”Entartete Kunst” målades 1973. Då fick den titeln ”Miljöns inverkan på individen” och utställdes bl.a. på konsthallarna i Lund och Malmö, 1974 resp. 1976.
Den väckte tillsammans med mina andra s.k. politiska bilder en hel del reaktioner, både positiva och negativa. Avsikten med mina bilder under 70-talet var naturligtvis att väcka debatt i viktiga och aktuella frågor. Inte en immanent debatt, dvs om inomkonstliga och estetiska frågor, utan om sådant som potentiellt kunde beröra folk på ett mera påtagligt och meningsfullt sätt, provocera dem att ta ställning i sociala och samhälleliga frågor. Och med den förutsättningen kunde man inte vara tydlig nog. Betraktaren fick aldrig sväva i tvivel om avsikterna med bildens budskap.
I den här aktuella bilden var udden bl.a. riktad mot den cyniska människosyn och egoistiska lyckomoral, som tydligast uttrycktes i det officiella USA:s politiska och ekonomiska tänkande. I en aggressiv nation med en aggressiv utrikespolitik och extrem liberal ekonomisk politik, där det gäller för den enskilde att ta för sig bäst den kan, skapas lätt i storstädernas slumområden en växande frustration, som tillsammans med landets liberala vapenlagar kan ge upphov till destruktiv brottsbenägenhet. Selvmade man-myten och lockande psykologiskt endimensionella förebilder inom massmediaindustrin, får inte minst på de mest utsatta ungdomsgrupperna en uppfostrande verkan och förstärker deras känslor av revanschism och att ta för sig av landets överflöd.
Ovanstående frågeställningar var således utgångspunkten inför bildens tillblivelse och förhoppningen var givetvis att i en utställningssituation få betraktarna att reagera på just de frågorna och ingenting annat.
Nu har just denna bild aldrig ställts ut isolerat, utom i ett enda fall och då med en helt annan avsikt, som jag återkommer till.
Bilder som t.ex. ”Frihet att välja”, ”Vi sitter i samma båt” och ”En kula i nacken” har oftast utställts samtidigt och tillsammans har de fått en politisk sprängkraft som vållat en del uppståndelse i det polariserande klimat som rådde under 70-talet. Givetvis uppstod mer eller mindre högljudda protester från en del reaktionära högergruppers sida att mina bilder fick visas i offentligt finansierade lokaler som konsthallar och bibliotek. Det var ju väntat. I en del fall gjordes klotteråverkan direkt på bilderna och i Malmö Stadsteaters foajé plockades samtliga bilder ner ett par gånger och ställdes i ett hörn. (Bilderna som var c:a 170 x 230 cm var upprullade på papptuber och kunde dras upp och ner som rullgardiner).
Mest gav dock bilderna upphov till meningsfulla diskussioner om de frågor som ställdes.
Kan man föra liknande diskussioner idag med utgångspunkt i d.s.k. samtidskonsten? (Nu talar jag inte om heminredningskonsten) Själv tvivlar jag starkt på det. Nu behövs det för det mesta pedagoger, professionella uttolkare och skolade s.k. kuratorer som lägger ut texten för att beskriva sina egna upplevelser eller vad konstnären kan ha menat. Jag har hört kuratorer säga att ”om jag genast förstår verket så är det inte intressant, då har jag uttömt det.” Ur en kurators perspektiv kan jag givetvis förstå det yttrandet. Med dennes, ibland fleråriga teoretiska utbildning i konstteori och ”konstexegetik”, vill man ju ha ”valuta” för sina nyinlärda kunskaper och verbala talanger. Ju obegripligare och svårtillgängligare ett verk är, desto större utmaning och desto större behov att komma på något originellt. Ibland kan man tycka att det uppstått någon slags symbios mellan samtidskonstnärer och samtidskuratorer.
Jag vet att jag riskerar att göra en otillåten generalisering när jag tycker mig se en mental konsensus här (Mental korruption?) dvs en del lyhörda konstnärer vet på ett ungefär vad som förväntas av dem och vad som kan göras för att få god respons och förlitar sig på att kuratorerna i katalogförorden ska förklara för dem vad de har gjort och vad de egentligen menar.
Alldeles nyligen har intendenten för Lunds Konsthall i en intervju angående de dåliga besökssiffrorna sagt att ”det som gör konst till konst är att den är farlig. Det är inte konstnärens fel att konsten inte kommunicerar till vanligt folk. För konstnären är inte alltid ute efter att skapa igenkännande utan att försätta betraktaren i ett tillstånd där denne inte vet vad man ser och man undrar om det kan vara något nytt man ser.”
Detta är nog ett ganska typiskt yttrande. Man kan ju undra vad han menar med att konsten ska vara farlig. Farlig för vem och i vilket avseende? Politiskt farlig är samtidskonsten sällan, möjligen farlig för d.s.k. allmänna anständigheten. En annan meningslös fras som ofta används är att det är viktigt att ”undersöka var gränserna går.”
Mångtydighet har blivit ett honnörsord inom samtidskonstsfären. Det har nästan blivit som ett kvalitetskriterium. I ju fler riktningar betraktarnas associationer går, desto bättre tycks man mena. På mig fungerar mötet med ett mångtydighetsverk som ett semantiskt brus. Jag hittar aldrig dess kärna och lämnar det likgiltigt. Man frestas att travestera Umberto Eco: Det skrikes, pratas och mumlas oupphörligt i våra konsthallar på alla möjliga språk, men inget väsentligt blir sagt.
Men visst finns det samtida utställningar som tar tag i viktiga, begripligt formulerade nutidsfrågor. Bl.a. Elisabeth Ohlsons utställning Ecco Homo och Gunilla Sköld Feilers och Dror Feilers utställning ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet i Stockholm 2004 och handlade om israel-palestinakonflikten. Men oftast är det på platser som är utom räckhåll för kuratorsinflytande.
När Entartete Kunst utställdes år 2000 på Galleri Final i Malmö var det med helt andra avsikter än på 70-talet. Nu var den insatt i ett nytt sammanhang och med nya förutsättningar. Bilden var nu monterad i en 2 dm djup trälåda, försedd med taggtråd från andra världskriget. Den hänger nu på Lärarhögskolan i Malmö (Orkanen). På Galleri Final användes den för att illustrera dagens konstsyn. Taggtråden var ett visuellt grepp för att precisera installationen. Så här skrev jag i katalogförordet sedan jag först redogjort för den kulturideologiska utrensningen av dekadent, urartad västerländsk konst i München 1937 under titeln Entartete Kunst
”Vad har nu detta med min utställning att göra, frågar sig säkert många. Inte pågår det väl en utrensning av konst av det slaget i dagens Sverige? Nej, givetvis inte manifest, statligt organiserat och med ideologiska förtecken som i Tyskland 1937. ”Utrensningen” idag är mera sofistikerad, nästan osynliggjord och sker på ett indirekt, ickemanifest sätt. De som står för utrensningarna nu kommer inte från något statligt propagandaministerium och inga konstverk kastas på bål. De finns istället väl förankrade och etablerade inom konstsfären och vill framstå som dess avantgarde. De tillhör det officielle konstetablissemanget och återfinns hos den självutnämnda konstsfärselit som tilldelat sig uppgiften att definiera begreppet samtidskonst och att välja ut representativa företrädare för denna till olika prestigeutställningar.
För denna ”samtidselit” är en viss slags konst alltid misshaglig och i det närmaste tabu. Det är sådan konst som på ett konkret sätt tar upp sociala och samhälleliga frågeställningar. Konstnärer som i sin konst vill vara tydliga och precisera en frågeställning är ”bannlysta” av samtidskuratorerna och osynliggörs effektivt genom att nekas tillträde till konsthallar och konstmuseer.
Min bild ”Entartete Kunst” ska uppfattas som en illustration av detta förhållande, nämligen relationen mellan dagens konstsfärsetablissemang med maktpositionen att definiera urvalskriterier för samtidskonst och en från konstfältet utmanövrerad konst. Dvs en konst som har ambitionen att vara innehållsmässigt begriplig. Taggtråden inhägnar symboliskt platsen för denna ”utrensade” konsts slutförvaring.
