Månsing – knallarnas hemliga affärsspråk innehöll lånord från olika håll och har påverkat dagens svenska. Om en av 1800-talets knallar sa: – Gassens tusse lika inte ekel! så betydde det att bondens hund inte tyckte om honom. Det kunde ju vara en värdefull upplysning till en annan knalle, som då kunde undvika att bjuda ut sina varor där. Det språk som knallarna använde sig av, främst för att inte avslöja affärshemligheter, hade de skapat under århundraden och det kallades månsing. Om detta språk har det i dagarna kommit ut en bok, den heter Månsing – knallarnas hemliga språk och är skriven av Sven H G Lagerström.
Alltsedan medeltiden och ända in på 1900 – talet spreds varor från södra Västergötland av gårdfarihandlare över hela Norden. Boråstrakten var inte så bördig som västgötaslätten och invånarna där tvingades därför att komplettera jordbruket med hantverk av olika slag. De alster, av trä, tyg, tråd eller plåt som producerades salufördes inte bara i den egna hemtrakten utan över hela Norden. Och det ombesörjdes av de berömda knallarna som, oftast till fots, med sitt rikliga handelslager över axeln årligen besökte nya och gamla kunder.
I boken ges flera förklaringar till ordet knalle, en är den att ord som börjar på konsonantkombinationen kn- ofta betyder något hoptryckt, t ex knoge, knipa, knåda. Knallens säck, fässingen, var verkligen inte imponerande stor men förunderligt innehållsrik. Naturligtvis rådde det konkurrens mellan knallarna, men de var ofta goda vänner och försökte därför hjälpa varandra. De kunde då behöva ett språk som inga andra begrep; goda råd, varningar och priser var inte alltid till för allas öron. Om en knalle mötte en yrkesbroder i en folksamling kunde han t ex peka på någon och varna honom med orden: -Kroken pintar en stubbe. Det betydde att en av käringarna i hopen inte betalade och det kunde vara bra för en kollega att få reda på.
Månsing är i dag ett utdött språk och egentligen var det aldrig ett komplett språk utan bestod av ett antal ord som kunde bytas ut medan satsbildningen bibehölls. Fenomenet är ingalunda unikt för knallarna, sotarna hade sitt språk, det kallades knoparmoj och i Malung pratades skinnarmål. Sven Lagerström har lagt ned mycket arbete för att reda ut hur månsing användes. Det har inte varit lätt, det var ju ett hemligt språk och dessutom bortglömt men tack vare ordböcker och muntliga uppgiftslämnare har han lyckats och kan genom sin bok ge läsarna värdefulla upplysningar och förklaringar till hur månsing uppstod och fungerade.
Många av månsingorden var lån från andra språk och de fick så småningom insteg i det svenska vardagspråket; från tyskan kom t ex borsta i betydelsen supa, skinnpaj, plit och tjacka som betyder handla. Latinet har bidragit med kalsing, kacka (förorena) och canis(hund) och rommani med lattjo och tji i betydelsen inte.
Stockholm kallades av knallarna för Storhäcken och invånarna där lånade namnet, förkortade det och på den egna dialekten blev det då Eken. Inte nog med det, de lade helt fräckt beslag på månsingorden kis, fika, spänn, fjälla (flicka), bystan (landsorten), tira (titta), tralling (femtioöring), blejd (tjugofemöring) och gänga sig i betydelsen gifta sig
De flesta Lidköpingsbor vet att en smeka är en smörgås men har nog ingen aning om att det är ett lån från knallespråket.
Lagerströms bok är intressant, skriven på ett begripligt språk och försedd med många fina bilder. Den fyller ett länge känt behov och bör läsas av all Västgötar med intresse för hembygden; och de är ju som alla vet många. Dessutom är intresset för olika slags språkfrågor i stigande; många tidningar har en språkspalt där stående uttryck, ords böjning, betydelse och historia förklaras och diskuteras. Boken om månsing ansluter väl till detta intresse i tiden och kan säkert bli en försäljningsframgång. Knallarna var ju måna om att sälja bra varor, ofta konstaterade de sinsemellan: -Grunntjack ger grunn bänstring till ekel; vilket betyder Dåliga varor ger mig dålig förtjänst. Lagerströms bok är definitivt inget sådant grunntjack.
