Nämnde ju i julberättelsen om saltfabrikören. Här är ytterligare en minnesbild. Kom in ropade mamma från vita husets tredje våning. Kom in! Tittade upp från gårdsplanen, fel tid, fel röstklang, gav mig obehag.
Sitter i framsätet på signor Minio Viktorinis Opel Kapitän, en italienare som kör Opel. Fåordig konversation, knackig engelska.
– Bambino, säger han, tycker du om havet? Det salta havet?
– Jo, det gör jag, badat mycket, sommar på Västkusten, jo jag tycker om havet, stranden, att leka på stranden.
– Ja, säger han och saltet, vad tycker du om det?
Jag förstår inte.
– Havet säger han, smakar salt, vad tycker du om det?
Kan inte uttrycka mig, klart det smakar salt, det vet jag väl, smakar illa.
– Jag lever på salt, har inte din far berättat det? jag vet allt om salt, du ska få se, säger han leende.
Minio, en man runt femtio år, alltid snyggt klädd, gärna vit skjorta, mörka ögon, lite rund, vänlig, bambino brukar han säga och ruskar om mitt hår.
Med tunga steg går jag uppför de tre våningarna.
Kommer in, pappa är hemma, sitter i sin kakiuniform fast det är tidigt på dagen.
– Kom och sätt dig säger, han.
Minio, rattar lugnt Kapitänen, trivs i hans sällskap, pratar fast han inte får mycket till svar, småskrattar fast jag inte säger något lustigt. Känner mig blyg, ska klara mig ända till i morgon utan föräldrar.
Kapitänen glider fram i det brända landskapet, tusentals kaktusar kantar vägen, värmen är slående men jag är van.
Jag slumrar in, dåsar i värmen.
– Vakna bambino! nu är vi framme, ser du havet? Frågar han.
Vaknar raskt, ser de skjulliknande husen som passerar förbi och längst där framme det blå havet i hamnen.
– Tycker du att det är rött säger han, Röda havet, tycker du att det är rött?
Nej, jag ser inte det röda.
Han skrattar, – nej vita havet borde det heta säger han, rikedomen ligger i det vita, det röda vet inte jag heller någonting om.
En kort tur genom några mer välmående hussamlingar och Kapitänen stannar framför en grind. Salinas Massaua står det med stora bokstäver på grindstolparna.
En förman kommer ut och hälsar på signor Minio, räcker fram handen och hälsar på mig också.
– Nu har vi flugit i två timmar och landat så många gånger att trafikledarna är irriterade på oss säger signor Minio till de två italienska spekulanterna. De är affärsmän, vinimportörer, och behöver ett flygplan, de ska köpa det här flygplanet.
Om de bara kunde komma till skott, tänker Minio irriterat.
Men spekulanterna vill testa mera, de vill byta pilot och göra några manövrar.
– Ja men sen får det vara bra, antingen köper ni planet för det överenskomna priset eller så får det vara, säger han.
Det var vid frukosten, pappa berättade att han skulle åka till Massaua och serva Minios, ”Saltgubbens” flygplan nu i helgen, ville jag åka med? Kunde jag åka med Saltgubben en dag i förväg, klara mig med honom? pappa skulle komma följande dag. Jo det ville jag, lät spännande, kände Saltgubben rätt bra nu efter att pappa regelbundet servat hans kärra i hangaren under lång tid.
Service- och reparationer, duk som klistrades på spant, shellack och färg som skapade bärande yta. Jag satt i cockpit och lekte pilot, jag ägde himlen, molnen, det var inte svårt, Intressanta instrument, allt lydde mina kommandon, jag flög långsamt, huven kunde hållas öppen.
Kapitänen svängde in på området, ett hus som ett palats, front mot hamninloppet.
– Som ett palats, sade jag.
Minio, Saltgubben, skrattade, – ja mitt palats! men om du går ut på kajen så kan du se ett riktig palats, kejsarens sommarpalats, det du, det är ett riktigt palats men kom ska jag visa dig mitt salt.
Kapitänen svängde runt på småvägar, Saltgubben pekade på nygjorda saliner, saliner med hopskrapat salt och slutmomentet, de enorma saltbergen som var klara för lastning. Det såg ut som snödrivor, jag tänkte på vintern som var hemma.
– Här får du bo, han visade mig en trappa upp i huvudbyggnaden, balkong ut mot havet, gröna fönsterluckor, bruna rustika möbler i det vita rummet.
Dagen därpå kom pappa, vi hade en dag ledigt, han hade köpt en snorkel, vi låg vid strandkanten och tittade på de färggranna fiskarna. Lite senare gick vi ut på bryggan och metade en stund.
Fick några napp och blev besviken att färgen var borta, att det vackra försvann när de flämtade och dog på land.
Pappa ropade, – se rockor! de simmar som drakar, giftgadd, farliga!
Jag betraktade förundrat de vackra fiskarna som gled fram i vattnet, som om de flög, fladdrade långsamt med vingarna, flera stycken, som gäss på himlen drog rockorna förbi.
Nu är det mat, vi ska få en riktig italiensk måltid, försök att prova lite, italienare älskar mat, Saltgubben älskar mat.
Vi satte oss på uteterrassen, dagen gick mot kväll, snart skulle mörkret falla tvärt över oss.
Saltgubben och pappa drack vin, åt av allt, pratade, berättade flygarhistorier, spännande nödlandningar i mörker mellan billyktor.
Och politik, om tillståndet i landet.
– Min fru och son bor i Italien, hon trivs inte här, men det gör jag, så vi träffas inte så ofta. Här är det bra, jag lyckas bra, folket är bra, jag har funnit min plats och det är just här.
Så nu ska jag sälja flygmaskinen, köpa en bättre som jag kan flyga till Italien med, det kommer två landsmän och vill titta på den om två veckor, så serva kärran så flyger jag upp den nästa helg, är det okey?
Okey, sa pappa.
Kvällen blev sen, och morgonen tidig.
Följde med pappa till hangaren, han kollade reglagen, justerade detaljer.
Jag satt i cockpit och flög i kapp med rockorna.
Pappa motortestade, hela kärran riste under pådraget, vi åkte runt på landningsbanan, stannade, rusade, ett öronbedövande ljud.
Redan på uppstarten blev Signore Minio misstänksam, – kan du verkligen flyga? sa han till den nye piloten, du checkade inte instrumenten före uttaxningen!
– Äsch, sa vinimportören, jag har flugit mycket, förresten sa du ju att vi redan gjort för många start-landningar så jag hoppar över checken, svarade han.
Signor Minio kände sig inte övertygad, det var något i handlaget, oförmågan att hantera spakarna så bestämt som den här kärran krävde, nå sista flygningen sen ska de väl ändå ha bestämt sig.
– Okey, då kör vi sa han.
Vinköparen drog på , planet tog sig upp i luften om än en smula motvilligt, men ändå rakt fram, på 100 meters höjd, lägger han planet i en snäv vänstergir.
– Vad gör du! Dra på, för helvete, dra på, dra på, skriker Minio.
Men vinköparen fumlar, han drar inte på, fortsätter den snäva giren.
Den behagliga lyckliga helgen är över, jag har badat, betraktat rockorna och sett kejsarens sommarpalats.
Saltgubben ruskade om mitt hår, något med bambino, innan han säger chaio till pappa och mig som tar rälsbussen till vårt hem upp i bergen.
Pappa var ledsen, hade inte sett honom så förut, – sätt dig Bengt, jag har något tråkigt att berätta sade han, precis som om jag inte redan förstått det.
– Saltgubben är död, sa han. Han störtade, sista flygningen, rakt i backen, en fullständigt vansinnig manöver, stod på marken och tittade. Jag tänkte, för fan, inte kan han göra en sväng med den farten, precis lyft från backen, drog inte på ordentligt, fattade direkt att det här skulle gå åt helvete, sa pappa. Rakt i backen, vrakspillror överallt, de är döda, Saltgubben är död.
Blanka kinder, smakade salt.
Väldigt salt, Minio.
Prolog
Signore Minio hade en vuxen son i Italien.
Sonen träffade min far som ansvarade för allt som samlats ihop i en hangar efter kraschen.
Sonen ville behålla ett minne av sin far.
– En flygkompass, ett instrument, flygkartan kanske?
Det låg en sko där bland en del personliga saker.
– Nej, den här, den här skon, kan jag få den frågade han?
– Skon?
– Ja den här skon, det är allt.
Så han tog med sig sin fars sko som minne från den sista färden.
