”Människors liv, det verkliga livet, till skillnad från det vardagliga och opoetiska, börjar vid olika tillfällen. Min fysiska existens finns både i ett nu och ett då.
Mitt verkliga liv började för 923 år sedan, fast i nutidens stressiga värld.
Det var när jag hittade bänken mellan träden som mitt liv förändrades”.
Långt borta mellan asken och linden ser jag, som i en spegels återsken i dimma, en kvinna och en man. De omfamnar varandra. Han löses sedan upp som ett blått töcken och försvinner.
Hon står länge ensam kvar vid den stora eken som om den kunde dela med sig av sin styrka.
Hon sträcker på sig. Med tveksamma steg börjar hon att gå åt mitt håll. När hon är några meter ifrån mig räcker hon fram handen och visar mig en medaljong som har formen av ett kors. På korset tycker jag mig se en figur men är inte säker.
Precis mellan asken och linden tappar hon det. Av någon andledning tar hon inte upp det. Nu ser jag att det är jag själv som kommer emot mig.
Hon, jag fotsätter att gå tills vi förenas till en helhet. Så finns bara jag kvar, jag Helga!
Jag vaknar. Sittande på bänken.
Den jag ofta går till för att tänka. Lyssna på fåglarnas samtal med träden. Höra åns porlande långt bortifrån som en viskning. Känna vinden. Höra trädens sus. Eller att bara vara. Jag tycker om att sitta här. Utan vardagens krav. Ibland har jag block och penna med mig. Skriver eller tecknar.
Det var efter den drömmen jag började se!
En solig dag, står jag lutad mot en björk strax bakom bänken. Jag ser mellan de två träden en vacker åldrig ek som jag inte lagt märke till förut. Den står där med sina kraftiga vidlyftiga grenar. Ett ståtligt och stolt träd som inger respekt.
Vinden får grenarna att rassla och löven att sjunga. Om vi förstod den sången vad skulle den då berätta för oss? Det skulle jag vilja veta!
Jag reser mig och går dit. Håller handen mot den skrovliga stammen. Jag kramar den medan jag tittar upp mot den praktfulla kronan.
Jag går tillbaka till bänken. Vänder mig om. Då är eken försvunnen. Varför?
Därför att svaret inte finns på denna sidan!
Jag börjar se rörelser av både människor och djur. En hund springer nästan ända fram, tittar på mig och viftar på svansen. Det ser ut som om den kände igen mig.
Numera besöker jag min bänk varje dag om jag kan. Det har blivit ett behov, nästan som en drog, som jag blivit beroende av och inte kan vara utan.
Jag börjar se hus långt borta. Rök som stiger mot skyn. Jag får en stark längtan dit.
Jag måste dit!
Med ett fast grepp om mina papper, anteckningar och skisser kilar jag längst den smala stigen. Framme vid bänken sjunker jag ihop andfådd, upphetsad men glad. Glad för att jag tagit beslutet.
Idag tar jag steget in genom porten till det förflutna!
