En bit in på andra hälften av januari hade Djurgårdens I. F. utlyst årets första backhoppartävling i Fiskartorpet. Min bror Åke och hans jobbarkompis Berra hade anmält sig. Ingen av dem hade egna backhopparskidor. Det fanns att låna vid backen. Åke hade funnit ett par som passade honom och som han ställt in bindningarna på så de passade till hans pjäxor. Båda hade ägnat nästan alla söndagar åt träning i backen. Hemma hade Åke bara sagt att han var hemma hos en jobbarkompis. Han övertalade sig själv att det bara var för att inte oroa mamman. I verkligheten var han ängslig att bli utsatt för hennes tjat om sjukdomen, hans epilepsi. Att det var tvunget att han tog sig i akt. Han hade inte haft några anfall på ett par månader.
I god tid träffades de som de bestämt vid Norrmalmstorg. Där kunde de fortsätta tillsammans med spårvagn och buss. Det var flera hundra som samlats för att se tävlingen. Luften var klar även om den bleka januarisolen vägrade att titta fram. 4 minusgrader gjorde det publikvänligt att stå stilla och se tävlingen. Berra hade fått startnummer 8 medan Åke hoppade näst sist med nummer 32.
De hjälpte varandra med att få fast nummerlapparna på bröstet. En säkerhetsnål i varje hörn på deras blå skidtröjor med djurgårdsmärket fastsytt på vänsterärmen. Den här dagen slapp de hjälpa till att trampa underbacken. Det gjorde ett gäng småkillar, som när de trampat hela underbacken upp hade fått lova att åka ner i kanten av backen. Det var viktigt att den var nytrampad så att hopparnas nedslag var enkla att se.
Åke njöt av att ha de tunga backskidorna på axeln. Mitt i trätrappan som gick på sidan om backen stannade han och vände sig om. Såg ner på publiken. Egentligen önskade han att han kunnat be mamman och pappan att komma till tävlingen. Han insåg det omöjliga. Hoppades att han skulle placera sig bland de främsta. Då kunde han visa dem resultatlistan i Morgontidningen. Att det skulle få dem att förstå. Att han kunde. Att han dög.
De tre föråkarna hade åkt. Deras hopp visade att uthoppet låg rätt och att tävlingen inte skulle starta allra högst i hopptornet utan på den mellersta avsatsen.
Åke kunde konstatera att Berra hade det längsta hoppet, men att han hade vevat för mycket med armarna. Det var synd. Det hade dragit ner poängen hos de tre domarna. Det misstaget skulle han inte göra.
Äntligen blev det dags för honom. Skidorna på plats. Tog av sig skidhandskarna. Böjde sig ner och spände fast bindningarna. Var noga med att de satt rätt i skåran bak på pjäxorna. Satt de fel kunde bindningen lossna vid nedslaget. Tog på handskarna. Prövade glidet på skidorna. Lät dem fara fram och tillbaka. Nickade nöjd åt resultatet. Paraffinet var ordentligt utstruket. Han skulle få bra fart i överbacken.
Det var hans tur. Fram till kanten. Tog tag i trästaketet på bägge sidor. Framåtlutad och raka armar. Med kraft drog han sig framåt och kröp ihop. Fartvinden fick ögonen att tåras. Det hindrade inte. Han älskade just det här ögonblicket av koncentration. Den var det viktigaste. I absolut rätt tiondels sekund måste explosionen komma. Det var den som skulle få honom att flyga. Få honom att lyfta och vila på uppvindarna i backen. Där uppe förberedde han återinträdet i atmosfären. Han visste precis hur han skulle landa. Skidorna ihop, helt parallella. Precis i nedslaget vänsterskidan två decimeter framför högerskidan. Stabil landning. Gled snabbt över den sluttande planen och plogställde skidorna för att avsluta med en elegant stoppsladd.
Publiken applåderade. En hel meter länge än Berra. 17,5, 16 och 17 av de tre domarna. Han låg trea efter första omgången. Gjorde han ett lika bra andrahopp skulle han kanske avancera. En av ledarna klappade honom uppmuntrande på axeln.
Han såg framför sig hur han fick kliva upp på prispallen och motta en buckla för sin insats. Inte högst upp men på prispallen. Han ville inte fantisera om att han vann, men trea var inte alls dumt. Den fantasin kunde han acceptera.
Medan underbacken trampades och publiken förlustade sig med varmkorv hos korvgubben eller bara stod och stampade för att hålla värmen i fötterna klev Åke uppför trappan i backen.
Samma startordning, det ändrade man inte på. Samma procedur en gång till. Bindningarna, glidet, koncentrationen. I väg. Han ville vinna.
Kraften han hade på stupet fick honom att lyfta. Men skidorna hängde inte med. Luften tog tag i dem på översidan. Det gick inte att hålla emot. Plötsligt hängde han upp och ner. Ändå hade han sinnesnärvaro att krypa ihop. Och han fortsatte att snurra. När han damp i backen var det rumpan som tog första stöten. Skidorna flög åt olika håll
Redan i luften hörde han hur publiken skrek. Ledarna kom springande. Då satt han redan upp och skrattade. De fattade inte hur han kunnat klara luftfärden och saltomortalen utan att få hjärnskakning eller åtminstone bryta ett par revben. Salto mortal – en dödsvolt. Värre gick det för publiken. Ett tiotal kvinnor hade svimmat.
Äke fick inte bestiga prispallen. Han brydde sig inte om att visa tidningsreportaget för föräldrarna. Där var det så överdrivet skildrat.
Jan Bahlenberg, Konstnär, filosofie doktor
