Det har länge påståtts att curatorn har tagit över formuleringsrätten ifrån kritikern. Och nu sägs samlaren ha tagit över den rätten. Kritikern har alltså hamnat rejält på efterkälken. Om det nu faktiskt stämmer beror det på att kritikern inte tar sin uppgift på allvar. Om kritikern inte gör sitt jobb kan läsaren inte få en utvärdering av läget i konstvärlden. Analyser får nämligen inte plats, och ska inte ha en plats i den vanliga nyhetsbevakningen och i reportaget. Utan en självständig kritiker – ingen analys. Kritikerns uppgift är viktig, men bara om han/hon kritiserar det som är viktigt att kritisera.
Om curatorn drar i trådarna är det curatorn som ska granskas, om det är samlaren som drar i trådarna är det samlaren som ska granskas. Detta känns kanske givet, men trots det tittar kritiker på specifika konstverk och beskriver dem i allmänna ordalag. För att sedan komma fram till att de är intressanta, eller i värsta fall ointressanta. Givetvis ska konst i sig kritiseras, men det är nästan alltid omöjligt att i dag isolera verk från de menings- och maktstrukturer som formas av framförallt curatorer.
Således: Vad har årets curatorer för Berlinbiennalen åstadkommit?
Att det vore fel att ge sig på en verkspecifik kritik vid ett besök på årets Berlinbiennal blir tydlig. Hur ska en kritiker i denna kakofoni kunna isolera ett verk och därefter kritisera det? Det går bara inte. Det är inte ens rimligt att försöka. Då har man faktiskt missat poängen med en biennal där enskilda konstverk är sammansatta för att bygga en helhet, ett tema eller en ideologi. Vad är det då Berlinbiennalens curatorer har gjort – vad är helheten?
Curatorerna Adam Szymczyk och Elena Filipovic har lagt all kraft på att fylla två byggnader: Kunstwerke, en trevånings byggnad som har varit ett mejeri. Där dominerar arkiv- och videokonst. Den andra byggnaden, Neue Nationalgalerie, är en fyrkantig modernistisk glas-och-stål-byggnad ritad av Mies van der Rohe. Väggarna som består av glas kan inte användas för att hänga konst på, vilket kanske hade varit bra eftersom det är en konsthall, men icke. Istället är konsten placerad i små uppbyggda rum, eller projicerad på duk som hänger fritt från taket. Men vad är det då Szymczyk och Filipovic vill med sin biennal? Enligt pressreleasen ingenting. Men några ledtrådar finns i utställningsboken som har samma namn som biennalen, When things cast no shadow. Här skriver curatorerna: “Many attempts have been made to explain, often with an air of perfect rational authority, an exhibition before it has actually become one.” De fortsätter med att berätta att texterna i katalogen inte har för avsikt att förklara vad biennalen handlar om. Istället lovar de att texterna ska utgöra en ”desire to trace some sources for the construction of what we have thought of as an open structure…”. Alltså: I likhet med Documenta 12 i Kassel sommaren 2007, finns inget sammanhållet tema som genomlyser utställningen. Eller om man så vill, det finns ingen vilja om att ta ställning för något, eller visa på ett avstamp från det ena till det andra. Istället en slags skräck för det auktoritativa och rationella. Men, visst, något står utställningen för: Det ej sammanhållna, det öppna och det ofärdiga.
Visst kan man resonera så här – se biennalens fortskridande som en process som avslutas först när biennalen tar slut 15 juni. Då kanske Szymczyk och Filipovic kan formulera något om vad biennalen handlar om, vem vet. Och onekligen är det så att en biennal som pågår i över två månader förändras, inte minst tack vare de digra seminarieprogram som ingår i den här biennalen. Det finns dock inget som hindrar curatorparet att redan från början göra ett teoretiskt eller aktivistiskt avstamp. Men så är alltså inte fallet, förutom då, den passiva låt gå-mentaliteten de står för. Det hade dock varit lättare att acceptera en sådan hållning om den hade varit tydligt formulerad, nu är den bara insinuerad.
Förutom vid de två nämnda platserna ovan visas också konst inom biennalens ramar i en så kallad skulpturpark och i Schinkel-paviljongen (där sammanlagt fem olika utställningar visas medan biennalen pågår). Men dessa ”platser” är marginella – det säger i alla fall personalen på presscentret. Och det är faktiskt svårt att säga emot dem, efter att ha sett vad som visas där.
Viktigt att komma ihåg är att biennalen också är uppdelad på dag- och kvällstid. De nämnda platserna är öppna under dagtid, men biennalen lever vidare på kvällen då en rad seminarier och filmvisningar tar över. Det är inte ovanligt att utställningar samkörs med ”artist talks” eller panelsamtal, men här fortgår dessa evenemang under hela biennalens öppningsperiod. Att på något sätt kunna ge ett helhetsperspektiv på biennalen är därför omöjligt om man inte bor i Berlin. Sannolikt kommer en sådan helhetskritik aldrig att dyka upp. Det är nog inte önskvärt på grund av omfångsskäl. En fullständig biennalkritik skulle landa på en sådär 100 000 tecken. Det känns besvärligt, men samtidigt intressant att biennalen inte kan sammanfattas och formuleras av någon annan än av dem som konstruerat den. Och samtidigt vill de helt uppenbarligen inte formulera något om den.
Den femte Berlinbiennalen öppnade 5 april och avslutas 15 juni.
