På kyrkogården i Larv finns en ståtlig gravhäll från 1831 över prosten Johan Tranheim och hans maka Maria. Tidens tand har tyvärr gjort inskrifterna på den oläsliga och särskilt svårtydd är den text med eftermäle som vördig prostinnan redan under sin livstid lät hugga in på stenen. Där står: ”I tiden jag stridde, vart prövad och renad. Nu är jag förenad med Dig, o Gud”. Stenen avslöjar onekligen en sanning, nämligen den att hon under sin levnad var synnerligen stridbar. Hennes förhoppning om att hon nått fram till någon slags försoning och förening med sin skapare verkar dock mera from än sannolik. Gjorde hon det, så dikterade hon säkert villkoren själv.
Runt om i stiftet hade nämligen ryktet nått om hennes stränga regemente i prästgården, om hennes härsklystnad, högmod och elakhet och konsistoriet i Skara hade därför till slut känt sig nött och tvunget att skriftligen uppmana prosten Tranheim att sätta hustrun på plats, visa var skåpen skulle stå och bli herre i eget hus. Detta misslyckades skändligen, den gode gudsmannen var ingen stridens man utan förblev under toffeln livet ut; kanske trivdes han med det, han fick i alla fall leva ett långt liv. Lyckligt kunde det dock aldrig varit.
Julebocksorden..
Johan Tranheim var född i Vånga och efter djäkneår i Skara och studier och prästvigning i Uppsala hamnade han som adjunkt i Borås. Han hann också tjänstgöra som bataljonspredikant i 1788:års krig i Finland innan han utnämndes till kyrkoherde i Larv. Under sin Boråstid deltog han med liv och lust i det glada sällskapslivet och lät sig upptagas och roa sig själv och andra i något som kallades ”Julebocksorden”. Detta kom till domkapitlets kännedom, sådant lustigt leverne gick inte an för en Herrens tjänare, bocken förknippades med djävulen och Tranheim tilldelades därför en varning.
Denna tog han tydligen på allvar och bättrade sig, eftersom han erhöll det feta pastoratet i Larv, dit han kom 1789 med sin hustru i andra giftet, Maria Svenonius. Den första frun, den vackra Margareta Luth, hade dött barnlös 1783, men efter ett passande sorgeår hade Tranheim gift om sig och välsignades i sitt nya äktenskap med fyra barn. Den nya hustrun gjorde sig emellertid snart ökänd för sitt hetsiga humör, sitt despotiska sinne och för att med järnhand styra och ställa i prästgården. Allt skulle hon bestämma och hon framstår för en eftervärld som en mardröm både som maka, mor och arbetsgivare. Hon hade möjligen försonande drag, men en eftervärld har mycket svårt att hitta dem, trots ivrigt letande. Möjligen var hon djurvän.
Ett hårt regemente..
Det berättas att vördig prosten en gång till sin egen och andras förvåning fått tillåtelse att bjuda hem några ämbetsbröder på en god middag. Då plötsligt, mitt under måltiden, uppenbarade sig prostinnan och drog damastduken från bordet så att såväl snapsglas, Rörstrandsporslin, som alla syltor, sillar, aladåber och stekar föll på golvet i en enda röra. Sedan jagades gästerna åtföljda av förbannelser och grovkorniga tillmälen ut på bygatan och efter dem kom deras ytterkläder flygande.
Maria var också svartsjuk på prostens första hustru och i ett raserianfall förstörde hon därför ett vackert porträtt av henne genom att flera gånger med kniv hugga den avbildade i hjärtat. Sina egna barn behandlade hon också hårt, en dotter misshandlades så svårt att hon tvingades fly hemifrån och en son dog av en förkylning, som han ådragit sig genom moderns förvållande och som sedan förvärrats genom hennes felaktiga behandling.
En gång hade prostinnan blivit förtörnad på några av prästgårdens drängar. Hon befallde dem då med uppfinningsrik elakhet att fälla den största björken i skogen och släpa hem den med grenar, kvistar och löv i behåll och med toppen vänd framåt.
Pensionär i Kyrketorp..
På äldre dagar flyttade prosten med maka till Kyrketorps herrgård utanför Skövde. Där avled Johan Tranheim vid hög ålder och prostinnan blev då om möjligt än mer diktatorisk. Drängarna måste ta av mössan, när de gick över gårdsplanen och pigorna blev tvungna att släppa allt de hade för händer och niga vackert, när hon kom ut i köket.
En oktobernatt 1843 hemsöktes gården av tjuvar. En av dem bevakade prostinnan med dragen kniv, där hon tvingades ligga i sin säng medan den andre genomsökte huset efter värdeföremål. Hennes kommentar, sedan tjuvarna försvunnit med det mesta som fanns av värde i huset, tyder inte på att hon lidit någon större skada genom inbrottet. Hon förklarade nämligen: ”Den karlen som vaktade mig måste ha varit av bättre folk, ty han kallade mig Nådig prostinnan”.
Maria Tranheim avled i mars 1847 och jordfästes i Skövde kyrka. Kistan fördes sedan i ett storartat och pampigt sorgetåg till Larvs kyrkogård, där hon nu vilar vid sin makes sida. Många som kände henne förundrade sig säkert över inskriften på gravstenen, men insåg väl att hon, som alltid velat härska i livet naturligtvis också ville bestämma vad folk skulle ha för uppfattning om henne efter döden.
