264 tavlor, sa pappa E och visade den maskinskrivna listan, alla ramade, vad skall jag göra med dem?
Mamma K stökar en trappa ner, det är hon som har gjort dem, tavlorna.
En bra fråga kräver ett bra svar.
Jag vet inte, får det bli, kort och tydligt, jag vet inte.
E är förstås inte nöjd med det, synd att de bara står här, säger han.
K har ju aldrig velat skiljas från dem försöker jag, och får något storslaget i ögonen – vi skapar ett museum, vi köper en centralstation eller ett funkishus och öppnar galleri, sommarservering och guidade turer!
Medan pappa funderar över detta flyttar jag bort den stora stenen som täcker minnesluckan i min hjärna.
Ser K vid staffliet, energi och känsla, som alltid när hon gör något.
Väldigt energisk.
Varje dag vid staffliet, nya bilder, natur, människor, ditt tema, din värld.
Mycket färg för du målade om och om igen.
Trodde den var klar men nej, lite senare var du där och ändrade, saker och ting kom och gick i dina målningar, två figurer kunde bli tre och en fågel kunde uppstå ur tomma intet.
Mycket färg, dukarna är tunga att lyfta men oftast lätta att titta på. Men inte alltid.
Kommer ihåg din glädje när du visade vad du åstadkommit.
Minns också hur snål jag var med beröm, så totalt olika min egen stil, har själv aldrig målat över något, alltid velat ha en slät yta.
Inga människor, inte ett träd finns i mina målningar.
Ja så olika.
Men nu betraktar jag dina tavlor med mognare, friare ögon.
Njuter av att känna igen naturen från Västkusten, Mälaren, omgivningen.
Oj, måste flytta mig för några joggande kvinnor!
Hör kören sjunga och havet slå mot klipporna.
En flicka kan tyckas ensam vid köksbordet men färgen och boken hon läser i säger att hon bara velat vara för sig själv.
Hon som har köpt bröd, luktar nybakat.
En resväska, en handduk på en tvättlina, men det målar ju jag också!
Ja, jag lyfter upp, hänger upp dem på väggen, betraktar dem
Stolt att du målat dem.
Glad åt att du inte ville göra dig av med dem.
Du målade inte för att ställa ut, du målade för att det var roligt, för att du alltid velat ge uttryck i bilder.
Jag ställde visst ut några gånger, protesterar du, men det är sant, jag målade för det fantastiska i att finna motivet och att leva sig in i bilden, för att lusten var så stark. Resten spelade just ingen roll.
Viktigt att komma ihåg tänker jag, att själva arbetet, glädjen i att göra bilden är det centrala när måleriet känns som en plåga.
Jag förstår, säger jag, men du, nu ska jag ställa ut några av dina tavlor, jag hänger upp dem på nätet ett tag, så alla som vill kan se dem.
Galleriet visar ”19 målningar av Kerstin Bendedicta Wijkström”
(Kerstin är nu 83, tiden har stulit ett öga, men jag vet att du kollade upp dina färger för ett tag sedan så allt finns tillhands när du känner att det är dags att justera någon detalj).
