Några episoder ur min barndoms jular.
Jag växte upp på en gata i Vasastan i Stockholm under 40-50-talet. Jag, min äldre bror, min yngre syster, mamma och far bodde i nr 12 och mormor och morfar i nr 10. Jularna firades alltid hos mormor och morfar.
Mormor lagade underbar julmat, utom grisfötterna, som inte föll mig i smaken. Hon bakade stora snirklade lussebröd och pepparkakor förstås. Mormor var så noga med att pepparkakorna skulle vara lövtunna och spröda. Hon kavlade och kavlade tills degen nästan var genomskinlig. Ett år skulle pepparkaksbaket, av någon anledning, ske i nr 12, dvs hemma hos oss.Vi hade ett trångt litet kök, gasspis och en liten matvrå med slagbord.
Efter mycklet kavlande skulle plåtarna in i ugnen och mamma var ugnsvakt. Så hände det som inte fick hända, mitt i en gräddning tog gasen slut, och mamma som var mycket ”ekonomisk” köpte aldrig fler gaspoletter än vad som behövdes för stunden. Idag kan jag inte förstå den panikstämning som utbröt: det blev rop och veklagan, och jag fick skyndsamt bege mig till mjölkaffären och köpa flera poletter.
Så fortsatte baket efter att ett någorlunda lugn infunnit sig. Det var aldrig lugnt när mamma skulle passa ugnen. Kakorna fick inte bli för bleka, och de fick absolut inte bli för mörka, eller vilket Gud förbjude, bli BRÄNDA!
Plåt på plåt fylldes av utstansade degplattor. Plåtarna ställdes på slagbordet i väntan på att gräddas. På bordet stod också plåtburkar med färdiga kakor. Jag och min syster hade för länge sedan tröttnat på att äta deg och göra pepparnötter och lekte på golvet under bordet. Bäst vi lekte bar det sig inte bättre än att någon av oss sparkade till stöttan under bordet, och bordetföll ihop! Ner föll gräddade och ogrädde kakor om vartannat, plåtburkarna blev buckliga och katastrofen var än en gång ett faktum. Min syster och jag förpassades omilt ut ur köket och vi hade inte tillträde längre.
Julafton firades alltid hos mormor och morfar i nr 10. Gående bord i köket. Endast levande ljus och alla gamla traditionella julrätter uppdukade på mormors egenhändigt broderade juldukar. Ja, det var faktiskt idylliskt. Det blev Ödåkra eller svartvinbärs till de vuxna, och ”fnitterdricka” dvs sockerdricka eller mumma till oss barn. Efter gående bordet, serverades lutfisk i Salen, vid dukat bord och därefter kom julgröten. Att vi orkade! Men för att ha en chans att få mandelgåvan måste man ju äta av gröten också.
Efter maten kom den hett efterlängtade julklappsutdelningen. Det förekom endast undantagsvis någon tomte, kanske för att vi inte hade några släktingar nära. Julklappsutdelningen gick till så att vi alla samlades kring stora bordet i salen. Ett par tre saxar fanns till hands, och morfar, som då var överhuvud, började läsa juklappsrimmen, för varje paket måste ha ett rim. När morfar läste rim var det helt tyst, inget prat eller prassel med papper. Sen väntade vi alla för att se när den lycklige öppnade sitt paket. Detta skedde mycket försiktigt. Det var en konst i sig att med hjälp av saxen försiktigt peta bort lacken från pappret och därefter ta av pappret utan att det gick sönder. Pappret skulle sedan vikas ihop så slätt som möjligt för att sedan läggas i en kartong, i väntan på nästa jul. Då skulle det återanvändas till nya klappar.
Det gick alltså aldrig att gissa var julklapparna var köpta, eftersom omslaget inte avslöjade något.
Jag minns flera julpapper från varuhuset PUB, och dessa papper återkom så länge jag kan minnas.
Vår familj bodde i en tvårummare, och den dekorerades med tomtar och andra julföremål. I stora rummet hängde en malmkrona över bordet och den brukade alltid få en slinga av * lummer runt de sirliga formationerna.
Ett år kom mamma på idén att hänga tomtebloss i malmkronan, det skulle bli så vackert. Det dröjde inte länge innan allt blev ett jättebloss när lummern tog eld, och den stora katastrofen var åter över oss. Som tur var slutade det lyckligt.
Jullovet präglades mestadels av skidåkning – i Hagaparken. På den tiden kunde man, utan problem, sätta på sig skidorna utanför porten och åka på dem, tvärs över Norrtull och ut i Hagaparken! Norrtull var snötäckt, och det kom sällan några bilar. Skridsko åkte vi på Nybrovikens is.
I mellandagarna ville far ta en promenad. Klädd i rock och hatt drog han mig och min bror på kälke uppför Vanadisvägen. Annars följde han gärna med på skidutflykt i Hagaparken.
Efter jul var det alltid julgransplundring. Hos mormor, eftersom där fanns mera plats. Gatans ungar inbjöds och lekar, nötter och godis var de vanliga attraktionerna.
Jag sitter i främsta raden till vänster, och min bror bär den lilla fåniga, vita hatten i bakre ledet.
Egentligen var återbruket helt accepterat i vår familj på den tiden. Förmodligen mer på grund av bristen på pengar, än på någon omtanke om miljön. Julpappret som användes år efter år, julkalendern (en fin en, inköpt av far på en resa i Tyskland) öppnades lucka för lucka varje år, för att efter jul stängas och läggas i malpåse. Påföljande år fick jag återuppliva bekantskapen med kalendern, och så förblev det.
Varje år skrev jag på min önskelista: en hund. Vem har inte gjort det?! Ett år fick jag, en leksakshund. Det var en cockerspaniel av märket Steiff, ca 40 cm hög. Jag blev så besviken, för i samma stund förstod jag att en riktig hund aldrig skulle bli verklighet. Trots vad jag kände försökte jag inte visa hur besviken jag var. Jag vet inte om jag lyckades. Hunden blev i alla fall väl omhändertagen och fick nog en smula kärlek också. Annarsminns jag mest mina julklappar som sådant som jag behövde; skidbyxor, strumpor, vantar, hårborste osv. Någon onödig lyx förekom inte.
Jag har behållit många av de traditioner jag vuxit upp med: vi skriver alltid rim på julklapparna, vi njuter av att verserna läses upp, numera av sonen. Julklappsutdelningen görs saktmodigt. Julkrubban ställs fram varje år, likt min gamla adventskalender. Vi gör som vi alltid har gjort! Och barnen och barnbarnen är ju de som är mest obenägna till förändrngar. Det ska va som det alltid har varit, för man vill ju inte göra dem besvikna.
