Det finns ögonblick i livet som är omåttligt roliga och tillfredsställande i stunden men som man skäms för när man minns dem. En jul för länge sen, minnet sätter fart. Det handlar om skräck.
När pappa och jag letade efter den gamla tomtemasken på vinden fann vi ett buckligt pappansikte som hade tappat skägget. Det hade tydligen slitits av när masken stuvades undan och vi kunde bara hitta några lösa dammiga vita tussar. Ansiktet var naket. Jag var i tonåren men min yngsta lillebror var fortfarande ett barn och längtade efter sin tomteupplevelse, det var vi klara på. Pappa och jag stirrade dystert på varann. Det var julaftons eftermiddag, för sent att skaffa en ny mask med julvänligt skägg.
Jag minns inte vem som kom på idén, men den slog oss som både praktisk och med komiska möjligheter. Pappa gick ner i barnkammaren och klippte av tagelsvansen på den gamla gunghästen. Sen klistrade vi fast taglet som skägg på masken och kompletterade med några styva svarta stripor vid öronen och buskiga ögonbryn.
Vi blev förvånade över resultatet. Det var inte längre ett tomteansikte som stirrade mot oss med hotfulla tomma ögonhålor. Det var en demon, ett mardrömsansikte, präglat av grymhet och illvilja. Pappa och jag uppfattade förvandlingen som storartat lyckad, ett muntert trolleri, en lek med julens förväntningar. Skratten ekade på vinden.
Julmiddag, klappar under granen, tid för tomten. Jag smet iväg, klädde mig i tomteutstyrsel och satte fast masken med gummibanden runt öronen. Luvan på, säcken över ryggen och in i vardagsrummet. ”Finns det några snälla …”
Då mötte jag min lillebrors blick, i ett ansikte förstenat av skräck-
Vad upplevelsen kan ha betytt vet jag inte. Förmodligen inget bra.
