Ingmar Bergman är borta. Ett helt universum. Jag stannar upp och minns.
Vi var väl så där sexton, min kompis Sten och jag. Cyklade till Krylbo och filmklubben. Hade lite roligt åt mannen som presenterade filmerna, han hade ju inte läst engelska som vi! Uttalade Grace Kelly som det stavades, och skräckens mästare som ”Hikkåkk”.
Men han brann för film. Han ville att vi inte bara skulle se en rulle. Han ville att vi också skulle se det vi såg, ta till oss det stora. Därför berättade han om filmerna, stod där på scenen och förklarade, la ut texten.
Och han var den som förde oss in i Ingmar Bergmans magiska värld.
Sen har Bergman följt mig genom årtiondena. Sommaren med Monika, slutscenen med den sugande närbilden av hennes ansikte när hon lustfyllt drar in cigarrettens berusning, Tystnaden, de svettigt neurotiska sexscenerna, den drömlikt främmande stämningen. Sjunde inseglet, Dödens kalla blick, de förtappades undergång och de oskuldsfullas överlevnad. Sommarnattens leende, Jarl Kulles som hingst och Gunnar Björnstrand som desorienterad tönt. Scener ur ett äktenskap, den nakna könskampen och blodsmak i munnen. Fanny och Alexander, julfestens överdådighet.
Ja, Ingmar har följt mig genom livet. Han var stor! Och sorgset nog, som det påpekades i radions nekrolog, större i hela världen än i Sverige.
Vad var det egentligen som fångade mig i Ingmar Bergmans filmer? Långt senare har jag fått berättat hur intensivt han och Sven Nykvist studerade nyanserna i skådespelarnas ansikten, deras skiftningar och uttryck, och diskuterade hur man kunde hitta vinklar och ljussätta för att framhäva alla nyanser. Hur intensivt hans aktörer kände sig sedda, i centrum, betydelsefulla. Hur det inspirerade dem och fick dem att lyfta sig till sina högsta höjder.
Sånt behöver man inte veta. Vita duken lyser och skimrar av det. När en scen vibrerar av liv dras man bara med, sugs in i illusionens magi, glömmer allt omkring. Jag flyter hjälplöst runt bland de magiska scener som åter spelas upp för min inre syn.
I Smultronstället när gamle Victor Sjöströms ansikte inför återseendet av barndomsidyllen försvarslöst uttrycker hela hans längtan tillbaka till detta förlorade paradis. Och all hans trånad, sorg och bitterhet över den kärlek en gång som inte blev hans. Han, som snart ska dö, släpper ett ögonblick all maskering och gör ett outplånligt spår i mitt inre. Ingmar Bergman har berättat att den gamle var trött och egentligen inte orkade mer den dagen. Men så vädjade Ingmar: Bara den här korta scenen! Okej, vad är det du vill jag ska göra? Att en sån scen kan skapas under sådana omständigheter. Det är magi! Och den isande drömscenen med likvagnen som kör fast mot lyktstolpen. sprang den ur Bergmans medvetande om att Sjöström inte hade långt kvar att leva?
Dödens iskallt vitkalkade ansikte i Sjunde inseglet: Jag har väntat länge på dig! Riddaren som ångestfyllt söker en flyktväg och fåfängt tippar livets schackspel över ända. Och de oskuldsfullt naiva som bara tar emot livet som det kommer, de dansar lyckliga mot horisonten och framtiden.
Scener ur ett äktenskap. detta exhibitionistiskt självutlämnande drama, som det tycks direkt ur Bergmans egna äktenskapliga privathelveten. Cynismen, egoismen i den egna strävan efter lustutlevelse. Hur spelet trappas upp till en kokande häxkittel av hänsynslöshet och hämndbegär mot den stora eruptionen, det rent fysiska våldet.
Och så, långt senare, epilogen som blir ett helt evangelium i sig. När de två, efter sina strider på liv och död i kärlekens irrgångar, stillsamt sitter där tillsammans under natthimlen och plötsligt inser hur små de är och hur obetydliga deras strävanden är inför själva livets storhet.
Eller Jarl Kulle som högpotent tupp i Sommarnattens leende. Alltid beredd till strid, alltid beredd att försvara sin heder, sin manlighet. Och Gunnar Björnstrand som fumligt söker manövrera i detta minfält, ända till den synbarliga katastrofen när han ställs mot väggen och utmanas på rysk roulett! För att till sist få inse att revolvern bara var laddad med sot, han var inte värdig en verklig duell! Kulles rått hjärtliga hånskratt och Björnstrands fånigt stirrande sotsvarta ansikte. Starkt minns jag också filmens ton av svensk midsommar, denna speciella melankoliska stämning under sommarens kortaste natt.
Och så till sist Fanny och Alexander, denna komplexa spretande bataljmålning med sina lustfyllda masscener. Bergman måste ha haft lika roligt som Fellini i detta organiserade kaos bland horden av vänner. Och alla dessa kast, mellan Jarl Kulles tillfälliga potensproblem, lille Alexanders grubblerier över livet, Börje Ahlstedts äktenskapliga helvete omväxlande med hans lustfyllda pruttuppvisningar för barnen, en iskall Jan Malmsjö som ondskans genius, Kulles sentimentala jultal om det stora och det lilla livet. En i sanning brokig vävnad och en magnifik final på Bergmans filmskapande!
När jag genom åren uttryckt min entusiasm för Ingmar Bergman är dom många, alla dom som utropat: Nej usch, han som är så dyster! Det är ju bara sorgligheter och elände i hans filmer! Ja, visst var han dyster. Visst grubblade han över livet och döden, ondskan, allt det obegripliga. Men det har aldrig stört mig. Det är ju viktiga delar av det som är livet. För mig vore det onaturligare att utelämna det. Lika onaturligt som att vägra köpa vinterkläder bara för att man ogillar tanken på att det blir kallt ibland. Ingmar Bergman såg hela livet.
Och så då presskonferensen. Där står de bredvid honom, sida vid sida. Till förväxling lika, med samma dress, samma blonda hår i samma frisyr och samma milda leende. Ingmars före detta och hans nya kvinna. Var det inte Bibi Andersson och Liv Ullman? Ursäkta mig om jag minns fel, kändisskvaller har aldrig varit min bästa gren. Men effektfullt var det! Regisserat med samma fasta hand och samma fingertoppskänsla för det slående som hans filmer.
Men, Ingmar, jag unnar dig alla hopp i sänghalmen. Jag tror du behövde dom som motvikt till allt tungsinne du fått med dig från din uppväxtmiljö.
Tack, Ingmar för vad du gjort!
