År 1976 besökte jag Sankt Petersburg, medan staden ännu hette Leningrad. På världsberömda konstmuseum Eremitaget där fick jag då med egna ögon se vad som i en av mina konstböcker beskrivits som ”considered by some to be one of the most beautiful paintings in existence.”
Ja, den levde upp till beskrivningen.
In i sängkammaren strömmar ljuset under det av betjänten lyfta förhänget. In över den nakna kvinnan som just reser sig på ena armbågen och sträcker ut handen som hälsning till en väntad besökare. Enligt den antika myten ska älskaren komma i form av ett guldregn, men Rembrandt har trots all målningens prakt fört över mytens högstämdhet till sin egen vardagsverklighet. Som modell har han använt sin hustru Saskia, och under hans förälskade blick har hennes inte alls modellfulländade kropp fått en oerhörd mjukhet och sensualitet. Handen hon lyfter mot den väntade älskaren fångar magiskt upp det inströmmande ljuset och ansiktet har ett förklarat uttryck av harmoni och lycklig förväntansfullhet. Det omgivande rummets dunkla guldreflexer och skimmer av dyrbara tyger vilar som en tung bedövande parfymdoft över bilden. Jag står länge och insuper upplevelsen.
Den 15 juni 1985 kom plötsligt nyheten: En ung man hade klivit fram till Rembrandts ”Danae” på Eremitaget, plockat upp en kniv och skurit två långa snitt i den, varpå han slängt syra över målningen. Man fruktade att den var totalförstörd.
Jag var förstummad. Jag tog det rent personligt, kände en sorg som om jag själv förlorat något av oskattbart värde.
Sen blev det tyst. Inget mer hördes om händelsen. När minnet av det skedda någon gång dök upp eller jag såg någon av alla otaliga bilder av målningen undrade jag hur det egentligen gått. Till sist kände jag kände jag att jag måste få veta, och genom nätet kan man ju ta reda på det mesta.
Så här gick det:
Man monterade omedelbart målningen ur ramen och duschade den med vatten för att neutralisera syran. När läget stabiliserats bildades snabbt en kommitté av dom främsta experter på området som gick att uppbringa. De arbetade sedan i tolv år för att återställa målningen. Visserligen visade sig 70 % av målningens yta vara oskadad, men desto värre förstörda var de vitalaste partierna, kvinnans ansikte och kropp.
Slutsummeringen blev att efter ett av konsthistoriens största mästerverk återstår bara en ruin.
En sommardag 1987 står jag i svalkan inne i Peterskyrkan i Rom och betraktar Michelangelos skulpturgrupp ”Pieta”. Låter blicken glida över de laddade formerna och tygvecken. Känner utstrålningen av konstnärens kraft, hans inlevelse i motivet, hur majestätiskt han fångat tragedin med modern och hennes döde son. Funderar över hur hans homosexualitet kan ha påverkat hans sätt att forma kroppar. På det berömda gravmonumentet i Florens upplevde jag hans nakna kvinnor mer som muskulösa manskroppar med påfästa bröst. Men det är en sidofundering, där som här är den helt dominerande känslan en betvingande mäktighet. En kraft som få förmår uppbringa.
Vad jag inte visste där jag stod, var att den 21 maj 1972 klev en man vid namn Laszlo Toth upp på sockeln till Michelangelos Pieta, ryckte upp en hammare och gick lös på den medan han skrek: I am Jesus Christ- risen from the dead! Han lyckades slå loss en av Marias armar och åstadkomma fula skador i hennes ansikte innan han slets ner från statyn och fördes bort.
Av det här ser jag inga spår, konservatorerna hade gjort ett bra jobb. De har under arbetet till och med hittat ett dittills okänt monogram, ett ”M” dolt bland linjerna i Madonnans hand.
Sommaren 1996 sitter jag en dag på en av de framställda bänkarna och kontemplerar inför Rembrandts jättemålning Nattvakten i Rijksmuseum, Amsterdam. Upplever hur han i stället för ett konventionellt grupporträtt skapat en myllrande masscen av sina modeller. Frustande av liv, sprängfylld med spännande och oväntade detaljer Eftersom jag sett ett par andra sådana grupporträtt kan jag verkligen förstå i hur hög grad nyskapande Rembrandt här är. Hela atmosfären i salen säger mig också i hur hög grad detta är ett nationalmonument, en hela folkets stolthet
Men lika lite anar jag här att i september 1975 låg remsor av målningen spridda över golvet efter en knivattack från en arbetslös lärare. Och 1990 kastade en förrymd mentalpatient syra över målningen.
Ju mer man läser om de gamla mästerverkens öden, ju mer sorgsen blir man. Vad är det egentligen vi nu får se? De hoplappade misshandlade resterna av något som en gång var.
Vad är det som så provocerar när en konstnär med det yttersta av sin förmåga skapat ett mästerverk?
Problemet är nog att när ett konstverk klassats som mästerverk kommer det att presenteras och uppfattas som en symbol för Samhället, Makten, Överheten.
Om man ser på vilka konstvandalerna är finns ett mönster. Danaes baneman var en statslös litauer som befann sig i Sovjet. Laszlo Toth som angrep Michelangelos Pieta med hammare var en ungerskfödd australisk geolog i Rom. Mannen som skar Rembrandts Nattvakt i strimlor var arbetslös lärare.
Det tycks röra sig om marginaliserade individer som upplevt en allt större frustration över att inte ha någon plats i det samhälle dom lever i, och som till sist söker ett extremt sätt att göra sin protest synlig. Eftersom de inte kommer åt makthavarna själva får i stället de största offentliga konstskatterna symbolisera makten.
Att förstöra något oerhört värdefullt är ju också ett sätt att få uppmärksamhet för sin person i media. Medias sätt att bevaka såna händelser har i sig en oerhört negativ effekt och inspirerar ofta till nya liknande dåd.
Plötsligt får jag en association till TV-programmet jag just såg om skolmassakern i Columbine som kostade 13 människoliv. Två unga killar, mobbade och marginaliserade, tar den mest magnifika hämnd dom kan komma på. Dom vet att i medias tidsålder är det perfekta sättet att få maximal uppmärksamhet att urskillningslöst mörda så många som möjligt. Mycket effektivare än att förstöra nåt konstverk. Ser vi här den moderna vidareutvecklingen av konstvandalismen?
Media kräver vår uppmärksamhet till varje pris, och för det behöver de allt grövre sensationer att visa upp. Inget är heligt där mediajättarna drar fram.
Vad skulle kunna stoppa denna utveckling mot en allt större avhumanisering?
