå en viktig funktion i att göra författare mer synliga och att göra deras texter mer tillgängliga för människor.
I morgon får vi veta vem som får årets nobelpris i litteratur. Det är spännande.
På tidningarnas kultursidor, i radio och TV spekuleras det. De är dock försiktiga. På senare år har valet av nobelpristagare ofta varit oförutsägbart. Några författare som t.ex. Harold Pinter och Doris Lessing har ”äntligen” fått priset, andra mindre kända har presenterats för oss.
Man frågar sig om det i år blir en poet eller om årets vinnare skall vara en romanförfattare. Skall man leta bland europeiska författare, bland de nord- och sydamerikanska, de afrikanska eller är det dags för någon från arabvärlden?
Bland spekulationerna har nämnts den danska författarinnan och poeten Inger Christensen (med bl.a. boken ”Fjärilsdalen” (1991)). Hon lär dock vara en översättares värsta mardröm med sina nyansrika bilder och ordvändningar.
Den tysk-rumänska författarinnan Herta Muller har nämns av många. Som författare har hon en intressant bakgrund. Hon föddes i Rumänien och tillhörde en tyskspråkig minoritet. Modersmålet var alltså tyska, men hon fick även lära sig rumänska. När hon flyttade till Tyskland upptäckte hon att den tyska som talades där, skilde sig från hennes barndoms tyska. Hon fick nu lära sig ett ”nytt” språk – tyska, på vilket hon skriver sina böcker. Herta Muller skriver om livet i Ceausescus Rumänien och om livet i exil. Hon har bl.a. skrivit den självbiografiska essäsamling ”Kungen bugar och dödar” (2003).
Andra författare som nämnts under årets spekulationer är bl.a. israeliske Amos Oz (vars bok ”Hur man botar en fanatiker” (2002) härom året delades ut i skolorna), peruanske Mario Vargas Llosa och amerikanen Philip Roth. Även om jag tycker att de är lysande författare, särskilt Mario Vargas Llosa, så önskar jag att det äntligen vore dags för den svenske poeten Tomas Tranströmer att få priset. Hans diktning är helt underbar. Särskilt svag är jag för hans Haiku-dikter (2004).
Några strofer ur dikten ”Hemligheter på vägen” (1958) ur diktsamlingen med samma namn:
”Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –
Ett fjärilsmuseum.
Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen.”
I morgon är det alltså dags. Klockan 13 öppnas dörren i Börshuset och Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl tillkännager årets nobelpristagare i litteratur. Jag väntar med spänning.
