Två av vår tids största regissörer och filmskapare Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni har gått ur tiden – de dog t.o.m. samma dag den 30 augusti 2007. De var båda nyskapande i sitt sätt att skildra människan i vår tid och värld. Konstnärskap som banade väg för kommande generationer – om än på olika sätt.
Som ung student var jag storkonsument av film. För en låg avgift kunde man bli medlem av Cinemateket på Gärdet i Stockholm. Filmutbudet var rikt och varierat eftersom det var utformat för filmstuderanden. Man hade temaveckor med olika slags filmer, två filmer per dag. Vilket eldorado! Där såg jag klassikern ”Pansarkryssaren Potemkin” med den berömda scenen med barnvagnen som dramatiskt studsar nerför en lång trappa. Där fanns film med Greta Garbo, Bröderna Marx, westernfilmer, och så filmer av Ingmar Bergman, Antonioni och den franska nya vågen.
Vi var många som drogs till den franska nya vågens filmer där det ständigt tycktes regna, huvudpersonerna ofta låg till sängs, rökte och förde djupa samtal. Efter filmerna satt vi långa nätter, rökte, drack te eller rödvin och pratade om livet.
Filmskapare i Europa hade börjat leta efter andra uttryck. Det var en ny tidsålder efter andra världskriget och i skuggan av atombomben. Man började nu skildra borgerligheten. Den unga jumperklädda Harriet Andersson, i Ingmar Bergmans film ”Sommaren med Monika” (1953), kom att bli en ny förebild för val av skådespelerskor och karaktärer i 1960- och 1970-talens filmer.
För mig var filmen ”Sommaren med Monika” just sommar. Sommaren med havet, kärleken och ljuset, ett tillstånd man tror är evigt tills hösten kommer med mörkret och vardagens realiteter hinner ikapp. Ljuset, det nordiska ljuset som under sommaren endast övergår i skymning, när gränsen mellan ljus och mörker suddas ut. Sommaren och ljuset som återkommer i många av Bergmans filmer. Den italienske filmmakaren Antonioni å sin sida tycktes i sina filmer verka i det slags mörker, där människan är främmande för sig själv och världen, i det mörker som är djupast precis innan gryningen.
Antonioni gjorde uttrycksfulla, oerhört vackra filmer där handling och dialog var underordnade själva bildspråket. Filmer med långa tagningar där yttre miljön spelade huvudrollen och människorna tycktes suddas ut. Filmer som kändes märkligt stilla. I hans värld vandrade människorna omkring som främlingar, slutna i sig själva. De var gåtfulla, fyllda av vilsenhet och leda och hade i den nya tidsåldern tappat kontakten med sina gamla ideal och värderingar. Hos Antonioni var det omgivningen som fick spegla de känslor och sinnestillstånd människorna själva inte kunde eller ville uttrycka.
Antonioni blev först uppmärksammad för trilogin ”Äventyret” (1960), ”Natten” (1961) och ”Feber” (1962), där temat just är den alienerade storstadsmänniskan. I dessa filmer spelade den undersköna Monica Vitti huvudrollen.
Det gjorde hon också i Antonionis första färgfilm ”Den röda öknen” (1964). Där gick han steget längre i att arrangera omgivningen. Han ville utnyttja det nya mediet färgfilm maximalt och använde därför målarfärg och målade marken, växterna m.m. inför varje tagning för att fånga det exakt rätta uttrycket som kunde spegla sinnesstämningen hos Monica Vittis karaktär. Resultatet blev fantastiskt. Med ”Den röda öknen” suddade han ut gränserna mellan konst, film och stillbildsfotografi.
Anonioni menade att: ”it was precisely by photographing and enlarging the surface of the things around me that I sought to discover what was behind those things.”
Efter ”Den röda öknen” följde tre filmer på engelska, vilka blev en vändpunkt i karriären. ”Blow-up” (1966) spelades in i London och blev en stor succé. Nu var tempot högre och handlingen tydligare. Liksom i de två följande filmerna ”Zabriskie Point” (1970) och ”Yrke: Reporter” (1974) behöll han dock känslan av utsatthet och främlingsskap. Han använde omgivningen på liknande sätt som tidigare, ett sätt som underminerade förankringen i verkligheten. Människorna kände sig främmande, de var ständigt på väg bort, bort från varandra, från sammanhangen, från samhället. I filmen ”Zabriskie Point” (1970) förstärktes det av musiken med bl.a. The Pink Floyd, The Greatful Dead, Youngbloods och Patti Page.
Ingmar Bergman gick en annan väg, han gjorde tvärtom. Han satte människan i fokus, när han försökte utforska människorna och världen. Bergman arrangerade även han omgivningen noga, men mer som om han satte upp en kuliss, en teaterscen där skådespelet skulle äga rum.
Till skillnad från Antonioni, som visade människan suddigt mot en tydlig bakgrund, så fokuserade Bergman på människan, särskilt människans ansikte medan omgivningen tenderade att bli suddig. Bergman fokuserade på ansiktet, gärna på ögonen. Inte sällan lät han personerna titta in i en spegel och samtidigt möta sin egen och åskådarens blick. Ansikten som speglade sig själva och samtidigt speglade sig i andra, i andras ansikten eller ögon. Ansikten som smälte samman som Liv Ullmans och Bibi Anderssons i ”Persona” (1966). Ansikten som blev en dörr till huvudpersonernas drömmar och minnen som Viktor Sjöströms i ”Smultronstället” (1957). Ansikten som blev ett med åskådarens. Bergman arbetade mycket med närbilder, men också med spelet mellan närhet och avstånd.
Dödens vitmålade ansikte minns jag än, när jag som ung tonåring såg min första Bergmanfilm: ”Det sjunde inseglet” (1957). Filmen var fylld av religiösa symboler och frågeställningar. Den visades i Matteus kyrka i Stockholm, som på 1950- och 1960-talen hade en ambitiös barn- och ungdomsverksamhet med film och musik. ”Det sjunde inseglet” drabbade, men väckte också en längtan att se mer film, film som den av Ingmar Bergman.
Medan Antonioni höll sig till filmen och utvecklade sitt speciella bildskapande, så arbetade Bergman genom åren parallellt med film och teater och lät de två konstformerna befrukta varandra. Bergmans speciella estetik, som inte liknade någon annans, utvecklades i samspelet mellan dem. Han satte också upp opera. När Bergman arbetade med TV-mediet gjorde han en egen kombination av film och teater. Hans TV-version av Mozarts ”Trollflöjten” (1975) blev nyskapande. Han gjorde dokumentärfilm och skrev åtskilliga filmmanus.
I såväl film som teater lät Bergman skådespelarna framföra väl skrivna dialoger, texter som skulle kunna ges ut i bokform som Strindbergs dramer. Dialogerna, de ofta lågmälda samtalen var ständiga uppgörelser, tidvis plågsamma men även humoristiska och med en ton av försoning. Han försökte fånga ögonblicken, fragmenten i livet.
Till skillnad från Antonioni som överlämnade åskådaren till sig själv, som inte gav några lösningar eller visade på utvägar, så var kommunikation viktig för Bergman. Hans verk gjordes alltid på den plats där han föreställde sig att åskådaren fanns. Han försökte vara tydlig och fånga åskådarens uppmärksamhet. Som en trollkarl arbetade han med upplevelser och suggestion. De magiska elementen finns med i många filmer.
Han arbetade ständigt med triangelförhållandet mellan rollen, skådespelaren och åskådaren. Genom att noggrant bygga upp scenen som en yttre ram gjorde han den samtidigt osynlig och framhävde därmed skådespelaren och rollen.
Under många år samarbetade Ingmar Bergman med fotografen Sven Nykvist. Tillsammans utvecklade de Bergmans fantastiska bildspråk och arbete med närbilder. Bilderna blev vidunderligt vackra, men ibland också plågsamt närgångna.
Bergman gjorde sin sista spelfilm ”Fanny och Alexander” 1982. Man har kallat den för Bergmans filmade testamente, då den tycks sammanfatta allt Bergman sysslat med under mer än 40 år. Allt från komedi och fars via magi, till skräck, lidande och död. Allt från den överdådiga familjekrönikan till det intima kammarspelet. Allt finns där. Som i så många andra verk går allt i cirkel. Filmen börjar med ett överdådigt julfirande i stor gemenskap, går hela kretsloppet med ensamhet, förtvivlan, lidande och död. Den slutar i ett stort hopp, ett hopp om något nytt, om pånyttfödelse symboliserat av de två barnen som föds in i det nya seklet. Det är en liknande skapelsemyt som i Mozarts opera ”Trollflöjten” som Bergman satte upp 1975.
Bergman verkade i den gamla europeiska traditionen från bl.a. Goethe och Strindberg som handlade om att försöka bemästra livet genom konsten. Han använde därför tydligare än många andra material från sitt eget liv och andras i sitt skapande. Bergman regisserade dock inte bara sina filmer och pjäser. Han var mycket noga med att regissera sitt eget liv, att bygga upp en offentlig bild av sitt liv. I sitt arbete var han pedantiskt noggrann. Han menade att när man arbetar med något så irrationellt som känslor så krävs det att man omkring sig har ordning och reda, stillhet och harmoni samt gärna lite humor att skratta åt.
Ingmar Bergman hade en oerhört stor och bred produktion som den mångsidiga konstnär han var. Han har skrivit manus till och gjort ett 50-tal filmer, ett oräkneligt antal teaterpjäser och TV-föreställningar. Han skrev inte bara dialoger utan också böcker t.ex. självbiografin ”Laterna Magica” (1987). I hans verk finns allt från klassiskt historieberättande i medeltidsdramerna ”Det sjunde inseglet” och ”Jungfrukällan” (1960) till inkännande relationsstudier fulla av modern psykologi som i ”Persona”, ”Viskningar och rop” (1973), ”Scener ur ett äktenskap”(1978) och Saraband (2003).
Vissa har hävdat att det var Ingmar Bergman som införde dokusåpan i Sverige genom TV-serien ”Scener ur ett äktenskap” (1973). När de visades var tittarsiffrorna var skyhöga, det diskuterades, köerna till äktenskapsrådgivarna ökade dramatiskt. Trettio år senare återkom Bergman med slutet på historien i ”Saraband” (2003), då han lät samma skådespelare – Liv Ullman och Erland Josephson – mötas igen. Det blev också hans sista verk.
Med sitt svindlande vackra bildspråk och sin fokusering på det yttre karga och ödsliga som skildringar av vårt inre landskap, fick Antonioni många efterföljare under 1960-och 1970-talen. Skildringarna av den alienerade nutidsmänniskan präglad av främlingsskap inför sig själv och andra väckte eftertänksamhet hos åskådaren. I Antonionis filmer finns inga lösningar, han föreslår ingen väg utan uppmanar åskådaren att se in i sig själv, att reflektera för att se sig själv. För Ingmar Bergman går vägen till oss själva via relationerna, samtalen genom att vi då både kan spegla oss i andra och se in i oss själva.
Både Ingmar Bergman och Antonioni hedrades internationellt under sin livstid och tilldelades en mängd priser.
I sitt hemland hedrades Antonioni som en av Italiens största kulturpersoner. Efter sin död låg han på lit de parade i Capitolium i Rom.
Ingmar Bergman hedras här hemma med många spaltmeter text i tidningar och på Internet. Man sänder intervjuer, minnesprogram och filmer och ger därmed människor möjlighet att upptäcka eller kanske återupptäcka honom.
Två stora skildrare av människan och verkligheten, Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni, har gått ur tiden. Deras verk består och fortsätter att tala till oss..
