Snart är det dags att utse årets nobelpristagare i litteratur. Nobelkommittén arbetar för högtryck. I morgon torsdag den 11/10 kl. 13 skall man tillkännage pristagarens namn.
I tidningarna spekuleras om tänkbara kandidater. På vadslagningslistor förs nya namn upp. Man vänder och vrider på olika möjliga och omöjliga namn på alla upptänkliga sätt. Man hoppas på Tomas Tranströmer, kanske Joyce Carol Oates, Mario Vargas Lloso eller Amos Oz. Amos Oz, vars bok ”Hur man botar en fanatiker” just har delats ut till gymnasieungdomar. Kanske vinner en ”dark horse”?
Skall det bli en smal och svårläst författare som ytterst få hört talas om och som kräver alltför mycket av sina läsare för att nå ut till fler än ett fåtal? Blir det en författare från någon avlägsen del av världen som skriver om en miljö och i en litteraturtradition som känns svår att ta till sig? Eller blir det någon av de mer kända och lästa. Någon vars böcker man sett ligga i travar i bokhandeln och kanske redan läst. Någon vars böcker man bär med sig i väskan, har liggande på nattduksbordet och som man redan har en åsikt om, som har en plats i ens hjärta. Någon författare som har intervjuats på någon bokmässa eller något kulturprogram på radio eller i TV.
Så vad gör Nobelkommittén för val denna gång? Man kan gå in på Svenska Akademins hemsida och se vilka som tidigare fått nobelpriset i litteratur och varför. Prismotiveringarna är intressant läsning, ett tidsdokument från 1901 och till våra dagar om hur man genom åren sett på litteraturens betydelse och plats i samhället.
Man kan väl utgå från att Nobelkommittén strävar efter att välja en författare som skriver bra och intressant litteratur. Vad är nu det?
En riktigt bra bok för mig behöver inte vara lättillgänglig och lättsmält, men den behöver vara generös nog att visa på en möjlig ingång i texten, en ingång så man kan inleda sin upptäcktsfärd. Gärna en första mening som hakar tag. Det är jobbigt med böcker där man fastnar på första sidan och efter ett antal fruktlösa försök att komma vidare, slår igen boken och bestämmer sig för att aldrig läsa något mer av den författaren. Vem har inte varit med om att någon i omgivningen entusiastiskt lånar ut ”en fantastisk bok” de läst. Efter en kort tid ringer de och frågar vad man tycker om den, varpå de tröstande säger att den blir bättre bara man tagit sig genom första sidorna, första kapitlet, första halvan av boken eller något sådant. Är det verkligen mödan värt att försöka ta sig igenom den?
Intressant litteratur är inte heller så lätt att definiera. Jag har svårt för böcker som i onödan tycks använda krångliga ord och meningar som om författaren försöker verka ”smal” och därmed intressant, som om oläsbarhet vore ett värde i sig och något att sträva efter.
Men å andra sidan böcker som är för genomskinliga, där man redan efter första kapitlet kan genomskåda hela boken, där man blir snuvad på överraskningarna, de nya upplevelserna, de är en besvikelse och inte heller särskilt givande.
Kanske strävar nobelkommittén efter att välja en författare vars böcker skulle kunna bli klassiker. Klassiker tycks vara inne nu. På senaste tiden har ett antal bokförlag, som Bonniers och Modernista, börjat ge ut klassikerserier. Brombergs ger ut Nobelklassiker med Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl som redaktör. Även tidningen Expressen har hakat på. Man har övergett James Bond och ger i stället ut en bokklassiker i veckan, denna vecka Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”.
Vad gör en bok till en klassiker? Vissa böcker är bra i sin tid men tycks falna med tiden. Andra böcker ger nya aspekter, nya upplevelser, blir nyupptäckta varje gång man öppnar dem. Det är dessa böcker som blir som vänner i bokhyllan, våra personliga klassiker som följer oss genom livet och som kan läsas av generation efter generation. Samhället, entusiastiska bokutgivare försöker ge oss sina klassiker, sina bokvänner. Liksom Nobelkommittén som försöker hitta en värdig pristagare bland alla författare, förhoppningsvis en författare som kan tala till oss över kulturgränser, över generationsgränser och som kan fortsätta tala till oss över tid. Som har något att säga som fängslar oss idag såväl som i framtiden.
Är det viktigt vem som får nobelpriset i litteratur? Från att ursprungligen med några få undantag har delats ut till europeiska författare, har tendensen under de senaste 40 åren gått mot en mer världsomspännande spridning. Det har i sin tur medfört att författare med olika kulturell och geografisk bakgrund har översatts och gjorts kända även hos oss. Att andra tänkesätt och värderingar har gjorts tillgängliga för oss alla.
Jag minns när Gabriel García Márquez 1982 fick nobelpriset. Hans bok ”Hundra år av ensamhet” kom samma år ut på svenska i pocket. Den finns fortfarande i min bokhylla, nu med bleknad rygg, välläst. Marquez öppnade för mig en helt ny värld med sitt sätt att skriva och berätta sin släktsaga med ett myller av personer målande beskrivna i fantastiska historier.
Bokens första mening sög tag i mig: ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog med honom för att visa honom isen.”
Upptäckten av Márques författarskap gjorde mig nyfiken på andra spansk- och portugisisktalande författare som José Saramago, även han nobelpristagare (1998).
Jag minns när japanen Kenzaburo Oe fick nobelpriset 1994 och jag tveksamt öppnade boken som jag lånat på biblioteket. Likaså här fascinerades jag av hans språk och berättande.
Sannolikt hade jag inte kommit i kontakt med dem om de inte fått nobelpriset i litteratur.
För mig, och många andra, ger nobelpriset i litteratur en möjlighet att upptäcka nya författare, kanske från en annan kulturkrets och en annan litterär tradition.
Kommer i år det numera klassiska ropet ”äntligen” när namnet av nobelpristagaren offentliggörs att innebära en glädje över att man i år faktiskt kan läsa nobelpristagarens verk, är det av nyfiken förundran eller är det av välkamouflerad besvikelse över val av nobelpristagare i litteratur.
