Roy Lichtenstein är tillsammans med Jasper Johns, Rauschenberg och Warhol de mer namnkunniga popkonstnärerna och har betytt mycket för senare konstnärers friare syn på sitt eget konstskapande. Även om jag själv inte känt någon lockelse i det ”nya” anarkistiska formspråket från USA som ”drabbade” oss i Sverige under 60-talet, därtill var mycket av dess estetik innehållsligt ytlig och ej sällan torftig, så måste jag erkänna att Lichtensteins tidigare verk med sin lekfulla och dramatiska energi, utövade en viss euforisk och inspirerande hållning i mitt eget skapande. Det som för mej var det intressanta med Lichtenstein var att han lyckades med ett enkelt formspråk skapa ett innehållsligt mervärde.
Den stil som skulle bli karaktäristisk för Roy Lichtenstein, utvecklar han redan i början av 60-talet. Han såg vilka konstnärliga möjligheter det fanns i vanliga seriemagasin. En lämplig serieruta väljs ut, den förstoras mångfalt med noggrant återgivande av rasterpunkterna, men det blir aldrig fråga om rent plagiat.
Han säger själv att han har andra avsikter med sin konst än serietecknarna genom sin vilja att skapa enhet och ge uttryck för en speciell vision. Dessutom, genom att de visas i en helt annan miljö får de också en helt annan nästan mytisk dimension.De tekniska skillnaderna framgår tydligt vid jämförelser mellan hans egna verk och serieoriginalen. I exempelvis ”Hopeless” från 1963, (Se bild) visar förlagan en gråtande mörkhårig kvinna med huvudet vilande mot ett golv. I konstverket får bilden en annan innebörd. Ansiktet kommer närmre betraktaren genom att kvinnans hand blir synlig i nedre vänstra hörnet; som en hjälplös kontaktsökande gest och genom att håret blivit blont. Texterna i pratbubblorna återges däremot alltid identiska.
Bilden fanns med i den omfångsrika presentation av Roy Lichtensteins verk som tidigare visats i Brüssel.
Lichtenstien hämtar sina förlagor inte bara i seriemagasin, utan även från reklamens värld. De enklaste broschyrer kan ge inspiration till konstnärliga ”översättningar”, som t.ex. en banal demonstrationsbild av hur man öppnar locket till en hemsoptunna, genom at trampa på en liten pedal i ”Step-on-Can with Leg” från 1961.
I mitten av 60-talet lämnar Lichtenstein seriernas värld, vilken sedan endast återkommer som enstaka citat i hans senare målningar. Serieteckningstekniken med rasterpunkter, svarta konturlinjer och monokrona grundfärgsytor finns emellertid kvar; de kommer framdeles att bli hans typiska signum eller penselskrift, som han själv uttrycker det.
Från slutet av 60-talet gör han ständiga tillbakablickar till äldre konst, som betytt mycket för honom som inspirationskälla. Exempelvis Matisse återkommer i flera verk under 70-talet.
I sitt senare måleri försöker Lichtenstein förnya sitt bildspråk. Han gör det genom att anknyta till den abstrakta expressionismen genom att blanda flödande penselstråk med sina gamla rasterfält. Hans bilder blir alltmer dekorativa och manierade. Borta är charmen och spontaniteten från de allra tidigaste verken som t.ex. de härliga Musse-Pigg och Kalle Ankabilderna från tidigt 60-tal.
Det tycks som om han inte längre har något väsentligt att säga. Han upprepar sig oinspirerat och fantasilöst. Kvar blir ett livlöst formspråk med punktraster och penselstråk, som flyter omkring utan att längre ha ett meningsfullt innehåll att gestalta.
