Documenta i Kassel genomförs i år för 12e gången. Konsthistoriens alla stora konstnärer har under åren beretts plats i den lilla tyska staden Kassel, däribland Max Beckman, Joseph Beuys, Vassilij Kandinskij, Pablo Picasso och Andy Warhol. Under senare år har samtidens mest uppmärksammade konstnärer också visats, till exempel Zarina Bhimji, Carsten Höller och Isaac Julien. Utställningen har presenterats vart femte år sedan starten 1955.
Documenta är ett intressant fenomen eftersom den fått status som den utställningen som utöver andra ska markera var konsten befinner sig just nu, och vad som komma skall. Frågeställningar, nya teorier och konst från världens alla hörn presenteras. Ofta har konstnärer, även om det är berömda innan de deltar, slagit igenom på ännu bredare front efter att ha deltagit i Documenta. Inte ens Venedigbiennalen – biennalernas urmoder, som den har kallats – har samma upphöjda status som Documenta. Inte alla Documenta-utställningar har dock blivit kritikersuccéer, men trots det publiksuccéer.
Betty, 1977, Malerei, Öl auf Holz, Gerhard Richter
Pressen på Documentas konstnärlige ledare måste vara enorm. Inför varje Documenta utses en person att vara direktör för hela projektet. År 1997 var Catherine David chefscurator och 2002 hade Okwui Enwezor ansvaret. I år till Documenta 12 fick curatorn och författaren Roger Buergel huvudansvaret. Till sin hjälp tog han konsthistorikern och kuratorn Ruth Noack.
Deras utställningsidé bygger på tre frågor – jag redovisar dem på engelska för att undvika eventuella översättningsproblem: ”Is modernity our antiquity? What is bare life? and in terms of education: What is to be done?” Buergel och Noack ser en möjlighet för konsten att medvetandegöra människor i fråga om livet i allmänhet – i programbladet söks på sätt och vis en gemensam horisont där kulturella skillnader kan överbryggas med hjälp av konsten. Vad som har föranlett duon att se konsten i ett sådant socialt system har att göra med hur världen i dag ser ut med globaliseringen och så vidare. De undrar ifall konsten hjälper oss att se det essentiella i livet i vår tids pluralistiska värld.
Projektidéerna formuleras entydigt som frågor – vilket på sitt sätt signalerar en slags öppenhet, men det signalerar också svaghet. En fråga förklaras kanske bäst som en undran över hur något egentligen är, medan dess motsats, ett påstående, avslöjar en medvetenhet. Åtminstone en tro på att den som talar är medveten om saker och ting.
Som besökare är det nog lättare att förhålla sig till påståenden – då kan man utifrån egna erfarenheter i mötet med konsten ställa sig frågor. Till exempel: ”Är detta verk en naturlig del av den genomgående idé som utställningen påstås stå för?”. En frågeställning presenterad av en curator leder besökaren in på ett spår där vi försöker svara på de frågor curatorn, uppenbarligen, inte har lyckats svara på – utan enbart fört vidare till besökaren. Att presentera frågor inom konsten är dock ingen nyhet – ett otal utställningar presenteras med mer eller mindre stora frågor som besökaren i mötet med konsten förväntas fundera över. Visst kan sådana ”tunga” frågeställningar lätt bli för mycket och leda till att vi istället går vår egen väg? Det är oftast mer stimulerande, och inte minst, roligare att ställas inför ett påstående än en fråga.
Det brukar heta att frågorna är viktigare än svaren, och så kan de säkert vara ibland. Problemet är väl det att vi som besökare vill ställa frågorna på egen hand och inte få dem färdigformulerade och klara.
Hur var det då med själva konsten – om den nu på något vis går att separera från den text som omger den? Först och främst bör det påpekas att det är en ohygglig massa konst som kräver besökaren på en hel dags koncentration. Några timmar – vilket en vanlig utställning hade krävt, räcker inte på långa vägar. Konsten är utspridd i fyra lokaler: Museum Frediricianum, Neue Galerie, Documenta-Halle och Aue-Pavillion, samt, lite vid sidan av i både bokstavlig och symbolisk mening: Schloss Wilhelmshöhe (ett storslaget slott) och Kulturzentrum Schlachthof och elBulli. Det är de fyra först nämnda utställningslokalerna som framförallt utgör Documenta 12.
I Frediricianum, som i och med sin placering, blir den lokal besökarna normalt sett går först till, visas konst i tre våningar. Besökarna kan ta del av erkända konstnärer som Juan Davila, Paul Klee och Martha Rosler. För de som kan sin konsthistoria signaler de tre namnen i en och samma mening något tämligen ovanligt – tre konstnärer med vitt skilda agendor och förhållningssätt i en och samma utställning och i samma lokal. Davila som är chilenare men i dag bor och arbetar i Australien är målare. De målningar som visas på Documenta är sexuellt grova och på flera sätt otäcka skildringar av ett förtryckande samhälle. Martha Rosler är en feminstisk konstnär som – och där finns en likhet med Davila – kritiserar samhället. Hon använder sig ofta av fotografi, medan Klee, som är död sedan 1940, målar ett slags expressionistiskt surrealistiskt måleri. Dessa tre konstnärer och deras olika metoder utgör ett exempel på den bredd, både i negativ och positiv mening, som utgör Documenta 12.
Det positiva är att en hierarki som vanligtvis betonar ”samtid” som något kvalitativt och särskiljt från till exempel ”modern”, eller ”historisk” konst, här delvis är utsuddat. Det går inte att helt undvika hierarkier i en utställning som Documenta. Det presenterade får oavsett bakgrund status som något aktuellt och viktigt, men likväl finns här något konkret – historien används som en del av utställningen – andra tider är i sig inte mindre aktuella på grund av att de är formade utifrån en annan tids mentalitet.
För att också vara negativ så ger blandningen en känsla av ”anything goes”. Urvalet ger en splittrad och okoncentrerad helhet. Det äldsta verket i utställningen kommer från 1400 f. Kr. och det finns även flera verk från 1600- och 1700-talet. Den temporala skillnaden mellan verken från 2007 – de flesta verken är nog tillverkade i år – och de äldsta, är, utan att överdriva, gigantisk. I och med det blir upplevelsen faktiskt också ganska kluven.
Det finns flera olika möjliga tolkningar till varför Buergel och Noack har satt samman utställningen på det här viset. Deras frågeställning om hur konsten kan verka förenande mellan människor med olika bakgrund signalerar något om motivet bakom bredden i utställningen. Oavsett stil, historisk position, sammanhang och så vidare så är det konsten som sådan som förväntas nå besökaren. De allra grandiosaste teorierna lyser faktiskt också med sin frånvaro på Documenta.
Den omedelbarhet som Documenta kanske förväntas ge besökaren, det vill säga en slags direkthet mellan verk och besökare som impliceras som något grundläggande mänskligt för tankarna till den amerikanske filosofen John Dewey som i början av 1900-talet betonade estetisk erfarenhet som något viktigt för människan. Konsten för Dewey och vad den kunde ge var mycket viktigare än vetenskapen och andra omkringliggande fenomen. Något liknande tycks Buergel och Noack eftersöka. Den splittrade ”massa” som visas i Kassel har givetvis en tanke – det är inte slumpen som avgjort, och mer än kanske under tidigare år finns i utställningen en inneboende tro på att konsten kan förena och kanske också förändra synen på mänsklig gemenskap. Den estetiska erfarenheten – för att igen hänvisa till Dewey, tycks central för årets Documenta. Fast oavsett detta ger utställningen, som sagt, ett splittrat intryck.
Flera enskilda spännande verk visas, bland annat Gerhard Richters målning Betty, som föreställer hans dotters huvud och ansikte. Flera verk har blivit beskyllda för att vara pretentiösa, till exempel James Colemans film Retake with Evidence med skådespelaren Harvey Keitel i tung monolog.
Det är i dagsläget svårt att se vilka svallvågor Documenta 12 sänder iväg, men svallvågor lär det med all säkerhet bli. Men kanske kan Documenta förlora något av den maktposition den under åren har byggt upp, för någon kritikersuccé ska man inte säga att det har blivit – fast en given publiksuccé är det. Frågan är om den som tidigare Documenta på ett tydligt sätt har markerat var konsten står i dag – kanske är den extrema pluralismen ett tecken på att allt är okej att göra i dag och att ingen klar riktning eller linje ”alla” förväntas följa, finns i sikte.
Starkast intryck på undertecknad hade Schloss Wilhelmshöhe – ett otroligt slott i fantastisk miljö där en del konst hade placerats.
Documenta pågår mellan 16 juni och 23 september. Nästa chans att ta del av Documenta kommer 2012.
