Lars Forssell nationalpoeten, estradören och medlemmen i Svenska Akademien har avlidit i en ålder av 79 år.
Lars Forssell debuterade 1949 med diktsamlingen ”Ryttaren och andra dikter” redan vid 21 års ålder. Han fick fina recensioner av Erik Lindegren, som vid den här tiden var Lars Forssells stora inspirationskälla.
Redan året innan hade Lars Forssell i tidskriften ”Utsikt” publicerat en essä, där han formulerade sin egen grundsyn på poesi och diktande. Han skrev: ”Varför skulle det vara omöjligt att tala olika poetiska språk? Medan känslan vägrar andas i något annat kosmos än sitt eget, har tanken möjlighet att belysa den ur flera vinklar på en gång, tala andra språk och översätta känslan till andras språk”.
Han ville hitta nya uttryckssätt för att göra det möjligt att närma sig det svåra, att närma sig mörkret från olika håll, att lättsamt leka med det och göra det mer hanterligt. Han ville pröva olika roller, som t.ex. att spela narr som Chaplin. Som i dikten ”Rader skrivna vid ett skjutfält” (ur ”Narren: en diktsvit” 1952) där man, av rädsla för ovädret, med kanon i snö och dimma skjuter mot havet, mot stormen. Där man efteråt, när vinden mojnar, konstaterar: ”Havet är bekämpat. Havets sår har redan läkts, men vi vi måste flitigt öva rädsla.”
Under sitt författarliv gick Lars Forssell gång på gång in i nya roller, prövade nya uttryckssätt. Han debuterade 1956 som dramatiker. Genom åren översatte han och bearbetade många pjäser, gjorde dem tillgängliga för oss att upptäcka. Bl.a. översatte han Ibsens ”Peer Gynt” och Moliers ”Hustruskolan”. Han översatte många författare och poeter bl.a. Esra Pound och W.B. Yeats. Han skrev operor och visor.
Han for till Paris, mötte kabaréerna och de franska chansonerna. Han översatte Georges Brassens, Léo Ferré och så småningom Jacques Brel. Han satte tillsammans med författaren Pär Rådström upp en radiokabaré, ”Två åsnor” (1956), där han visade sin talang som vissångare. Många minns fortfarande ”Snurra min jord” från 1958. Till Lill-Babs show (1982) skrev han texter. Han spelade in skivor med visor han skrivit själv eller översatt, visor som var djupt allvarsamma eller lekfulla med rader som ”på lek, på lek”.
I början av 1960-talet blev hans sociala och politiska engagemang allt tydligare. Han förde in politiken och samhällsdebatten i tidningsartiklar och essäer, i dikter och visor på sitt eget personliga och underfundiga sätt. På liknande sätt diskuterade han även diktar- och konstnärsrollen. I ”Tiggaren och Salvador Dali” (1972) skriver han om konstnären, som ”var en kludd för somliga, för andra ett geni” och som bakade ett nitton meter långt bröd och sålde det som konst för dyra pengar, medan människor svalt omkring honom. ”Mitt bröd är konst och inte mat. Och jag är inte din kamrat.”
Lars Forssell tilldelades genom åren en mängd stipendier och priser. Bl.a. tilldelades han Evert Taubestipendiet, Carl Emil Englund-priset, Bellmanpriset (två gånger), De Nios stora pris, Övralidpriset, Ferlinpriset, Pilotpriset, Litteris et Artibus, Cornelis Vreeswijk-stipendiet, Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris, Erik Lindegren-priset och Svenska Akademiens nordiska pris.
1971 blev Lars Forssell invald i Svenska Akademien. Eftersom han var så beläst och hade så säkert omdöme, kom han under många år att tillhöra Nobelkommittén, vilken utser nobelpristagarna i litteratur.
Till Svenska Akademien skrev han i diktsamlingen ”Förtroenden” (2000) den uppskattande dikten ”Ode i gammal stil till Svenska Akademiens 200-årsjubileum”. I samma diktsamling finns också ”Hemkänslan”, en kantat som Sveriges riksdag 1999 beställde av nationalpoeten. Den är en hyllning till ”de långa nätternas och de stora avståndens språk”.
För Lars Forssell var skrivandet en sinnlig upplevelse. Han älskade böcker. De var det bästa som fanns. Varför, undrade han, skall man gå till doktorn när man får problem och äta piller? Det finns ju böcker!
Även jag älskar böcker, har gjort det sedan jag lärde mig läsa som barn. Lyriken kändes dock främmande. Under min skoltid brottades jag tappert med de klassiska skalderna och med 1900-talspoemens existentiella ångest. Därför var det en befrielse att möta Lars Forssells fantastiska språk och bilder. Allt skrivet i en rytm som gjorde att jag, medan jag läste dem, samtidigt kunde höra melodin som om de redan var tonsatta. Jag tror att det var hans kast mellan lättsam lekfullhet och djupaste allvar som fångade min uppmärksamhet på ett nytt sätt. Hans stora bredd och förmåga att bygga broar mellan den s.k. finkulturen och populärkulturen fascinerade.
Tänk bara på raderna i visan ”Sommaren som aldrig säger nej” som han 1973 skrev till Melodifestivalen: ”Dina bröst är som svalor som häckar”, rader som slog knockout på lyssnarna och skapade tidningsrubriker. Vad menade han? Får en nationalpoet, en medlem av Svenska Akademien skriva så? Jo, Lars Forssell kunde och gjorde det.
I en fin intervju gjord av Kurt Mälarstedt för ett par år sedan sa Lars Forssell bl.a.:
”Det är inte dom man växlat kloka ord med som man minns bäst, det är dom man skrattat med.”
Lars Forssell är död men hans verk lever.
Bilden av Lars Forssell är tagen av © Lennart Edling
