Ibland kan vi se dem i korta, raspiga filmsekvenser i TV:s historiska program, små figurer som ryckigt rör sig i ett naket och förött landskap. Emellanåt paraderar de struttigt, likt mekaniska leksaker med gevär på axeln och groteskt långa bajonetter påskruvade.
Nästa år är det jämnt 90 år sedan första världskriget slutade. Med tanke på att de yngsta soldaterna som deltog var i 16-17-årsåldern är det sannolikt så, att det numera knappast finns några veteraner kvar med egna erfarenheter av det krig som – åtminstone till antalet stupade och sårade soldater – är det hittills blodigaste i Europas historia. Ändå fanns där inga förintelseläger, strategiska bombplansarmador, massavrättningar och atombomber. Men det var hemskt nog som det var.
Vid Somme i juli 1916 förlorade britterna 60 000 man i döda och sårade på en enda dag när man försökte inta väl befästa tyska ställningar. Somliga historiker menar att av de 20 000 stupade miste de flesta livet under slagets första halvtimme. Men Somme var inte unikt. Gång på gång under de fyra år kriget pågick kastade sig de krigförande arméerna över varandra med samma tragiska resultat. Verdun, Ypres, Chemin des Dames, Vimyåsen, Loos, Cambrai, Gallipoli – i samtliga fall kan resultatet av slaktandet beskådas idag i form av krigskyrkogårdar med rad efter rad av vita kors. För det överlevande är det inte underligt att det kändes som om kriget berövat en hel generation livet. Mytbildningen som följt i krigets spår gör förstås gällande att det var den bästa generationen som skottas ned i massgravarna, den generation som skulle ha frälst Europa från alla framtida konflikter. Men demografin lever sitt eget liv.
Bara tio år efter krigsslutet hade nationerna i stort sett återhämtat sig från de fruktansvärda förlusterna och fyllt befolkningsleden. Kvar fanns alla de individuella tragedierna och en molande misstanke om att kriget som skulle göra slut på alla krig i själva verket var preludiet till nästa krig. Och historien har onekligen sina ironier. En soldat från första världskriget skulle förmodligen känna igen sig om man visade honom Europas karta av idag. Där finns både Bosnien-Hercegovina, Serbien, Montenegro, Tyskland och Ryssland, namn som för min egen föräldrageneration bara existerade i historieböckerna. Utan att vi vet det gör sig första världskriget fortfarande påmint. Trenchcoaten, armbandsuret och sommartiden är alla företeelser som frambringades av kriget. Och skall man tro litteraturhistorikern Paul Fussell, som studerat mytologin som omger första världskriget, så har det inte bara förändrat det engelska språket utan bidragit med en ändlös rad myter och arketyper av vilka många överlevt in i cyberåldern. Även på våra breddgrader dyker dessa arketyper upp. Vid årets Vårutställning på Konstfack i Stockholm visade Niklas Rissler en animerad film med titeln ”Silent Night”, som på ett rättframt och gripande sätt berättar om det spontana vapenvila som inträdde på fronten mellan britter och tyskar i Flandern julen 1914. Många har tvivlat på att händelsen faktiskt ägt rum. I tyska och franska källor nämns den inte alls, och officiella brittiska källor är mycket sparsamma i sina kommentarer.
Några krigskorrespondenter i modern bemärkelse fanns inte 1914, och de som existerade utförde oftast sitt arbete under arméledningens överinseende på betryggande avstånd från skyttegravarna. Men det finns ett stort antal brev bevarade från soldater som varit med, av vilka en del också publicerades i lokala tidningar runt om i Storbritannien. Risslers film följer i stort dessa ögonvittnesskildringar, med en stor dos kännedom om detaljer och förmåga att fånga den autentiska stämningen. (Det är egentligen bara en detalj som inte är helt korrekt, nämligen att några av de brittiska soldaterna i filmens början tycks bära den stålhjälm som först blev standard under 1916.) Både Risslers film och soldaternas brev är samstämmiga i beskrivningen av vapenvilan som ett spontant initiativ från frontsoldaternas sida. Visserligen hade Vatikanen uppmanat de stridande parterna att lägga ned vapnen inför den stundande julhelgen, men från officiellt håll hade inget intresse visats för detta. Vad generalerna och politikerna trott skulle bli ett kortvarigt krig hade under hösten 1914 utvecklats till ett ställningskrig, där ingen av sidorna kunde slå den andra ur brädet. Soldaterna hade tränats för att rycka fram mot fiendens ställningar med fällda bajonetter, en taktik liktydig med självmord i ett krig där tunga artilleripjäser och kulsprutor i stort sett gjorde det livsfarligt att sticka upp huvudet ovanför skyddsvärnens kant. De stridande arméernas soldater tvingades i stället till ett underjordiskt liv på varsin sida av ett sönderskjutet ingenmansland, som ibland var så smalt att man kunde höra och till och med lukta sig till fiendens närvaro. Det var på ett sådant frontavsnitt, mellan Messines och Neuve Chapelle, som den spontana förbrödringen ägde rum. Mycket talar för att det var tyskarna som tog initiativet. Många tyska soldater hade arbetat i Storbritannien före kriget, och behärskade språket tillräckligt bra för att kunna producera plakat med julhälsningar som sattes upp tillsammans med små julgranar på bröstvärnen. En soldat från regementet 6th Gordons skrev till sin fästmö:
”På juldagen befann vi oss i skyttegravarna. Det blev en trevligare dag än vi hade förväntat oss. Det beslutades om en vapenvila för att bägge sidor skulle kunna begrava sina döda som låg i ingenmansland. Vi höll en liten gudstjänst, ledd av vår fältpräst och hans tyske kollega. Jag tror aldrig jag kommer att glömma detta. Efter ceremonin pratade vi med tyskarna och bytte julklappar med varandra. Så märkligt det kändes att skaka hand med fienden! Jag förstår om du knappat kan tro på vad jag berättar, men det är sant.” I åtminstone ett fall lär man till och med – som i Risslers film – ha improviserat en fotbollsmatch, även om många experter tvivlar på att den verkligen ägt rum. Det finns dock noteringar i dokument som anger resultatet: 3-2 till tyskarna (resultatet finns också noterat i den tyska 133:e saxiska regementets krigsdagbok).
Även om i många fall vapenvilan främst syftade till att ta hand om de hundratals obegravda lik som samlats i ingenmansland efter hårda strider strax före julhelgen, så kanaliserade den frustrationen soldaterna kände över att vara prisgivna åt ett anonymt dödande – de flesta såg aldrig skymten av en fiende, även om man visste att de fanns där. När vapnen plötsligt tystnade kunde bägge sidor upptäcka att fienden, den Andre, var en människa som alla andra, till och med – som i Risslers film – begåvad med humor. Bakom den mekaniserade krigföringen fanns individer, vars drömmar och mardrömmar, förhoppningar och förtvivlan var allmängiltiga. Men den insikten kom inte att leda till något bestående. När de högre officerarna fick vet vad som pågick svarade man med att utförda ett kategoriskt förbud mot att fraternisera med fienden. Överträdelser av förbudet straffades med krigsrätt. Även om spontana vapenvilor kom att inträffa även senare under kriget fick de aldrig samma omfattning som under julen 1914.
Med åren förvandlades kriget från en konflikt i 1800-talets anda till ett totalt krig i modern tappning. Med det följde den fullständiga demoniseringen av fienden, som lade grunden till 1900-talets alla folkmord. Det kunde dock hända att ”patriotiska” medborgare från 1914 inte heller var lyckliga över soldaternas beteende, i de allra flesta fall ovetande om hurdant helvetet vid fronten egentligen tog sig ut. En anonym soldats brev hem är rättframt i sin argumentation för beslutet att låta vapnen tystna för några dagar: ”Var det inte fantastiskt? Eller tycker du att vi handlade fel? Vi har blivit kritiserade här för att vi inte sköt på dem. Men hade inte det varit för djävligt?
Varför skulle vi döda varandra på en sådan högtidsdag?
