1981. Spåren ut i kylan leder bort, bort från dörren, ut i nattmörkret. Stjärnklart blickar jag bortanför fönsterrutans andehäftning. Bortanför det kalla glaset, där jag trycker min panna och längtar och önskar, men tiden har redan passerat.
2007. Det lackar åter igen mot jul. Nu bor jag högt upp med min egen familj, Petra och Norah. Så högt att jag inte längre ser fotspåren i storstadens snöslask. Men jag står där med pannan tryckt mot det kalla glaset, hoppas och önskar. Att denna jul blir lyckligt minnesvärd. Jag ser det i min dotters ögon. Hon är lite över året gammal, troligen blir detta den första jul som hon kommer att ta sig till minnes. Om minnet bär henne väl så som Petra bar henne tills hon föddes. Norahs ögon glittrar i skenet av de stearinljus vi placerat runt i hemmets dunkla vrår. Förväntansfulla.
Här är redan jul planerandet i full gång, men hur var det då? Hur var det när jag var liten, min barndoms jul. Det var en fråga jag fick, den ställde mig. Ställde mig avvaktande som om jag väntade på att svaret skulle komma av sig själv. Men det kom aldrig. Ingen annan kan svara på de egna minnena, den egna upplevelsen och känslorna. För att återskapa minnena var jag tvungen att öppna det paket som jag väl paketerat in den förträngda barndomen i. Där i, spillror av ett julspel, endast dessa tillsammans och odaterat, knyter ihop barndomens jul med ett rött band.
TIDIG JUL
Kråkslottet, så kallade vi vårt gula hus med tinnar och torn. Vi bodde på Borgåsvägen i Landvetter, det var vår andra adress sedan jag föddes. En av alla de fyra som vi kom att husera på i denna förstad mellan Landvetter Flygplats och Göteborg. Kråkslottet hade en särprägel av gammalt näst intill spöklikt.
Där är dem, mormor står upp i rummet, morfar sitter i den mörkbruna chesterfieldfåtöljen som står i ena hörnet av vardagsrummet. Anna-Lisa och Erik. Farmor och farfar, sitter i skymningssoffan, de märks knappt. Gulli och Holger. Jag minns inte mer av det denna gång. Med en barnslig iver försöker mina armar krampaktigt klättra upp i morfars knä, med armarna drar och sliter jag i de grå fin byxorna. Han lyfter mig med kraftiga trötta armar och sätter mig i sitt knä. Jag minns inga ord som han sa, inte ett enda. Det finns en saknad inombords att inte komma ihåg hans stämma.
Mormor skrattade. Hon blickade bortanför den felplacerade julgranen, bortanför oss barns lystna blickar mot klapparna, bort till köket, till mor och far. Britt-Marie och Conny. Mormor såg lycklig ut. Gröten, mandel, kanelen, russinen, sillen, snapsen, skinkan, köttbullarna, fisken, Jansons, snapsen, brunkål, rödkål, brysselkål, julöl, allt fejades fram i en faslig fart. Kastrullerna skramlade, besticken famlades, uppläggningsfaten slamrade, och på något lustigt vis blev långbordet dukat. Vi åt, glupskt och fort som om en långtradare rasslat över bordet rätt ner i strupen. Mormor satt på huk vid matbordet med knäna uppdragna till näsan, så som apor sitter. Mormor var en apa, gift med en snickare och jag minns inte mycket mer. Mormor satt ofta så.
Det serverades glögg i finsalongen vid den öppna spisen, där var lussebullar, pepparkakor, russin o nötter i alla sina former. Där fanns knäck och ischoklad, marsipankulor fyllda med nougat och hasselnötter. I rummet intill stod granen skimrande av färger i grönt, rött, brunt och gul-vitt ljus. Under granen var det bäddat med paket. Stora som små, mjuka och hårda, långa och tunna klappar. Längtan.
Det var Kalle Anka på tv våningen ovanför. Vi låg parkerade på var sin sida om pappa i soffan. En gammal vit Luxor om jag minns rätt. Tv-bordet var dukat med ännu mer godis och chips. Vi skrattade så vi kiknade åt Kalle och hans vänner. Även om jag var för liten att förstå så skrattade jag för att min syster skrattade och pappa skrattade.
Pappa gick för att köpa tidningen. Det bultade på dörren. Tomten. Rädsla, gömde mig vid någons ben, hade ont i magen. Tomten var både skäggig och röd och bröt på någon småländsk dialekt. Min syster Malena, fick en cowboyhatt, jag fick något annat, det serverades ännu mer nötter och godis och must, där var kärleksglitter och själalust. Framsteg, baksteg illamående, kräkas och den nya cowboyhatten var förstörd. Jag såg aldrig mer min syster sätta den på det blonda huvudet. Jag minns inte tomten gå, jag minns inte pappa – förvånad över att ha missat tomten – komma in med en tidning under armen. Jag kan inte minnas detta, jag var för ung har de sagt. Men jag var där.
EN MELLAN JUL – MAMMA
Julmorgonen var den godaste stund som jag kom ihåg. Det hängde en korg på dörren, den fylldes lagom vid fem. Vi hörde skrapljudet, tassandet och tystnaden. Malenas och mitt rum låg sida vid sida. Varsamt öppnades våra dörrar till tystnad. Våra blickar gled ner mot korgen och de rullade paketen. I dem fanns jultidningar och godis. Vi kastade oss i TV-soffan slet upp allt och mor sov. Hon hade åter lagt sig för att sova bort ruset av gårdagens sorg att älska någon. Far var inte där, vi skulle fira jul med honom, ’imorgon’.
Raska steg. Morfar är borta. Mormor gammal. Håret stripigt gult grått och vitt. Tobaksdoft, cigariller, ny bostad, Byvägen 51. Delad jul, delad vårdnad, ohållbara tomma känslor. Julmat, Mamma röker, gräddgröt, mamma blossar, sillbord, snaps till mamma, mamma röker, mormor röker, lutfisk, snaps till mamma, mormor röker, mamma ryker, skinka, Jansons frestelse snaps till mamma och öl, diset över rummen tätnar så också minnena. Nya rum, fyllda av julpynt, mandelskålar, öppen spis, gran, änglahår som kliar, och snön lyser vit utanför, Det är kallt. Saknar far, han kommer inte. Tomte-far kommer inte till familjen. Det är kallt. Tomten kommer utifrån, knackar på vardagsrumsfönstret. Tomten är grannen – så nära inpå att fotspår stryker tvärs över gårn. Pepparkakor, lussekatter. Hunden Zorro, vår labrador jagade dem så gott de gick åt. En stor klapp av tomten, en flyttkartong. I den en knappt tum stor miniatyr av en megafon. Jag visste då att tomten inte fanns för Malena hade visat mig redan vid fyra års ålder att i källaren på kråkslottet låg det skägg, röda paltor, en mask och en tomtesäck. Resten av det minnet är nu väck. Tomte-far kom aldrig till familjen.
MELLANDAGENS JUL – PAPPA
I Hjällbo. Hos Farmor och farfar. Doft av hyacint, julstjärnor i rött och vitt, mossa och sparsamt tända ljus prydde rummen. Prydligt städat, varmt kök, revbensspjäll, kalkon, farfars hemgjorda kakao, rim o ramsor, middagssömn, öppen spis, vågar inte röra mig, det är rent och finsilver, men skämtsamt. Tomte-far kommer, en dag för sent. Mamma hemma och gråter, Malena skakar på klapparna, mamma ryker, minns inte innehållet i klapparna bara den årliga almanackan från HSB. Mamma dricker. Trötta och lyckligt välfyllda trampar vi yttertrappan ner från Handbollsvägen 8, vi glider utmattade in i den gamla Saaben och pappa kör oss hem.
Vid ytterdörren till tvättstugan på Byvägen står vi och vinkar av far när han sakta glider ut på huvudgatan och försvinner bakom ett vitt hus. Vi skakar och sparkar av oss skorna och rusar in i huset, det ryker. Mamma sitter matt i sin tv-fåtölj. Frågar hur vi haft det och vi vill berätta hur lyckliga vi är, vad vi fått och hur kul det var. Mamma blir arg. Hon känner sig sviken av far, vår tomte-far. Sviken av oss. Hon vill ta livet av sig, skriker och skäller i sådan gäll ton att vår glädje tystnar. Vårt tal tystnar och vi berättar inget mera. Hon är full, fylld doft av rödvin. Fyra gröna tomflaskor vid soffbordet talar sanningen, Marlboro cigarettfimpar hägrar i askkoppen, rödvinsspill på det vita soffbordet. Julen filtreras som aska och behov och vi sjunker ner i tv-soffan, tills hon somnar. Först då städade vi undan liken, julen och var säkra på att den värsta branden var släkt.
JULSPEL – ETT EFTERSPEL
2007. Mamma är död, hon dog den 28e december 2005 i sitt hem, cancer, 61 år gammal. Hon älskade vår far till slutet och vägrade släppa tanken på att han en dag skulle komma hem. Hon fick aldrig träffa Norah, sitt barnbarn. På något vis så gav vår mor både värme och förtroende samt den uppskattning hon i många fall, oftast spontant, kunde ge. Hon gav förmågan att kunna vänta och längta och förståelsen hur fel allting kan bli. Hon spred värme i sitt julstök och pyssel som motiverade oss barn att fortsätta på den banan. Att skapa en riktigt julig jul med pepparkaksbak, lussekatter, julmat, familjeträffar, tissel och tassel.
Till din minneslund
Sandstrandsvita skönhet med knäppta händer
Slöt livet med sin sista tår
Sista andetag som drogs för givet
Ett med sitt mellandagsår
Hennes starka vilja och höga stämma sänder
Tankar minnen till de två
Av det som togs barnen, mitt i livet
Dess mor med kraft av få
Låt oss bära dina steg, du väckt och förberett
Låt oss fånga allt som sker
Stad och människor av allt vi ser och allt vi sett
Allt vi känner givs åter mer
Vila nu vår kära mor
Låt oss bära sorg och saknad
Till din minneslund
Din dotter och son
Jag sluter nu åter paketet och knyter ihop det med det röda bandet. Spåren ut i kylan leder bort, bort från dörren, ut i nattmörkret. Jag ser dem inte längre. Stjärnklart blickar jag bortanför fönsterrutans andehäftning. Bortanför det kalla glaset, där jag trycker min panna och längtar och önskar, men tiden har redan passerat. Jag längtar nu till min dotters barnaögon och min älsklings värme. Vad som återstår för mig är att skapa – En fröjdefull jul för er alla!
