Stig Claesson ”Slas” har gått ur tiden 79 år gammal.
När man läser krönikorna i samband med Slas bortgång slås man av hur personligt formulerade de är. De skildrar möten med författaren, konstnären Slas och hans verk. Man har publicerat hans bibliografi, men inte särskilt många biografiska data. Det tycker jag säger mycket både om Slas personliga integritet och om hans relation med sina läsare. Många läsare tycks ha sin egen speciella relation till personen Slas genom hans verk.
Slas var Stockholmsskildraren som hade förmågan att skildra staden på ett sätt som gjorde att man kände staden, inte bara dess utseende utan också dess själ. Hans fantastiska resereportage från olika platser i världen var skrivna i samma anda. De gav den bild av en plats, som man får när man tar sig tid, flanerar och möter människor.
Han skrev om Sverige och ett Sverige som en gång var. Ett fint exempel är ”Vem älskar ”Yngve Frej” (1968). Där skrev han både om de faktiska fornminnena som ruinerna efter soldattorp, och om människorna som blev kvar ute i glesbygden, människor som ”gjort sitt” och gick kvar som fornminnen själva.
Till Slas böcker har jag återkommit gång på gång genom åren. Av hans mer än 80 verk läser jag helst hans samlingar av korta texter. Det tycks alltid finnas något underfundigt och klokt att ta till sig i hans verk, oavsett vad man söker efter. Genom sitt sätt skriva om de stora existentiella frågorna med ett enkelt och klart språk, genom att använda små konkreta detaljer i stället för komplexa teoribyggen inbjuder han till att reflektera över de viktiga tingen i livet från en annan utgångspunkt. Det är en stor konst att försöka skildra de olösbara gåtorna i livet på ett konkret sätt utan att de blir ytliga. Slas behärskade den konsten.
I ”Blues för mr Shelly” (1992) skriver Slas om ett brev från Kurt Vonnegut. Det är en åldrande Vonnegut som funderar över de män som han skildrat i ”Slakthus 5”, män som, som mycket unga deltog i andra världskriget. Först nu när de börjar bli gamla och skröppliga tar de kontakt med Vonnegut. De har börjat fundera över vad som egentligen hände dem under de år andra världskriget varade och varför. Slas skriver: ”Det är en krigsskadad värld som nu går i pension… Att den grubblar på varför är inte så konstigt. Finns det ett begripligt svar. Is That All There Is? Peggy Lee sjunger för oss alla.”
Om konsten att avsluta handlar den fina historien ”Res aldrig utan filt” (ur ”Vandring med mig själv”, 1996). Den börjar: ”Jag kom till New York utan filt. Jag satt i Pennsylvania Stations väntsal och det var dan före julafton och gatorna hade varit fulla av våt snö och jag frös om fötterna.…. Jag hade ingen filt med mig och var således inte stadd på resa utan på flykt. Jag hade flytt från Montreal dagen innan.” Så fortsätter han med att berätta om sin vistelse hos två äldre damer i Montreal. De var vänliga men misstänksamma eftersom han var europé och inte gick i mässan. Så hade de blivit insnöade i sex veckor. Irritationen i huset började växa. Det närmade sig jul. Så inträffade en sådan där bagatellartad händelse som alltid tycks utlösa Konflikten, den med stort K. Man skulle klippa till en duk och blev osams om storleken på bordet. Slas anklagades bl.a. för att vara en svensk drummel, varpå han flydde. Frysande på tågstationen i New York fotograferade han sig i en automat. Bilderna han fick liknade inte honom, på dem såg han ut precis som de två gummorna utanför Montreal sagt att han såg ut. Han avslutar historien: ”Jag beslöt att lära mig nånting av denna flykt, resa tillbaka och hämta min filt och säga adjö. Att inte i vredesmod slå igen en dörr och bara fly.”
Slas var en mästare med orden, men mest fängslas jag dock av hans illustrationer och egna omslag till sina böcker. Pocketutgåvan (1969) av ”Vem älskar Yngve Frej” tar jag fram då och då ur bokhyllan inte för att läsa om den utan för att njuta av bokens fantastiska omslag.
För ett par år sedan fick jag på loppis tag på ”Iakttagen” (1989). Det är en fin bok i A4-format med en serie porträtt som Slas har gjort av kända personer. Porträtten är helt fantastiska. I förordet beskrev Slas hur enkelt han tycker det är att lägga märke till vissa särdrag när man iakttar en person, men hur svårt det är att göra en teckning eller en målning. Om de motsättningar som uppstår mellan att skildra människor som han ser och uppfattar dem, att skildra människor så att de känner igen sig själva och att göra ett konstverk. I min mening är Slas porträtt fantastiska konstverk samtidigt som han på sitt skissartade sätt tycks fånga det djupt mänskliga, inte bara ytan. Se bara på porträttet av förläggaren Åke Runnquist (ur ”Iakttagen”) samt på Slas självporträtt (omslag till ”Vandring med mig själv”).
Slas skriver i texten ”Vilse i sin osäkerhet” (ur ”Blues för mr Shelly”) om det som driver konstnärer. Han skriver: ”Hans mål är inte och har aldrig heller varit att måla ett äpple utan det är den konstanta känslan av att inte kunna måla ett äpple som driver honom till nästa duk, nästa försök och nästa misslyckande. Konstnären går oupphörligt vilse i sin egen osäkerhet och det är det som gör honom fri att vädja till friheten.…. Det är troligt att Adam, otillfredsställd av kunskapens betryggande och väl slutna äpple och på spår efter en mindre stelnad evighet började måla i ett sökande av ett bortom.”
Detta förhållningssätt, ett ”sökande av ett bortom” i den välbekanta konkreta verkligheten tycker jag präglar både Slas sätt att skriva och hans sätt att måla. De är till synes snabba och skissartade, men man kan ana att varje ord, varje penseldrag är vägt på guldvåg.
En stor författare och konstnär har lämnat oss. Hans sätt att med enkla ord göra staden, landet, världen, människorna, ja själva livet synligt, gör hans verk tidlösa. Hans verk stannar i våra hjärtan.
