Den 13 september fyller nättidskriften Konsten 10 år. Vi har bett dess redaktör och grundare, Anders Olofsson, att berätta hela historien om Konsten. Samt att blicka in i framtiden.
Hur var det nu det hela startade? Jag är inte längre på att jag riktigt minns det. Tio år är en lång tid. Efter ett tag börjar man inbilla sig saker som inte är sanna. Inte självbedrägeri, men en osäkerhet om hur kopplingen mellan orsak och verkan egentligen såg ut. Men än idag kan jag instinktivt känna att det handlade om en slags underlig kärlekshistoria. Jag och konsten, visst var det så? Det sena 90-talet kändes segt och trött. Överallt samma röster, samma synvinklar. Det var som att prata med sig själv. Innan tanken lättat från underlaget visste man vad svaret skulle bli. Jag hade just hastigt men mindre lustigt avvecklat ett frilansåtagande för en av våra större lokaltidningar. Man ville koncentrera sig på den lokala scenen, och stockholmare passade inte riktigt in i det sammanhanget. Inget ont om det, i upplagekriget är (nästan) alla medel tillåtna. Kvar stod jag med valet att antingen koncentrera mig på att skriva för tidskrifter med en publik bestående av de flesta jag kände, eller att hitta en annan väg. Mest av allt fruktade jag att hamna i en situation där till slut allt jag skrev skulle vara adresserat till personer som jag kände, för att till sist bara bli en angelägenhet för mig själv. Hemska tanke: en publik bestående av skribenten själv.
Lyckligtvis förstod en klok person i min närhet problemet och rådde mig att undersöka hur man kunde publicera texter på Internet. 1998 var Internet fortfarande något halvt okänt, en tummelplats för entusiaster och tekniknördar. I maj 1996 sade kommunikationsminister Ines Uusman: ”Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet”. Autenticiteten i själva formuleringen kan dock ifrågasättas (mycket talar för att det var en tidnings rubriksättare som skapade den), men innebörden speglar tillståndet i debatten i slutet av 90-talet. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. Webbläsaren på modet vid dennas tid hette Netscape, och innehöll en enkel HTML-editor. Med den skapades den första versionen av Konsten, och de första texterna publicerades den 13 september 1998. Den ena var en recension av Louise Bourgeois utställning på Galleri Lars Bohman, den andra en recension av Michael Schleus utställning på Galleri Axel Mörner. Bilderna tog jag själv med en Sony digitalkamera som lagrade filerna på en 3,5 tums floppydisk. State-of-the-art på den tiden.
Det tog inte lång tid förrän jag insåg att en snöboll satts i rullning. I och med att man kunde kontakta mig via ett e-postformulär började läsare höra av sig och kommentera texterna som lades ut. (Senare försågs varje text med ett e-postformulär för att man ännu snabbare och mer omedelbart skulle kunna reagera på vad man läst.) Det gjorde man också. Jag hade någon slags vag föreställning om att de stora dagstidningarna inom något år skulle haka på samma idé, och göra egna ”konstspecialer” på Nätet. Om jag, med mina ändå begränsade tekniska förmågor kunde klara det, vad skulle då inte en mediekoncern med sin IT-avdelning kunna åstadkomma? Men här bommade jag målet ganska ordentligt. Föga anade jag att dagstidningarna nästan samtidigt stod i färd med att ta beslutet att integrera sina kultursidor med nöjesmaterialet, samtidigt som formatet gick över från broadsheet till tabloid. Mediedrakarna lämnade mig helt enkelt walkover, och Konsten fortsatte att expandera, långt innan medieanalytikerna hade lärt sig att stava till ord som ”weblog”, ”citizen journalism” och ”user produced content”. Till sist hade jag fått till och med fått efterföljare.
Fortfarande var emellertid hela projektet en ideell verksamhet, med enbart mina privata pengar i ryggen. Först i början av 2000-talet började det bli möjligt att – åtminstone periodvis – arvodera skribenter via pengar från bidragsgivare som Bildkonstnärsfonden samt en och annan välvillig privat mecenat. Annonsmarknaden valde jag tidigt bort, främst av resursskäl. Konsten hade råd att ha skribenter igång, men inte att finansiera en annonsavdelning. Dessutom kändes det viktigt att – åtminstone i en etableringsfas innan Konsten blivit känd och respekterad av publiken – värna integriteten gentemot konstmarknadens aktörer. Det gjorde att jag måhända gått miste om annonsintäkter (även om vi från och med hösten 2007 erbjuder bannerpublicering), men i gengäld har förhoppningsvis Konstens trovärdighet ökat. När jag förra året av tidskriften Konstnären placerades på listan över Sveriges 100 viktigaste konstmakthavare med epitetet ”bloggare” kunde jag inte låta bli att le. För är det något Konsten aldrig har strävat efter så är det makt. Som tidigare nämnts föddes projektet ur min kärlekshistoria med konsten, ett förhållande som sedan genom åren fått tuktas för att inte bli alltför oreflekterat och kritiklöst. Skaffar man sig en publik på mellan 28 000 och 30 000 unika besökare per månad så förutsätts det att texterna skall kännetecknas av balans och hygglig distans till vad vi beskriver. Misslyckas vi är publiken obarmhärtig i sin dom.
Under början av 2000-talet genomgick Konsten en radikal förändring i det tysta i och med att jag började arbeta med andra skribenter. Sedermera har just detta moment kommit att bli centralt för Konsten: att erbjuda nya konstskribenter en plattform med stor, befintlig publik (som dessutom fortsatt är mycket aktiv vad gäller att kommentera texter och ställa frågor). Konsten har på så vis kommit att fungera som ett ”skyltfönster” för skribenter som ännu inte kommit in i den publicistiska grottekvarnen. I takt med att antalet seriösa tidskrifter minskar och utrymmet på dagstidningarnas kultursidor krymper blottas dock ett annat behov som nättidskrifterna ännu bara tangerat: att erbjuda en scen för ett kvalificerat samtal kring den samtida konsten. För en tid sedan frågade jag en kollega i dagstidningssvängen om Lars O Ericssons epokgörande debattartiklar om den unga 80-talskonsten hade kunnat publiceras idag. Svaret var nej. Stora teoretiserande debattartiklar är en omöjlighet på dagens kultursidor, åtminstone om det gäller konst. Vad vi idag ser är att Nätet gradvis tar över denna roll som debattplattform. Det är givetvis av godo. Fler röster blir hörbara i samtalet med texter som inte behöver passas in i tabloidformatets skokartong. Förr anfördes den bristfälliga spridningen som en nackdel, men med en fast bredbandspenetration på ca 65% och den snabba spridningen för mobilt bredband är denna nackdel snart överspelad. Vad man då kan fundera över är varför de stora medierna släpper initiativet – är det skribenterna eller publiken man misstror?
Idag är Netscapehackandet ett minne blott för Konsten. Textmaterialet har fått sällskap av ljud och rörliga bilder, och vi samarbetar med våra kolleger i Norge och Danmark. Detta samarbete får ytterligare skjuts i och med att Konsten.net, Kunsten.nu och Kunstkritikk.no nyligen beviljats pengar från Kulturkontakt Nord för att utveckla det nordiska samarbetet kring den Internetbaserade konstkritiken. Det är ett tecken i tiden, för under de gånga tio åren har konstlandskapet förändrats, och med detta följer nya utmaningar för konstbevakningen.
Vad som framför allt drivit på utvecklingen är konstens internationalisering. Förr kunde en ung, lovande konstnär göra karriär genom att ”kvalificera” sig via utställningar på lokala gallerier och institutioner, för att slutligen – om man hade tur – uppmärksammas av någon internationellt verksam curator och lyftas upp i strålglansen. Idag påbörjar många konstnärer sin internationella karriär redan under åren på konsthögskolan, och de nödvändiga nätverken är redan etablerade när det är dags för examen. Den ständigt växande skaran av små och stora internationella samlingsutställningar borgar för att exponeringsytan växer. Detsamma sker på lokalplanet, ofta med internationella kopplingar. Mängden konstnärsdrivna gallerier, konsthallar och mer eller mindre tillfälliga projektrum har formligen exploderat sedan slutet av 90-talet. Då kunde initiativet att ”starta eget” ofta vara konsekvensen av att man inte fått plats i gallerisystemet. Idag är beslutet ofta medvetet, och motiverat av viljan att göra något annorlunda, något som vill förhålla sig fritt till konstmarknaden och de offentliga institutionerna. Lokalt och globalt växer ihop. Eftersom antalet kommersiella gallerier också vuxit gör detta att konstscenen i en stad som Stockholm numera är mer svåröverskådlig – men också spännande – än på många decennier. På senaste tiden har även de stora auktionshusen förstått att det ligger pengar i den samtida konsten, och laborerar med olika strategier för att bygga en egen trovärdighet på detta område. Lågkonjunkturen lär förmodligen avgöra vilka av dessa initiativ som kommer att överleva.
Den enskilt mest betydelsefulla faktorn som påverkat denna utveckling är förstås Internet. En konstnär utan egen hemsida kan idag närmast sägas vara icke-existerande, men den viktigaste delen av konstens Internetrevolution ligger inte i hemsidesproduktion utan i möjligheten att med relativt små medel och kostnader skapa kontakter och bygga nätverk, men också att producera konst direkt för publiken på Nätet. Pionjärprojekt som Electrohype och Mejan Labs visar att detta fungerar, även om det är svårt att sia om exakt vart den Internetbaserade konsten kommer att ta vägen i framtiden.
Ibland hör jag folk klaga på att konstlivet är så tråkigt, att allt är så likt, att ingen längre uppskattar ”god konst” (vad det nu är) och att allt som skrivs om konst är så enahanda. Då gnuggar jag mig yrvaket i ögonen och undrar om vi befinner oss på samma planet. Kanske är det min blåögda entusiasm som – ännu efter tio år – skymmer utsikten för mig, men jag känner likväl inte igen mig. Mångfalden är större än någonsin, i alla dimensioner. Tillståndet i konsten är bättre än någonsin, även om det samtidigt är mer motsägelsefyllt och laddat. Fullt av möjligheter, med andra ord. Men vad kan vi då vänta oss framöver? När det gäller den seriösa diskussionen om konst och bevakningen av vad som händer på konstscenen tror jag Nätet helt tar över. Kloka är de medieaktörer som förmår suga upp eller liera sig med de mest framgångsrika av dessa initiativ. Deras alternativ är marginalisering, trots de enorma ekonomiska resurserna i mediebranschen. Men själva konsten, då? Den kommer förhoppningsvis att vara lika oförutsägbar som tidigare. Internationaliseringen och de elektroniska kommunikationsvägarnas roll kommer förstås även i fortsättningen att vara framträdande. Men när det gäller uttrycksformer och genrer är bilden inte lika klar. Det mesta talar för en fortsatt mångfald, där vilket material eller vilken genre man arbetar i betyder allt mindre. Blandformer, hybrider och verk där estetiken från en viss konstart spiller över till praktiken hos en annan lär vi se mer av. Visst får man önska sig saker när man fyller år? I så fall önskar jag mig ett vackert, oändligt långt pärlband av konstnärliga överraskningar. Är det för mycket begärt?
Let your world spin free
Let it go, baby
I’ll do the same
All depends on me
Let it go
(Ten Years After, “50,000 Miles Beneath My Brain”)
